Etikettarkiv: Metalville

Astral Doors – Black Eyed Children

ARTIST: Astral Doors
TITEL: Black Eyed Children
RELEASE: 2017
BOLAG: Metalville

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska ASTRAL DOORS har sju tidigare plattor i bagaget, samtliga med i stort sett samma sound. Det är oförklädda DIO-hyllningar där det enkla och smittsamma hårdrocksriffet och sångaren Nils Patrik Johansson (även LION’S SHARE, WUTHERING HEIGHTS och CIVIL WAR) står i strålkastarljuset för att skapa charmig nostalgi-heavy metal. ”Black Eyed Children” är det åttonde albumet, och vän av ordning kan ju fundera på om detta innebär en total omsvängning, eller om man lyckas skriva samma skiva igen, så att säga?

För att besvara det får vi faktiskt titta lite i bandets back-katalog. Eller, i alla min upplevelse av den. Jag kom i kontakt med Dörrarna vid deras andra giv, ”Evil Is Forever” år 2005. Det är en riktigt bra skiva, och man kan säga lite samma sak om nästan alla de första. Från 2003 fram till 2007 släppte bandet fyra fullängdare och en EP där i stort sett allt (kanske med undantag för vissa delar av 2007 års ”New Revelation”) håller löjligt hög klass. Efter den tidsperioden har produktionstakten minskat – och det får man nog säga om kvalitén också. ”Requiem Of Time” (2010), ”Jerusalem” (2011), ”Notes From The Shadows” (2014) är bra plattor – men inte lika lysande som de första. Lite folköl i jämförelse med en riktigt bra pale ale, kan man säga. ”Black Eyed Children” lägger sig i lite samma fåra dessutom – det är fortfarande bra, men lystern från förr finns inte riktigt kvar. Eller är det min upplevelse bara?

De bästa spåren är sådana som passar att köra för fort i bil till. Öppningslåten We Cry Out, klassiska heavy metal-dängorna God Is The Devil och Good vs Bad samt avslutande episka titelspåret smakar fint, men en vanlig fundering man kan ha är såklart… vilka av de här låtarna skulle klara att tränga sig in i ett liveset? Om det är många så är skivan stark i förhållande till resterande katalog, om det är få så kommer det antagligen att förtvina lite till förmån för andra av bandets skivor när man letar efter ASTRAL DOORS. Därför är ”Black Eyed Children” en betygssjua – det här är en skön och bra skiva som rullat flera flera varv sen den kom – som lik förbaskat kommer att falla i samma typ av glömska som de andra skivorna i bandets senare del av karriären…

Degradead – s/t

Degradead2016ARTIST: Degradead
TITEL: Degradead
RELEASE: 2016
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är just så här en slipsten ska dras! Eller rättare; det är just så här ett album ska dras igång. Med inte bara ett, utan två avgrundsvrål, så hjärtat sparkats igång ordentligt hos lyssnaren redan inom de första 10-12 sekunderna. Å allas våra vägnar som inte uppskattar långa, sega intron (jovisst det finns undantag, ett fåtal) till den hårda musiken, tackar jag DEGRADEAD och deras nya album.

Det självbetitlade femte albumet kommer femton år in i karriären, och det har hela tiden varit, och är framgent intressant att följa det här bandets utveckling. DEGRADEADs musik är oftast lätt igenkännlig, inte minst när mästaren av falsettgrowl (nä, inte falsett-skrik. Jag kan inte kalla det annat än falsettgrowl) ylar loss igen. Dock nöjer sig Michael Sehlin (även sångare i ENGEL) inte med detta sitt eget patenterade vokaluttryck, utan bjuder här på hela registret, allt från de mest desperata skrik och djupa growl, till den ljuvaste rensång.

Soundet är således sig likt i mycket, och visst finns det trådar bakåt till bandets tidigare plattor, inte minst i låtar som A New Dawn och The Blinding Crusade, och bandets inspiration och stabila grund i svensk melodisk dödsmetal hörs även i t.ex. Morphosis. Samtidgt finns en spänst och spänning i låtmaterialet som gör att det känns både nytt och fräscht.

Inget spår faller ur kvalitetsramen, inga utfyllnader alls bland de elva låtarna, men visst finns det några toppar i låtlistan att lyfta fram lite extra, såsom inledande Afterlife och tidigare nämnda A New Dawn, men också den mer atypiska The Extinction. Ja, jag kunde fortsätta med en hel rad favoriter och sammantaget ger oss DEGRADEAD med sitt självbetitlade album en på alla sätt njutbar platta som du med fördel avlyssnar som helhet.

Sideburn – Evil or Divine

Sideburn - Evil or DivineARTIST: Sideburn
TITEL: Evil or Divine
RELEASE: 2015
BOLAG: Metalville

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Stockholmska SIDEBURN har varit igång ett tag – sedan 2002 har bandet kavlat ut musik i den tyngre och svängigare skolan – men det var först med senaste släppet ”Evil or Divine” som jag har fått upp ögonen för bandet. Ni som känner mig lite vet att jag tidigare inte gick igång på musik av den långsammare typen, men att detta har börjat att ändras.

Tacksamt nog så hjälper mig SIDEBURN på traven då musiken till stora delar på skivan är riktigt bra. Inledande Masters And Slaves har ett fullständigt ljuvligt sväng och god tyngd. Trummisen Fredrik Broqvist spelar med exakt rätt typ av släpighet för att jag ska tända på alla cylindrar. Vill ni ha ytterligare bevis på detta ska ni kolla in When Darkness Calls lite extra.

Genomgående får jag intrycket att SIDEBURN vet vad de sysslar med. De har modet att bygga upp låtarna utan att stressa och vågar lita på att riffen är tillräckligt bra, vilket de är. Produktionen är matig och helt rätt för låtarna, och i Dimitri Keiski har bandet en sångare med en fin pipa.

”Evil or Divine” är en bra skiva som är värd er uppmärksamhet om tung och svängig musik brukar falla er på läppen. Att SIDEBURN lyckas övertyga en fartdåre som undertecknad bör tas som ett gott betyg.