Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets “Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med “Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På “Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna “The Great Misdirect” och “Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är “Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Skivor

The Great Discord – Duende

Lämna en kommentar

DuendeARTIST: The Great Discord
TITEL: Duende
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På Wikipedia kan du läsa att duende  “loosely means having soul, a heightened state of emotion, expression and authenticity”.

Att THE GREAT DISCORD väljer att sätta denna titel på sitt debutalbum är ingen slump. Detta är ett ambitiöst band som tar sin musik på väldigt stort allvar. I väldigt många fall (majoriteten faktiskt) bör varningsklockor ringa när ett band väljer att ha den framtoning som ambitiösa band tenderar att ha. Oftast slutar det med just detta – en framtoning utan egentlig substans. När det funkar – och det gör det i detta fall – blir resultatet väldigt bra.

“Duende” är en väldigt eklektisk skiva. Ni kommer att hitta allt från episka stycken, blastbeats, tvåtakt, extremt teatralisk sång, tungt sväng och en fantastisk inlevelse. Ofta i ett och samma stycke. För exempel på allt detta kollar ni in Self æta som ligger som låt nummer fem. Innan dess har ni satt i er första “singeln” The Aging Man som inleder nästan trevande hemsökande innan den briserar, Deus Ex Homine som snyggt svängande tillbakadraget är en ren njutning, snyggt metalliska Eigengrau och L’Homme Mauvais som oerhört effektivt bjuder på rensång ovanpå blastbeats. Ja, ni fattar – jag är redan innan skivan hunnit till halva speltiden rejält imponerad av “Duende”.

Resten av skivan är lika fin som första hälften. THE GREAT DISCORD lyckas framkalla känslor av stora mått hos mig. Stora delar av skivan är skimrande vacker, och sorgset hemsökande. Jag tror att när ni kollar in Woes (ett litet minus för den alltför självklara titeln) så är det lätt att svepas med av den känsla av total melankoli bandet framkallar.

THE GREAT DISCORD började som ett projekt mellan sångerskan Fia Kempe och trummisen Aksel Holmgren. Deras gemensamma kärlek till progressiv musik som GENESIS och KING CRIMSON men också MESHUGGAH och THE DILLINGER ESCAPE PLAN. Det märks att inspirationen kommer från många håll och kanter. THE GREAT DISCORD lyckas dock skapa något eget, en musik som stundtals är så storslagen och frestande att jag – nästan – tappar andan. Mest imponerar bandets gemensamma vision och genomförandet av denna. De vill skaka om lyssnaren rejält. Fia Kempes sånginsats är den tråd som sammanbinder bandets vindlande musik. Jag tjusas i väldigt stor utsträckning över hennes totala kontroll över sitt instrument.

“Duende” är en pretentiös skiva i ordets bästa bemärkelse. Är ni genrepurister kommer ni ha allvarliga problem med skivan. För er andra är det bara att hala upp lädret, spetsa öronen och förbereda hjärnan på en åktur av det mer episka slaget när skivan släpps den 29 maj.

Skivor

Secrets Of The Sky – Pathway

Lämna en kommentar

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med “To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när “Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består “Pathway” av 6 “egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på “Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.