Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Opeth – Watershed

Lämna en kommentar

ARTIST: Opeth
TITEL: Watershed
RELEASE: 2008
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Sedan OPETH bildades har formkurvan stadigt pekat uppåt. På de tidiga alsterna ”Orchid” och ”Morningrise” fanns en potential som mynnade ut att man släppte både ”Still Life” och ”Blackwater Park” som är bandets populäraste album. Mikael Åkerfeldt har fått se medlemmar komma och gå med åren och är nu den enda originalmedlemmen kvar. Gitarristen Peter Lindgren valde att lämna bandet i maj 2007. Samtidigt blev Fredrik Åkesson entledigad från sina tjänster i ARCH ENEMY då Christopher Amott åter var tillbaka bandet. Michael frågade då Fredrik om han var intresserad av att spela med OPETH och han tackade ja. För de flesta band är det mer regel än undantag att medlemmar byts ut. Detta kan vara känsligt för somliga trogna fans som får svårt att ta till sig nya medlemmar och därmed även eventuella förändringar i sound m.m.

I mitt tycke har dock bandet, just tack vare medlemsskiften, haft en ständig utvecklingskurva och kreativiteten har aldrig varit en bristvara. Albumet inleds med vackert akustiskt gitarrspel och kvinnosång i låten ”Coil”. En låt som gör att man känner sig trygg och ger mig mersmak. Den trygga värld som byggs upp rivs emellertid genast ner i nästkommande ”Heir Apparent” där pianostycket får nackhåren att resa sig. Ett av de mest utmärkande dragen som OPETH besitter är den vilande 70-tals känsla som kommit att bli signifikant för bandet. På detta album har känslan tagit mer plats men är samtidigt noga avvägd och detta bringar en starkare karaktär till låtarna.

Med ”Watershed” släpper OPETH anno 2008 ett starkt album med musik som balsamerar själen ordentligt. Om detta är den första skivan man hört med OPETH och man gillar det man hör, ja, då har man en hel del kvar att upptäcka. Det allmänna intrycket av OPETH är att det krävs ett tränat öra för att tillgodose sig deras musik, men jag är av en annan mening. I den oändliga hårdrocksdjungeln kan känslan av att marknaden nästan är lite mättad infinna sig. Det är då OPETH utmärker sig och bidrar med nyskapande. Med detta album visar Stockholmsbandet än en gång att de står i en klass för sig själv.

Skivor

Pathosray – Pathosray

Lämna en kommentar

ARTIST: Pathosray
TITEL: Pathosray
RELEASE: 2007
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: KissJocke

PATHOSRAY är ett band som rör sig i den hårdare delen av den genre som ofta kallas prog-metal. Sedermera finns då också inslag av den prog/symfoniska 70-talsrocken som inspirerat prog-metalgenren. Det är långa låtar med mycket tuggande av hårda riff, dubbla-baskaggar blandat med lugna stycken som domineras av piano/keyboard samt stämningsfull sång som kännetecknar PATHOSRAY. Men även en stor dos av klassisk metal kan skönjas vilket skalar av de mest utskällda delarna hos prog-metal banden: nämligen att den tekniska färdigheten hos varje instrumentalist prioriteras före låtarna och känslan. Hos PATHOSRAY är det först och främst låtarna som gäller.

Det självbetitlade albumet är Italienarnas debutalbum trots att de existerat ändå sedan år 2000, från början under namnet N.D.E. Bandet har hunnit finslipat sitt sound med hjälp av 3 demosar genom åren, bland annat den i Italiensk media hyllade ”Deathless Cresendo” från 2006. Bandet jämför sitt sound som en blandning av DREAM THEATER, NEVERMORE, SYMPHONY X, ELDRITCH och FATES WARNING.

Med sin direkta, varierade och tunga progmetal med en dos thrash kliver PATHOSRAY omedelbart in i elitdivisionen för sin genre och detta borde vara ett givet köp för alla som gillar tung klassisk Heavy Metal med proginslag. Bästa låt på skivan är utan tvekan 9-minuters låten The Sad Game som emellanåt påminner om det gamla ICED EARTH innan Matt Barlow tog över mikrofonen. Lite härligt BLIND GUARDIAN-doftande riff kan också avnjutas i The Sad Game.

Samtliga spår på skivan håller hög klass, värd att nämna förutom ovanstående The Sad Game är ändå den öppnande Faded Crystal som med lätthet hade passat in i DREAM THEATERs senaste album ”Systematic Chaos”. En annan favorit är den låt som bär mest progmetal-stämpel på sig Scent Of Snow.

Det är bara att börja mailbomba CDOn och Ginza så de tar hem denna skiva för den är ett givet köp.

Skivor

Pagan’s Mind – God’s Equation

Lämna en kommentar

ARTIST: Pagan’s Mind
TITEL: God’s Equation
RELEASE: 2007
BOLAG: Limb Music GmbH

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Björn Thornell

Inte sällan förknippar man Norge med black metal men norska PAGAN’S MIND följer inte det mönstret. Bandet släpper nu sitt fjärde album med titeln ”God’s Equation” och det är fortfarande progressiva toner med kopplingar till storheter som bland annat DREAM THEATER. De tidigare albumen och framförallt texterna har baserats på etiska frågor, alternativa filosofier och myter kring livet. Enligt sångaren Nils K. Rue, som står för texterna till stor del, har man velat ge en grundläggande överblick, utan några direkta svar. Detta för att lyssnaren ska tolka texterna själv. ”God’s Equation” är delvis ett konceptalbum men inte i den bemärkelsen att det är uppbyggt kring en historia utan snarare för att ämnena delar en röd tråd. Ämnen som inte bara behandlar människans ursprung utan även ursprunget av mycket annat.

Albumet kan sammanfattas med tre st ord: tungt, tekniskt och melodiskt. Det är väldigt varierande, utan att slutresultatet blir allt för spretigt. Detta är nog mycket tack vare den röda tråd som återfinns i texterna och återspeglas i musiken. Visserligen kräver skivan ett par vändor i skivspelaren men med varje lyssning upptäcker man något nytt och skivan sätter sig allt mer. Detta är ett album som växer med varje lyssning och förtjänar lite extra uppmärksamhet.

PAGAN’S MIND visar att de är duktiga musiker och fortsätter i samma goda anda som tidigare album utan att för den delen upprepa sig. Jag tycker att de har gjort ett starkt album med betydligt fler toppar än dalar. Många låtar har blivit personliga favoriter, men speciellt tre stycken måste nämnas: God’s Equation på grund av sin starka och härligt medryckande refräng, Alien Kamikaze med sitt tunga mittparti och vackra solo samt covern på David Bowies Hello Spaceboy där resultatet är originellt och riktigt lyckat.