Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Cynic – The Portal Tapes

Lämna en kommentar

the-portal-tapesARTIST: Cynic
TITEL: The Portal Tapes
RELEASE: 2012
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Mellan det att CYNIC släppte klassiska ”Focus” 1993 och att de splittrades året efter spelade Paul Masvidal och Sean Reinert in en samling låtar tillsammans med gitarristen Jason Gobel, basisten Chris Kringel och sångerskan Aruna Abrams under namnet PORTAL. Detta var alltså 17 år sedan, och inspelningen förde en dyrkad tillvaro i underjorden. Nu släpps inspelningarna i extremt limiterad upplaga – 5000 cd och 1000 vinyler släpper bandet den 23/3.

Jag var, efter förra skivan ”Carbon-Based Anatomy” mycket skeptisk till att ens lyssna på ”The Portal Tapes”. ”CBA” var i mina öron en riktigt dålig skiva där CYNIC hade regregerat till att vara ett ointressant band som skrev dåliga låtar. Tack och lov är det inte så på föreliggande musik – visserligen är de dödsiga inslagen non-existenta – men låtarna håller en så mycket högre kvalitet att jag endast saknar detta något. Det låter framför allt oerhört vackert – Karma’s Plight är ett exempel på detta. Lyssna gärna på solot lite extra – magiskt. Aruna Abrams röst är också synnerligen njutbar att lyssna till – parad med Masvidals stämma blir det än bättre.

Det tar inte heller lång stund att inse att instrumentalkunskapen är det inget fel på. Reinerts trumspel är smått fantastiskt – finess och en känsla för att spela för låtarna gör att jag kapitulerar, inte helt och hållet, men nästan. För visst saknar jag det uttryck som bandet hade på ”Focus” och ”Traced In Air” – två plattor som sticker ut som två milstolpar i musikhistorien. Framför allt ”Focus” som var något verkligt unikt när den kom ut. CYNIC kommer dock långt med att vara oerhört skickliga musiker – trots att det emellanåt blir lite väl såsigt på ”The Portal Tapes” är det oerhört glädjande att få höra musik av denna kaliber.

 

Skivor

Cynic – Carbon-Based Anatomy

Lämna en kommentar

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade ”Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten ”Focus” och ”Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. ”Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre ”egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på ”Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.

Skivor

Between The Buried And Me – The Parallax

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har i det närmaste oreserverat dyrkat BETWEEN THE BURIED AND ME sedan jag såg bandet supporta LAMB OF GOD 2010. Då gick bandet på med ett modigt tvålåtarsset bestående av Fossil Genera från ”The Great Misdirect” och White Wallsfrån ”Colors”, totalt sett 30 minuters musik. Och vilken musik sedan; ett staplande av uttryck som fullständigt tog andan ur mig. Med detta i åtanke hade jag synnerligen höga förväntningar på ”The Parallax: Hypersleep Dialogues” som är bandets första släpp på Metal Blade. Som varande en EP, skall skivan ses som en prequel till nästa fullängdare, men skivan känns ändå som en fullängdare med tanke på mängden musik man får.

För det andra så får man några av de mest krävande låtar bandet har skrivet inborrade i skallen. För de få lyssnare som hoppades på att bandet skulle återvända till sina metalcorerötter måste ”The Parallax” vara ett rent helvete att lyssna på, eftersom detta är verkligen en fullödig progressiv metalplatta. Att bandet fortsätter på den stig det trampade upp på ”The Great Misdirect” är ingen överdrift. De brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som inte är nervösa att prova inslag som andra band skulle finna en smula outlandish så länge de tycker att det fungerar. Och det gör det – Specular Reflection inleds av ett symfoniskt parti innan bandet trampar ner varenda pedal i lokalen vid 0:50. Och sedan är det bara att njuta fullt ut i 30 minuter. Att bandet dessutom har riggat plattan så att låtarna går in i varandra, ett grepp jag verkligen gillar, gör att skivan känns som en enda lång låt. I detta fall fungerar detta alldeles förträffligt, och jag har inga tvivel om att bandet skulle kunna framföra musiken på detta vis, då vi har att göra med några verkligt ekvilibristiska musiker. Blake Richardson är verkligen en trummis som det är lätt att bli imponerad av – inget verkar vara för svårt och hans stil passar verkligen för bandets musik, Tommy Rogers har en makalös stämma oavsett om han sjunger rent eller mer strävt. Och den riffstorm som levereras av Waggoner, Waring och Briggs är, som vanligt, mycket bra.

Men det som gör BTBAM till ett band bättre än många andra är att de skriver material som ligger på en sådan sinnesjukt hög nivå att många andra band tycker att de har blivit bestulna på sin del av låtskrivartalangkakan.

”The Parallax: Hypersleep Dialogues” har, som ni säkert har förstått nu, uppfyllt mina löjligt högt ställda förväntningar och såklart skruvat upp förväntningarna inför nästa släpp till absurda nivåer.