Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Dream Theater – The Astonishing

3 kommentarer

imageARTIST: Dream Theater
TITEL: The Astonishing
RELEASE: 2016
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När progressiva titanerna i DREAM THEATER tar i, då gör de det med besked. ”The Astonishing” är en regelrätt rock/metal opera med en lång spellängd på över 130 minuter. Mastigt? Jovars – men till stora delar funkar det faktiskt ruggigt bra.

Konceptet bakom skivan ligger bandets gitarrist John Petrucci bakom. Petrucci är en läsare av stora mått av fantasy och science fiction och har förlagt handlingen till ett, såklart, dystopiskt framtida USA där musik är förbjuden. Vi följer en grupp rebeller som gör motstånd mot detta. Bara genom att lyssna på skivan går det inte att räkna ut detta. Och frågan är om det är nödvändigt när bandet kopplar på musik som ofta tar andan ur mig.

Jag var skeptisk till skivans längd, men måste säga att bandet kommer undan med rätt mycket. I vissa fall blir det lite såsigt, men med låtar som Ravenskill, Chosen och A New Beginning övertygar bandet rejält.

Mest uppskattar jag att James LaBrie sjunger extremt bra genomgående, att gitarrspelet är verkligt vasst och att Jordan Rudess tillåts ta stor plats. Akilleshälen, i den mån vi nu kan tala om en sådan hos dylika ultraproffsiga musiker, är kompet bestående av trummisen Mike Mangini och basisten John Myung. De gör jobbet, och jag tycker att mixen hade kunnat släppa fram Myungs bas mer än vad som nu är fallet, men utan de rent stratosfäriska nivåer kompet nådde när Mike Portnoy satt bakom kaggarna och visade på hur himmelskt trumspel kan vara när teknik blandas med ett verkligt eget spel. Med Mangini får vi ”bara” teknikaliteten.

”The Astonishing” är ett album som jag trots dessa anmärkningar kommer återvända till under året som varande en trevlig överraskning från ett band som gillar att utmana sig självt och lyckas göra detta på ett bra sätt.

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets ”Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med ”Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På ”Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna ”The Great Misdirect” och ”Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är ”Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Skivor

The Great Discord – Duende

Lämna en kommentar

DuendeARTIST: The Great Discord
TITEL: Duende
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På Wikipedia kan du läsa att duende  ”loosely means having soul, a heightened state of emotion, expression and authenticity”.

Att THE GREAT DISCORD väljer att sätta denna titel på sitt debutalbum är ingen slump. Detta är ett ambitiöst band som tar sin musik på väldigt stort allvar. I väldigt många fall (majoriteten faktiskt) bör varningsklockor ringa när ett band väljer att ha den framtoning som ambitiösa band tenderar att ha. Oftast slutar det med just detta – en framtoning utan egentlig substans. När det funkar – och det gör det i detta fall – blir resultatet väldigt bra.

”Duende” är en väldigt eklektisk skiva. Ni kommer att hitta allt från episka stycken, blastbeats, tvåtakt, extremt teatralisk sång, tungt sväng och en fantastisk inlevelse. Ofta i ett och samma stycke. För exempel på allt detta kollar ni in Self æta som ligger som låt nummer fem. Innan dess har ni satt i er första ”singeln” The Aging Man som inleder nästan trevande hemsökande innan den briserar, Deus Ex Homine som snyggt svängande tillbakadraget är en ren njutning, snyggt metalliska Eigengrau och L’Homme Mauvais som oerhört effektivt bjuder på rensång ovanpå blastbeats. Ja, ni fattar – jag är redan innan skivan hunnit till halva speltiden rejält imponerad av ”Duende”.

Resten av skivan är lika fin som första hälften. THE GREAT DISCORD lyckas framkalla känslor av stora mått hos mig. Stora delar av skivan är skimrande vacker, och sorgset hemsökande. Jag tror att när ni kollar in Woes (ett litet minus för den alltför självklara titeln) så är det lätt att svepas med av den känsla av total melankoli bandet framkallar.

THE GREAT DISCORD började som ett projekt mellan sångerskan Fia Kempe och trummisen Aksel Holmgren. Deras gemensamma kärlek till progressiv musik som GENESIS och KING CRIMSON men också MESHUGGAH och THE DILLINGER ESCAPE PLAN. Det märks att inspirationen kommer från många håll och kanter. THE GREAT DISCORD lyckas dock skapa något eget, en musik som stundtals är så storslagen och frestande att jag – nästan – tappar andan. Mest imponerar bandets gemensamma vision och genomförandet av denna. De vill skaka om lyssnaren rejält. Fia Kempes sånginsats är den tråd som sammanbinder bandets vindlande musik. Jag tjusas i väldigt stor utsträckning över hennes totala kontroll över sitt instrument.

”Duende” är en pretentiös skiva i ordets bästa bemärkelse. Är ni genrepurister kommer ni ha allvarliga problem med skivan. För er andra är det bara att hala upp lädret, spetsa öronen och förbereda hjärnan på en åktur av det mer episka slaget när skivan släpps den 29 maj.