Etikettarkiv: Metal Blade

Believer – Transhuman

ARTIST: Believer
TITEL: Transhuman
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid första genomlyssningen vet jag i ärlighetens namn inte vad jag ska tycka om BELIEVERs ”Transhuman”. Bandet bjuder på musik som drar lite åt CYNICs lir, vilket jag tycker är bra såklart, men har en produktion som inte riktigt känns klockren. Man köttar på med väldigt gedigna gitarrinsatser, men har låtar som antingen inte håller alls, och gör dem det sjunker nivån radikalt då sångaren Kurt Bachman drar igång den mest monotona sånginsatsen jag hört på bra länge. Det går till den gränsen då jag faktiskt blir arg och efter detta lyssnar jag inte på ”Transhuman” rakt igenom eftersom mannens röst irriterar mig värre än ett mygganfall i det inre av Norrland under sommaren. Värst är det i G.U.T. som dels är en riktigt dålig låt som förvandlas till verklig dynga när Bachman drar igång.

Ska jag hitta något positivt är det att musiken – när den slipper trängas med sången – funkar bra till stora delar. Progressiv metal med döds- och thrashinslag hör till musik jag gillar och känner mig bekväm med att ha i hörlurarna. Mest imponerar gitarristen Kevin Leaman som stundtals bänder loss riktigt ordentligt.

Att BELIEVER har stora ambitioner med ”Transhuman” behöver man inte tvivla på – skivan baseras på en komplicerad teoribildning – och det är väl inget fel i det. Men när man retarderar till textrader som welcome to my world som nog kan vara den mest uttjatade raden i västerländskt textskrivande under 2000-talet tänker jag ”gör om, gör rätt”.

Nä, det här håller inte i jämförelse med det mesta som kommer inom den progressiva metallen.

Allegaeon – Fragments Of Form And Function

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Allegaeon – Fragments Of Form And Function
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Väntan är över – två år sedan ALLEGAEON släppte sin självbetitlade EP har det blivit dags för fullängdsdebuten. Med tanke på hur bra EP:n var hade jag ganska högt ställda förväntningar på bandet från Fort Collins i Colorado – och några lyssningar senare kan jag konstatera att bandet inte heller denna gång gör mig besviken.

Visserligen spelar bandet inte helt originell musik – gudarna ska veta att det dräller av band inom den melodiösa dödsmetallfåran bandet har valt att verka i, men det spelar mindre roll då ALLEGAEON är ett gäng som både kan hantera sina instrument och skriva låtar som håller för många genomlyssningar.

Mest imponerande är dock spelförmågan – framför allt imponerar gitarristerna Ryan Glisan och Greg Burgess som anställer veritabla orgier under solon så bländande framförda att lyckan är total. Resten av bandet är inte sämre – trummisen Jordan Belfast är tajt, stabil och gör en hel del riktigt snygga grejer på sitt instrument. Hans samspel med basisten Corey Archuleta är bra och stabilt. Sångaren Ezra Haynes har en skön, raspig growlstämma som jag inte kommer att tröttna på i första taget.

För oss som har hört EP:n (har man inte gjort det finns den tillgänglig på Spotify) känns det som om just den skivan indikerade att ALLEGAEON inte är ett av de band som kan få ur sig 4 bra, starka låtar men inte så mycket mer – och jag skulle inte bli förvånad om bandet har betydligt mer material liggande än de 10 låtar som finns på ”Fragments Of Form And Function”. Snart sagt varenda låt på skivan innehåller element som gör att jag gillar dem, antingen om det rör sig om ett snyggt solo, bra sångleverans, glödande truminsatser eller bara riktigt snygga melodier. Den enda låten som jag tycker att skivan kan vara utan är Burgess soloprestation i Biomech – Vals No. 666 som visserligen är oklanderligt framförd (konstigt vore det annars då Burgess är skolad vid musikkonservatoriet i Cinncinati) men som verkligen inte passar in bland det betydligt hårdare materialet.

Gillar man melodiös dödsmetall som bjuder på musikalitet utöver det vanliga vågar jag påstå att man kommer gilla ”Fragments Of Form And Function” även om det som tränger ut ur högtalarna inte är helt originell musik.

Aeon- Path Of Fire


ARTIST
: Aeon
TITEL: Path Of Fire
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Grabbarna i AEON gillar inte att ligga på latsidan: förutom AEON återfinns medlemmarna i band som DARK FUNERAL, SANCTIFICATION, SOULDRAINER och DEFACED CREATION för att nämna några.

Finkänslighet får ni leta efter någon annanstans än på AEONs plattor – med låttitlar som Forgiveness Denied, I Will Burn, Abomination To God förstår man rätt snabbt varthän det barkar.

Vi pratar om riktigt skitigt brutal death metal och det är plattan i mattan från första stund – jag är både utmattad och upprymd redan efter tre låtar. Gosse vad det manglas! Om bandet har gett sig den på att göra en brutal samling låtar kan jag bara säga – grabbar ni har lyckats med råge!

Det är bitvis rent påfrestande att ta in denna brutalitet – det finns i sann brutalistisk anda inga lugna stunder på ”Path Of Fire”. Trummisen Nils Fjellström (vars superkrafter bakom trummora torde vara välkända vid det här laget efter senaste DARK FUNERAL-plattan) bombarderar sin virveltrumma med en sådan mängd blastbeats att det nästan är fog för att starta en förening för stukade trumskinn med Fjellströms dito som ordförande. Att vi har att göra med riktiga knäckare på att lira metal råder det inte någon tvekan om. Solot i Liar In The Name Of God som tar sin början 2:42 in i låten är det bästa jag hört under 2010. Utan att överdriva har jag lyssnat enbart på det solot runt 40 gånger. AEON är ju såklart så mycket mer än ett mycket väl exekverat solo – att vara traditionell behöver inte innebära en nackdel när man lirar som detta gäng gör. Det som i mina öron skiljer bandet från mängden är den väldiga råhet bandets musik bjuder på – det är ondskefullt och stenhårt till max, och gillar man sin death metal riktigt mörk, rå och brutal med old school-mentalitet kommer man verkligen gå igång på ”Path Of Fire”. Gillar man inte detta gör man klokt i att hålla sig borta – väldigt långt borta.