Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Secrets Of The Sky – Pathway

Lämna en kommentar

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med ”To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när ”Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består ”Pathway” av 6 ”egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på ”Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.

 

Skivor

Native Construct – Quiet World

Lämna en kommentar

Native ConstructARTIST: Native Construct
TITEL: Quiet World
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Så här skriver Metal Blade i utskicket om NATIVE CONSTRUCT:

Native Construct is the product of collaboration between several students that began in 2011 at the storied Berklee College of Music in Boston, Massachusetts. Fueled by a desire to breathe new life into the modern metal genre, Native Construct artfully blends a wide spectrum of compositional influences, ranging from classical all the way to prog metal and musical theatre. The result is a wonderfully unique sonic texture, made up of extended-range guitars, theatrical vocals, and a full complement of symphonic instrumentation. Guitarist and composer Myles Yang’s passion for innovation, coupled with his extensive academic study of arranging and compositional techniques, makes Native Construct a truly distinctive up-and-coming metal act.

Jag vet vad jag tänkte när jag läste orden Berklee College Of Music: här kommer nästa DREAM THEATER. DT började också sin bana på detta mer än välrenommerade lärosäte. Det finns vissa beröringspunkter: pretentionen att vara svår – NATIVE CONSTRUCT blandar och ger från en mängd genrer. Är du genrepurist kommer du att avsky detta. Här samsas: jazz, fusion, symfoniska ansatser, singer/songwriter, death metal, blastbeats och episkhet. Och om ni undrar: ja, det förekommer saxspel.

Utmattande – javars. Men också extremt kul, och oerhört befriande. Det är väldigt modigt av ett band att vara prick så här tillkrånglade, och på något märkligt sätt reda ut det. Samtidigt känner jag – har inte BETWEEN THE BURIED AND ME redan gjort detta? Jo, så är det – och det blir också en akilleshäl för NATIVE CONSTRUCT – för trots att detta är sjukt kul att lyssna på (helt ok att hoppa på mig för detta, jag kommer inte att ge vika) så peakar musiken på ”Quiet World” inte på skalan för originalitet. ”Quiet World” är dock tillräckligt genomarbetad för att vågen till slut och till stora delar tippar över till skivans fördel. Inte minst för att musikerna i sig är vansinnigt begåvade och verkligen vågar ta ut svängarna maximalt.

Är du på nyfiket humör tycker jag att du ska kolla in ”Quiet World” – om inte annat för att testa hur mycket hjärnan pallar att utsättas för. Genrepurister gör klokt i att hålla sig borta.

 

 

Skivor

Chaos Divine – Colliding Skies

Lämna en kommentar

Colliding SkiesARTIST: Chaos Divine
TITEL: Colliding Skies
RELEASE: 2015
BOLAG: Firestarter Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är ganska nyfiken av mig, och letar gärna upp för mig nya band att kolla in. Visst har jag mina stalltips och favoriter, men jag ser inget självändamål i att endast lyssna på sådant jag vet är bra sedan tidigare.

CHAOS DIVINE är ett band som jag snubblade över vid en rutinsökning på Metal Archives över band som har släppt skivor under mars och april. Lagom lökigt namn, samt att bandet lirar progressiv metal fick mig att bli tillräckligt nyfiken för att kolla in senaste skivan ”Colliding Skies”.

Vid den första genomlyssningen så förleddes jag att tro att detta var ju rikigt bra. Men det var bara produktionen som spökade, plus faktumet att medlemmarna verkligen inte är dåliga på att traktera sina instrument. Låtmässigt lämnar dock ”Colliding Skies” en hel del att önska. Det är väldigt många band som ofta kommit undan med att paketera sin musik tillräckligt bra för att folk ska låta sig luras. Gör inte det. I bästa fall är ”Colliding Skies” en gravt mellanmjölksartad historia, en skiva som på ytan lovar så mycket men håller så litet. Det hjälper liksom inte heller att Dave Anderton försöker höja credden med lite tuff growlsång emellanåt.

”Colliding Skies” är en skiva som glöms lika fort som det tar att lyssna på skivan – det finns betydligt mer intressant musik att sysselsätta öronen med än den föreliggande skivan. Vill ni ha något tillräckligt lättsmält i bakgrunden för att kunna tänka på något annat skulle jag möjligtvis kunna rekommendera ”Colliding Skies”. Inte annars.