Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Believer – Transhuman

Lämna en kommentar

ARTIST: Believer
TITEL: Transhuman
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid första genomlyssningen vet jag i ärlighetens namn inte vad jag ska tycka om BELIEVERs ”Transhuman”. Bandet bjuder på musik som drar lite åt CYNICs lir, vilket jag tycker är bra såklart, men har en produktion som inte riktigt känns klockren. Man köttar på med väldigt gedigna gitarrinsatser, men har låtar som antingen inte håller alls, och gör dem det sjunker nivån radikalt då sångaren Kurt Bachman drar igång den mest monotona sånginsatsen jag hört på bra länge. Det går till den gränsen då jag faktiskt blir arg och efter detta lyssnar jag inte på ”Transhuman” rakt igenom eftersom mannens röst irriterar mig värre än ett mygganfall i det inre av Norrland under sommaren. Värst är det i G.U.T. som dels är en riktigt dålig låt som förvandlas till verklig dynga när Bachman drar igång.

Ska jag hitta något positivt är det att musiken – när den slipper trängas med sången – funkar bra till stora delar. Progressiv metal med döds- och thrashinslag hör till musik jag gillar och känner mig bekväm med att ha i hörlurarna. Mest imponerar gitarristen Kevin Leaman som stundtals bänder loss riktigt ordentligt.

Att BELIEVER har stora ambitioner med ”Transhuman” behöver man inte tvivla på – skivan baseras på en komplicerad teoribildning – och det är väl inget fel i det. Men när man retarderar till textrader som welcome to my world som nog kan vara den mest uttjatade raden i västerländskt textskrivande under 2000-talet tänker jag ”gör om, gör rätt”.

Nä, det här håller inte i jämförelse med det mesta som kommer inom den progressiva metallen.

Skivor

Adagio – Archangels in black

Lämna en kommentar

Adagio2009ARTIST: Adagio
TITEL: Archangels in black
RELEASE: 2009
BOLAG: Listenable

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Mats Manhammar

Franska ADAGIO är tillbaka med sin fjärde studioplatta. Denna gång har man med sig en ny sångare och ett lite mörkare sound.

ADAGIOs musik kan beskrivas som neoklassisk progressiv metal. Den är både teknisk och komplex. Skivan innehåller allt från keyboards och dubbeltramp till klassiska inslag i form av orkestrala partier och små mellanspel på flygel. Här och där kan man t.o.m. hitta enstaka partier med growl och blastbeats. ADAGIOs medlemmar är tekniskt mycket skickliga och vi bjuds på många härligt snabba gitarrsolon.

På ”Archangels in Black” har ADAGIO återgått till ett lite mörkare sound. Bandet har försökt skapa en mörk atmosfär både textmässigt och musikaliskt. Jag välkomnar verkligen denna utveckling. Låtarna har titlar som Vamphyri, Undead och Twilight at Dawn och man sjunger alltså bl.a. om död, mörker och vampyrer. Tidigare nämnda Vamphyri samt The Astral Pathway tillhör mina favoriter, men låtmaterialet håller hygglig klass överlag. Finske Christian Palin har inför denna skiva ersatt Gus Monsanto bakom mikrofonen. Christian var enligt gitarristen, låtskrivaren och bandledaren Stéphan Forté aktuell redan förra gången bandet bytte sångare. Den gången sprack det dock på hans dåliga engelska uttal. Enligt uppgift ska han ha jobbat på det, men bitvis är hans engelska fortfarande riktigt risig. Utan texthäfte hade det varit helt omöjligt att hänga med i svängarna. Rösttekniskt är Christian duktig, men hans dåliga uttal saboterar tyvärr totalupplevelsen.

Gillar du teknisk metal med många gitarrsolon och inslag av klassisk musik bör du definitivt kolla in den här skivan. En mycket stark sexa delar jag ut till ADAGIO. Om de vässar låtskrivandet lite till och skickar Christian Palin på språkresa så kommer betyget sannolikt att höjas minst ett snäpp till nästa skiva.

/Mats Manhammar

 

Skivor

Cynic – Traced In Air

Lämna en kommentar

traced-in-airARTIST: Cynic
TITEL: Traced In Air
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

1993 utkom CYNICs debutalbum ”Focus” och att säga att de tog god tid på sig att pressa ur sig uppföljaren ”Traced In Air” är ingen överdrift med tanke på att den kom ut 2008! Men detta är lätt förlåtet när man serveras en sådan musikalisk anrättning som plattan de facto är.

Man gör sig själv en stor otjänst om man tänker i traditionella termer som intro, vers, refräng, stick och till och med genrer när det gäller CYNICs musik. Den originalitet som medlemmarna visar prov på återfinns inte hos många band – regelboken i den mån medlemmarna tror på denna – är helt bortrensad. Bandet gör vad som faller dem in – och de gör det på ett sätt som gör att man blir helt golvad. Detta är en kanonplatta som från första låten Nunc Fluens till Nunc Stans tar med lyssnaren på en resa som bör omtalas med samma superlativ som debuten för 15 år sedan.

Spelskickligheten är påtaglig som sig bör, men medlemmarnas individuella skicklighet hamnar aldrig i vägen för den graden av samspelthet och strävande efter samma mål som är vad som utmärker CYNIC som band.

Musiken är som sagt helt unik vilket gör att CYNIC aldrig kommer att bli ett band som älskas av alla –  fusionjazz blandad med growlsång erbjuder ett ganska stort motstånd för de flesta – för egen del älskar jag det och det är väldigt lätt att ge det höga betyg denna platta med rätta förtjänar.