Etikettarkiv: thrash metal

Skivor

Kreator – Krushers Of The World

Lämna en kommentar

ARTIST: Kreator
TITEL: Krushers OF The World
RELEASE: 2026
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tysklands starkaste thrash metalakt Kreator släpper sitt 16:e album sedan debuten -85, och vare sig omslag, anslag eller innehåll överraskar precis ingen alls.
Som sig bör.
Det här bandet tar man sig inte an för att få sitt lystmäte i konstnärliga progressiva och nyskapande utflykter – hit söker man sig om man vill ha ett knippe anthems som det går att skråla allsång till. Bangers. Gärna med ett extra lyft om de skulle framföras live med eldslågor på scen och konfetti i luften medan hela publiken vevar nävar och mår allmänt gött. Och just det är vad man får på ”Krushers Of The World”, inlindat i en produktion som känns påkostad. Lyx-thrash, skulle vi kunna säga.

Bandets starke man Mille Petrozza har som vanligt sina begränsningar som vokalist, men vet (också som vanligt) att bygga runt dem, och skriva riff kan det här gänget onekligen fortfarande. Skivan är proppfull av dem, men ska man plocka ut ett så lyssnar du på breaket som kommer strax efter 2 minuter av låten Barbarian – det är publikfrieri utan att skämmas… och man sväljer betet varje gång låten rullar.  Sami Yli-Sinriö (gitarr), Ventor (trummor) och Frédéric Lecrercq (bas) sitter ihop på ett snyggt och okomplicerat sätt.

10 låtar, från inledande Seven Serpents till avslutande och fina allsångslockande Loyal To The Grave får man, utan att något av  spåren faller ur ramen.  Tränenpalast (som hämtat sitt namn från Tårarnas Palats som var placerat vid övergång mellan Öst- och Västberlin på den tiden muren fanns) gästas av Britta Görtz (från Hiraes), och det bidrar med tillräcklig variation för att man ska hålla intresset uppe över skivans totala löptid, strax under 45 minuter… dvs precis som väntat. Och som man vill ha sitt Kreator. Vill man veta mer och ha djupare kunskap rekommenderas avsnittet där Mille Petrozza gästar Fredrik Strage och berättar om allt från hur grabbarna i Mayhem fick in honom på att digga Kate Bush (just det kids, samma Kate Bush som med låten Running Up That Hill  räddar biffen i populära Stranger Things…) till hur han första gången fick turnera i USA tillsammans med Voivod. Vill man inte veta mer behöver man ju inte det, det är det fina med Kreator. Då kan man bara dra på volymen och headbanga lite…

Skivor

Testament – Para Bellum

Lämna en kommentar

ARTIST: Testament
TITEL: Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG:6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vi fortsätter med ytterligare ett gammelmansband som jag har en lång historia med. Testament har – det är jag inte ensam om – en speciell plats i hjärtat. På sistone är det det enda bandet av de gamla thrashrävarna som jag tycker är värt min tid och uppmärksamhet. Men jag märker att jag är en opålitlig lyssnare – de senaste av bandets releaser har jag knappt orkat uppbåda ens ett uns av entusiasm inför, och hade jag inte sett ”Para Bellum” skymta förbi på något ställe hade det kunnat bli på samma sätt.

Nu har jag ändå lyssnat på skivan på repeat – först blev jag helt till mig över öppnaren For The Love Of Pain som introducerar nye trummisen Chris Dovas som på typiskt Nicko McBrain-manér introducerar sig med ett fett fill och sedan fortsätter med att straffa pukorna med frenesi. Det är klassisk Testament – ett satans driv och det är inte svårt att ryckas med.

Svårare är det dock att gilla låtar som High Noon som mest känns som en dikeskörning, och där jag i ärlighetens namn är mest till mig över slutet på låten, och ett försök till powerballad(!) i Meant To Be som egentligen inte är dålig, men inte direkt hemmahörande på en Testamentskiva.

Här finns dock en hel del fina insatser, och alldeles oavsett att vissa av låtarna känns sisådär, så kan Testament sitt hantverk att lira bra att det ändå funkar för att nå upp till en acceptabel nivå. Gitarrspelet är, som vanligt, helt fantastiskt från Skolnick och Peterson och även om jag tycker att det är lite bortkastat att ha en fantombasist som DiGorgio och inte släppa fram honom mer så kan jag leva med att han ”bara” lirar för de låtar som föreligger. Att Hoglan inte finns bakom trummorna skulle vilket band som helst sörja, men Dovas lirar tekniskt sett på den nivån som thrash av kvalitet tarvar. Och Chuck Billy svarar för en imponerande sånginsats.

Så även om ”Para Bellum” inte är i närheten att hamna på årsbästalistan så är det en sympatisk skiva med flera låtar som håller hög klass.

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.