Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!
Topp 10 skivor
10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också ”The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.
9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. ”Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!
8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva ”…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. ”The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.
7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…
6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på ”The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.
5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!
4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The Water, Stone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.
3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. ”The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…
2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen ”Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.
”Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!
1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?
Glöm den känslan.
Efter 2017 års ypperliga skivsläpp ”Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på ”Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: ”Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”
”Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.
Tack, SOEN.
Övriga utmärkelser & betraktelser
Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.
Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.
Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.
Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, ”The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.
Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!
En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.
Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!