Etikettarkiv: thrash metal

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST ”The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

”The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är ”The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in ”The Crisis As Condition”.

Skivor

Bullet For My Valentine – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: BULLET FOR MY VALENTINE
TITEL: ”Bullet For My Valentine”
RELEASE: 2021
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Wales hårdrocksstolthet BULLET FOR MY VALENTINE är tillbaka med sitt sjunde album, tillika ett självbetitlat sådant. Vanligtvis tyder ett självbetitlat album en bit in i karriären antingen att bandet ifråga verkligen besitter guld och det äntligen är dags, eller att det är en desperat åtgärd för att signalera relevans. I detta fall är det tyvärr tal om det senare, i alla fall om man som undertecknad tycker att bandet är som bäst när man skalar ner lite på sin aggressivitet och låter melodi och känsla komma fram. Tycker man tvärtom att det är bandets hårdaste stunder som är höjdpunkterna är man antagligen lycklig över att bandet startar plattan med en låt som singelsläppet Parasite, eller för bandet elaka Knives.

Personligen orkar jag inte riktigt med BULLET FOR MY VALENTINE när de gnider i den fåran. Det är inte tillräckligt hårt för att vara hårt eller ens kännas äkta, och jag finner dem betydligt mer intressanta i powerballader som Can’t Escape The Waves eller No Happy Ever After. Och speciellt många sådana stunder – som kanske tydligast minner om debuten ”The Poison” (2005) – finns det inte på årets skiva.

Visst. Matt Tucker kan konsten att lira gitarr och har en bra röst för sammanhanget. Resten av bandet (Michael Paget på gitarr, Jamie Mathias på bas och Jason Bowld på trummor) är tajta. Plattan känns påkostad och välproducerad. Låtmaterialet är genomarbetat och egentligen är det kanske gnälligt, men… är det inte lite trist? Det är svårt att skaka av sig känslan av att man egentligen inte kommer åt en riktig nerv, och istället döljer det genom att stapla tuffa riff på varandra. Mer emo åt fansen nästa gång, tack!

Skivor

Knife – Knife

Lämna en kommentar

ARTIST: KNIFE
TITEL: Self Titled
RELEASE: 2021
BOLAG: Dying Victims Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Är du ute efter en paus? Ett break, en platta som kanske inte kräver hundra procents fokus och dedicerad lyssning för att avslöja sina hemligheter? Låtar som du kan skråla med i redan vid första varvet, gärna i kombination med en gnutta klackspark?

Detta är svaret.

KNIFE (genialiskt namn – hur kan det inte vara upptaget och varumärkesskyddat?) levererar med sin självbetitlade debut 12 låtar vars syfte snarast är att få dig att skita i allt och bara vilja mosha dig genom plattans 36 minuter och 37 sekunder. Mosha? Jo, det handlar om trash. Eller kanske thrash med dödsanstrykning, framförallt drivet av frontmannen Vince Nihil (! Hej MÖTLEY CRÜE-Vince!) och hans jävlar-anamma-röst korskopplat med drivet riffande.

Spår som Inside The Electric Church, White Witch – Black Death, K.N.I.F.E, The Hallowed Chamber Of Storms, 1989 eller I Am The Priest borde få dig att vilja klä dig i jeansväst och dra kniv för att sen härja runt som en dåre hemma. Och sjunga med. Redan vid första varvet, för det är okomplicerat och glädjande i sin enkelhet, detta. Det är också det som gör att det inte blir ett högre betyg, för en paus är en paus. Det är trevligt och okomplicerat och roligt, men det finns å andra sidan lite mindre vad gäller djup och långsiktig hållbarhet.

Och det är okej. KNIFE är okej och kan vara din paus!