Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Cult Of Luna – The Raging River

Lämna en kommentar

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: The Raging River EP
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Red Creek

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Temaalbum är vi vana vid att CULT OF LUNA ofta bjuder på. Och visst finns det ett sorts tema även på ”The Raging River”, i albumtitel och låttitlar med den vilda älven, broarna och vågorna. Dock inte egentligen i lyriken som helhet som på vissa av bandets tidigare album, även om texterna rör sig någonstans inom samma mentala landskap. Starkast på albumet är de likaså tyngsta spåren, inledande Three Bridges och avslutande Wave After Wave.

Bandet envisas med att kalla det här en EP fast längden gott och väl håller albumstandard. Varje spår är en egen musikalisk enhet, en hel liten resa i CULT OF LUNAs landskap. ”The Raging River” är fint konstruerat med de längsta och tyngsta spåren omgärdande de lite – vill verkligen säga lite – luftigare låtarna. Och i mitten ett lätt och kort stycke. Men det är något galet här, eller hur?

”Alla” älskar Mark Lanegan, alla älskar hans röst och jag har förstått att Johannes Persson länge velat ha ett samarbete för att få Lanegans sång på en CULT OF LUNA-låt. Och jodå den är fin den rösten, här i ett fint litet stycke, men jag förstår ändå inte riktigt hur det är tänkt. Vad har denna röst och detta spår på en CULT OF LUNA-skiva att göra? En kan tycka att både råkost och gräddbakelse är gott men det betyder inte att de ska blandas. Inget fel med experiment och kontraster ibland, tänker på bandets oerhört lyckade samarbetet med Julie Christie för några år sedan, men här känns det bara malplacerat.

Våg efter våg med CoLs tunga driv böljar in innanför bröstbenet, inte bara i låten med namnet Wave After Wave, och det är ibland nästan svårt att säga var den ena vågen börjar och den andra slutar. På ett bra sätt. Förutom då det lilla ”störande momentet” i mitten, Lanegans dröminspel. I övrigt ett nästan perfekt litet album.

Skivor

Oceans Of Slumber – Oceans Of Slumber

Lämna en kommentar

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Oceans Of Slumber
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OCEANS OF SLUMBER är ett band som vi har följt på redaktionen sedan bandets andra skiva, ”Winter” kom ut 2016. Vi skrev också om förra skivan ”The Banished Heart” som kom 2018 och det är ett band som vi genomgående har gett höga betyg.

Med senaste självbetitlade skivan som släpps på fredag, var därför förväntningarna högt ställda, och som ni förstår på betyget är detta inte en skiva som gör mig besviken. Faktum är att detta är bandets bästa platta, hittills.

Att ett band ger ut självbetitlade skivor brukar även det betyda att det är något speciellt som vankas även ifrån bandets egen synvinkel, och jag tror att både de omständigheter som råder i världen och de förändringar som har skett inom bandet de senaste åren har påverkat hur skivan är och min uppfattning av den.

Sångerskan Cammie Gilbert och trummisen Dobber Beverly är kvar sedan gammalt, men nya i bandet är keyboardisten Mat V. Aleman, gitarristerna Jessie Santos och Alexander Lucian (även sång) samt basisten/sångaren Semir Özerkan. Samtliga nya medlemmar, upplever jag, har gjort att OCEANS OF SLUMBER har kunnat växla upp från en redan hög växel och lägga till ytterligare aspekter till sin progressiva metal. Att Lucian har ett fint growl gör att även detta inslag har tillkommit, vilket jag uppskattar inte minst som en fin kontrapunkt till Cammie Gilberts rensång. Har man lyssnat på bandet sedan innan så vet man att detta är inte ett gäng som  håller igen, vare sig när det gäller de emotionella aspekterna  eller olika musikaliska krumsprång. Fastän ”Oceans Of Slumber” är en skiva som ställer krav på att ge plattan tid så lyckas bandet hålla skutan på rätt köl.

Ofta samsas olika intryck i samma låt – The Adorned Fathomless Creation är ett bra exempel på detta. Growl, death metal mangel, sväng och episk rensång ryms utan minsta bekymmer inom låtens ramar. Eller To The Sea som har seglat upp som en favorit, och som mest kan beskrivas som en skruvad och vindlande shuffle med stor känslomässig pondus.

OCEANS OF SLUMBER som redan tidigare kändes som ett band som sannerligen hade mycket att komma med visar med ”Oceans Of Slumber” att det fanns ytterligare att ösa på med. Att låtskriveriet här tas till ytterligare en nivå där det slitna uttrycket att summan blir större än de enskilda delarna faktiskt känns helt adekvat att använda när det gäller den här skivan.

Jag vågar redan nu påstå att ”Oceans Of Slumber” kommer att finnas med på min årsbästalista över 2020. Kolla in den.

Skivor

Haken – Virus

Lämna en kommentar

ARTIST: Haken
TITEL: Virus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Engelska HAKEN hör till gruppen band som jag oftast tycker är intressanta att lyssna på, men som kanske inte alltid når upp till de där riktigt höga nivåerna genomgående. Senaste plattan jag recenserade av bandet, ”Affinity” från 2016,  gav jag en betygssjua vilket ju får ses som ett bra betyg. ”The Mountain” från 2013, en skiva som hos flera lyssnare och tyckare har framstått som en av bandets kreativa peakar, tyckte jag också om även ifall jag tyckte att produktionen lämnade en del att önska.

Med kommande plattan ”Virus” som ska ses som ett tvillingverk tillsammans med ”Vector” som kom 2018 känner jag dock att bandet lyckas med bedriften att bjuda på en skiva som både har så fruktansvärt starka låtar och en produktion som jag verkligen gillar.

”Virus” öppnar också den, precis som ”Vector” starkt med Prosthetic som har ett mycket episkt anslag, men som inte nöjer sig med det. Här samsas sväng, tvåtakt, högtflygande refränger och, såklart, vissa inslag av DREAM THEATER. Men till skillnad från bandets tidigare skivor, så känner jag att HAKEN inte hänfaller till oreflekterad idoldyrkan. Det gäller även de inslag av BETWEEN THE BURIED AND ME, CALIGULA’S HORSE och TESSERACT som återfinns ganska regelmässigt på HAKENs palett – de blir mer blinkningar som förhöjer ”Virus” till mycket njutbara höjder. Att bandet är tekniskt skickligt visas såklart upp, men detta kommer inte i vägen för att HAKEN har snickrat ihop en skiva till brädden fylld med högklassiga låtar. Den enda låten som jag känner ligger lite under de övriga är The Strain som ligger direkt efter det mäktiga 10-minuterseposet Carousel och inte direkt klarar av att mäta sig mot denna. Men dippen är tillfällig för efter Canary Yellow drämmer bandet i med sviten Messiah Complex som sannerligen tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den. Det är också här jag inser att ”Virus” kan vara det bästa som HAKEN har släppt ifrån sig. Sviten är så oerhört mäktig att avslutande Only Stars känns direkt nödvändig och som känns som ett ömt avsked.

Har ni lyssnat på HAKEN innan så tror jag att jag kan lova er att ni kommer att gilla ”Virus”. Kolla in den.