ARTIST: JESS AND THE ANCIENT ONES TITEL: ”Vertigo” RELEASE: 2021 BOLAG: Svart Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
JESS AND THE ANCIENT ONES, eller JATAO som vi kommer att förkorta namnet till i den här recensionen, har varit igång rätt länge nu, man bildades redan 2010 och har sedan starten varvat psychedelica, rock’n’roll och diverse flummiga och ockulta influenser. Låtmaterialet håller sig sällan inom traditionella ramar, och bandet tillåter sig att följa sin egen kreativitet. Resultatet är allt som oftast en ganska spretig och aningen ojämn samling låtar som framförallt hålls samman av produktion och bandets närvaro och nerv – kanske främst personifierat av sångerskan Jasmin ”Jess” Saarela.
Kort sagt: beroende på smak så kommer du att hitta en egen favoritlåt på i stort sett vilket JATAO-album som helst, och årets ”Vertigo” är inget undantag. Personligen gillar jag bandet bäst när de ligger närmast den enkla rocken/popen oavsett om det resulterar i en snärtig dänga eller ett tiominutersepos, så denna heter de personliga favoriterna World Paranormal, Love Zombi och Burning Of The Velvet Fires. Det är som sagt en fråga om tycke och smak, och eftersom bandet kastar in allt från jazz och blues till rökelse och oujabräden i mixen så är det bara att leta sig fram till sin egen favorit.
I april 2016 – alltså drygt åtta månader innan ”Hour Of The Nightingale” ges ut – dör bandets sångerska Aleah Liane Stanbridge av cancer. Hon blev 39 år gammal. Hennes förtidiga frånfälle lägger en aura av ytterligare sorg till den tonkonst som hon och bandets andra medlemmar gör sig skyldiga till med den äran på det som kanske blev bandets enda skiva.
TREES OF ETERNITY bjuder på oerhört imponerande doom med tydliga gothinslag och de gör detta med en musik som är lika vacker, sorgsen som tröstande. Redan från första låten My Requiem (ja, titeln skickar rysningar nedför ryggraden redan innan jag hört en ton) kopplar bandet ett lika starkt som ömsint grepp kring lyssnaren. Och de bibehåller det greppet väldigt övertygande under den timme som albumet varar.
Den här typen av musik får mig, såklart, att tänka på DRACONIAN som jag håller som mästarna inom denna nisch. Hade TREES OF ETERNITY fått fortsätta på sin bana är jag helt övertygad om att jag långt senare hade sagt att de gav säfflebandet väldigt hård konkurrens. Och det är sagt som det högsta beröm.
Tonträffen som klingar igenom ”Hour Of The Nightingale” är i det närmaste fulländad. Här finns en värdighet som är svår att stå emot, en känsla som på något märkligt sätt både får mig att vilja gråta, men också känna ett lugn som är väldigt starkt. Och Aleah Liane Stanbridge har en stor del i det. Hennes röst är i det närmaste perfekt för den här sortens musik och framkallar stor melankoli.
Produktionen på skivan är helt otroligt bra. Varm, med helt sagolik gitarrton och tydligt definierad bas. Trummorna låter magiskt bra och inkorporerandet av syntharna och stråkarna är perfekt avvägda för att inte dominera ljudbilden.
”Hour Of The Nightingale” är ett i det närmaste fulländat album, den typ av album som jag tror att många musiker strävar efter att få till – ett där vision sammanfaller med slutresultatet på ett i det närmaste magiskt vis.
WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015? Näst i tur att besvara frågan är Robert Gustafsson, som funnit uppgiften överraskande lätt!
Plats nummer 5 på den här listan innehas av en skiva som var helt omvälvande när den kom. Melbourne, Australien, hade spottat ut en skapelse så episk att musiken faktiskt överträffar den smått epilektiska omslagsbilden när det gäller spännvidd och komplexitet. Efter NE OBLIVISCARIS ”Portal Of I” är det svårt att nå entusiasm för andra verk som siktar åt det här hållet. 2012, Soul Food Records är avsändare.
Ja, fy fan. Om vi startade listan med en aning pretentiösa tongångar så ska vi ner i smutsen nu – plats 4 går till Norges skitiga bastarder KVELERTAK. Chockeffekten som den här skivan hade på undertecknad när den kom har knappt släppt än, och det räcker att jag hör intron till låtar som Fossegrim eller Mjød så rister det i gam-kroppen och jag vill kräla runt på golvet, headbanga och ha sönder saker. Det är vackert!
2010, från Indie Recordings. Bara att tacka och ta emot!
Det blir liksom bara lättare och lättare. Tysk/turkiska duon MANTAR är som ett mindre kärnkraftverk live, och trevliga på sidan av också. Debuten ”Death By Burning” är lika snygg som den är bra, och att man kan svänga så här vansinnigt hårt med bara trummor, gitarr och sång är egentligen en gåta. En ständig följeslagare sen den gavs ut av Svart Records år 2014!
”The Abysmal Horizons” – KONKEROR
Plats nummer 2 – antagligen den 12:e bästa skivan av alla som släppts under de 10 år som Werock kollar på. Istället för egna ord: allt som Martin skrev:
Jag skulle inte bli förvånad om KONKERORs ”The Abysmal Horizons” dyker upp på mina medskribenters listor alls. Detta är en helt briljant skiva. En skiva som har gått varv på varv på varv då den är en platta jag aldrig vill ska ta slut. Så bra är den, och om ni likt jag, får för er att skratta lite åt bandets namn utan att ha hört skivan så lovar jag er att ni kommer att få äta upp det skrattet. Jag har aldrig njutit så mycket av att bli uppläxad som jag blev när jag lyssnade på den här skivan första gången efter att ha skrattat lite åt bandets namn. För detta är en progressiv dödsmetallskiva som sätter standarden till en rent makalös nivå. Riffen, sången, trumspelet, drivet och självförtroendet KONKEROR visar upp på den här skivan är fullständigt briljant. Det finns inte en enda svag länk i den kedja som bandet har hamrat ut på ”The Abysmal Horizons” och alldeles oavsett om bandet gör en skiva till eller inte så kommer de ha gjort en skiva som förtjänar att hyllas med fanfarer och klingande spel.
Precis Martin. Precis. Jag föredrar förstås bandets egenhändigt utvgivna version från 2012 med det här strykfula omslaget, även om det finns en senare version utgiven av Lacerated Enemy Records. Med ett annat omslag…
Såhär ser den alltså ut, den bästa debuten från de senaste 10 åren. Den hamnar paradoxalt nog på plats 10 i min totala sammanfattning över åren, så det blir lite av en dubbel för ANCIIENTS och deras ”Heart Of Oak”! Det här, mina vänner, är faktiskt rent guld, och när dessa kanadicker släpper lös ett spår som Raise The Sun så visar man från start till mål att hårdrockens guldålder faktiskt är här och nu. Den låten – och skivan som helhet – är resultatet av allt som skapats under de senaste decennierna (BLACK SABBATH, den klassiska NWOBHM, thrash, black metal, döds – you name it) paketerat av ett par i stort sett okända debutanter på andra sidan jorden för att vi ska kunna ta del av det.
Det är inte utan att man blir lite stum av beundran när man reflekterar över en sån sak, och nog gjorde Season Of Mist en välgärning i samband med släppet år 2013?
ARTIST: JESS AND THE ANCIENT ONES
