Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års ”Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom ”Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in ”Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och ”Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är ”Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

 

Skivor

Between The Buried And Me – The Parallax II: Future Sequence

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax II: Future Sequence
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BTBAMs senaste giv är en ren fortsättning på trelåtarsskivan från förra året “The Parallax: The Hypersleep Dialogues” i den meningen att de är tänkta som tvillingverk. Här upphör i alla fall de yttre likheterna. Skiva nummer två är oerhört mycket längre än ettan, 30 minuter mot 73. De inre likheterna är däremot mycket större.

BTBAMs musik har alltid byggt på en balans mellan lekfullhet och seriositet. Lekfullt i den meningen att bandet inte har dragit sig för att skoja till det med instrument som normalt inte hör hemma inom metal – som i Extremophile Elite där det förekommer xylofoner till exempel, och fullständigt seriöst då bandet gärna skapar låtstrukturer som spänner bågen hårt i fråga om udda taktarter, och längd.

Bandet har i takt med tidens gång verkligen kommit igång på allvar med att skapa episk musik och ligger numera på en mycket stringent hög och underhållande nivå i fråga om låtskrivande. För trots att bandet staplar intryck på varandra på ett i det närmaste schizofrent vis blir det aldrig tråkigt att lyssna på ”Future Sequence”.

Med tanke på att plattan är fylld med väldigt långa låtar har jag börjat uppskatta de små kompositioner som ligger insprängda mellan några av låtarna – den enda som jag inte tycker om trots idogt lyssnande är Autumn som faktiskt inte säger mig ett dyft. Då funkar Parallax och The Black Box bättre.

I övrigt kan jag säga att det vid sidan om dessa korta låtar inte finns ett enda svagt spår på skivan – det är faktiskt en häpnadsväckande resa som bandet tar oss med på – mjuka, nästan smäktande partier samsas bredvid mer brutala passager – och detta sker ofta i en och samma låt. Telos, en odyssé på närmare tio minuter är ett bra exempel på det: en fullständigt galet hård inledning med blastbeats och en galet growlande Tommy Giles Rogers följs av rytmikövningar mellan gitarrerna och trummorna som med sin precision får mig att tappa hakan. Sedan kommer ett betydligt lugnare parti, nästan lite flummigt i karaktären, för att brytas av med en episk passage med mängder av ghostade slag från Blake Richardson. Och då har det gått fem minuter av låten. Skönast är dock efterföljande Bloom som på ett mycket skönt sätt bygger på enstaka rytmer och är så totalt knäpp att det är svårt att hålla sig för skratt.

Genomgående ligger, föga förvånande, spelskickligheten på en nivå som inbjuder till fullständig kapitulation. Redan nämnde Blake Richardson på trummor lirar på toppen av sin förmåga. Har man följt inspelningsprocessen vet man att karln har suttit och de facto slitit med vissa av sina partier – det säger en del om vilken insats vi pratar om.

Strängarbetet från gitarristerna Paul Waggoner och Dustie Wagner är i vanlig ordning helt grymt. Det jag mest uppskattar är att de är så löjligt samspelta och visar att de är gitarrister som klarar av att briljera utan att fullständigt ta över på bekostnad av både sina medmusiker eller låtarna. Basspelet från Dan Briggs kommer fram tydligare i de lugna partierna – och då fattar man att karln är kapabel till en hel massa – lyssna bara på partiet som tar sin början cirka tre minuter in i Melting City– så får ni höra lyhört och följsamt spel.

Sångaren och keyboardisten Tommy Giles Rogers har en av de skönaste rösterna inom scenen – det gäller både growlet och rensången som jag tycker håller absolut världsklass. Den ende sångare som jag uppskattar mer i detta fack är OPETHs Mikael Åkerfeldt.

För oss som följt BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag står det klart att ”The Parallax II: Future Sequence” hör till det kanske bästa material bandet har skapat. Tomasz, du får ursäkta mig när jag nu bidrar till inflationen i höga betyg, men jag kan inte annat göra än att sätta ett högt betyg på denna skiva – BTBAM inhöstar denna gång 8 prettounderhållande poäng av 10.