Etikettarkiv: Vorga

Årsbästalistan 2024 – Robert

Musikåret 2024 läggs till historien, och i sedvanlig ordning är den stora utmaningen att finna tillräcklig tid för att ta till sig och ge rättvisa till de plattor som släppts. Överlag ett starkt år, där undertecknad helt uppenbart – om man ser till hur listan slutligen formerar sig – föredragit relativt lättlyssnade skivor. Oh, och givetvis har en hel drös med skivor missats under året men som säkert kunnat ta en plats på listan. Med andra ord… allt är som vanligt! 🙂

Topp 10 Skivor

10. Songs Of Blood And Mire – SPECTRAL WOUND
Förra given från detta kanadensiska black metal-band var bra, men årets giv är än bättre. Fräsande, svängig, tajt och med precis den där vibben i produktionen som gör att det klöser bra. Läs gärna redaktör Martins recension av plattan, där finns fina ord!

9. Songs Against Humanity – THE SPIRIT Tyska THE SPIRIT spelar black metal i sån där fin korsning med thrash precis som undertecknad vill ha det. Gitarrljudet sitter som en smäck, och låtarna har den där speciella förmågan att fästa. Denna fjärde platta är kanske bandets mest lättillgängliga, strösslad med hits.

8. Teenage Rebel – NESTOR
Falköpings stoltheter skruvar upp nostalgivolymen på max och öser på med allt de har på denna andra comebackplatta, och faaaan vad det funkar! Det är knappast nyskapande, det är knappast överraskande men vad spelar det för roll när det träffar så sjukt rätt? Ståpälsen som titelspåret ger – speciellt för oss som kommer från mindre städer – är löjligt skön…

7. Beyond The Reach Of The Sun – ANCIIENTS 
Skönt svängigt, utan att för den skull göra avkall på djupet och komplexiteten. ANCIIENTS är det där bandet man kan dra ur bakficka för att tipsa nästan vem-som-helst om. ”Jasså, du gillar groove? Döds? Black? Mastodon-ish?” Jag har ett höjdartips till dig…

6. Blazing Inferno – YOTH IRIA
Bra år för Gregisk black metal i år, giganterna ROTTING CHRIST släppte sin dunderplatta ”Pro Christou” och var på vippen att knippa en placering på denna skribents topplista de med – men allra vassast är YOTH IRIAs andra platta. Gosse, detta svänger, väser, skriker sig fram. Lika bra (eller kanske till och med bättre?) än debuten!

5. Nordic Gothic – CEMETARY SKYLINE
Löjligt smittande och enkla (mörka) melodier och ett vemod som slår rot är receptet på den här skivan. Från start till mål är det här en trygg musikalisk hamn att ankra i. Tvätta öronen från distad och ilsken musik!

4. Theories Of Emptiness – EVERGREY .
I vanlig ordning bjuder EVERGREY på en platta smockfull med underbara refränger, episka och storslagna stunder. ”Theories Of Emptiness” innehåller ett helt knippe låtar av den där digniteten och kvalitén som gör att man kommer på sig själv med att nynna och sjunga på strofer och refränger långt efter att själva lyssningen tagit slut. Det är såklart ett gott tecken, och Göteborgarna fortsätter att vara ett Sveriges starkaste akter.

3. Stay Free! – FREEDOM
…detta kan inte kallas hårdrock, och är helt klart en katt bland hermelinerna på en lista och en site som denna, men: fuck it. FREEDOM levererar en korsning av Tom Petty, The Hellacopters, Bruce Springsteen och ett 70-talsband som startar i ett garage down the street samtidigt som de virar in texter med underfundiga referenser och vinklingar på ett sätt som är omöjligt att värja sig mot. ”Stay Free!” är andra fullängdaren, och hos undertecknad har den snurrat närapå oförsvarligt många varv, varenda gång med mungipor uppåt som resultat trots att skivans kompakta 42 minuter innehåller lika stora delar sorg, vemod och svärta som känslan av att cykla mot solen en sommardag utan att behöva bry sig ett smack om något alls. Stay Free!

2. Beyond The Palest Star – VORGA 
Detta är – med lätthet – den snyggaste fysiska utgåvan på CD, och en värdig uppföljare av debuten ”Striving Toward Oblivion”. Andra skivan från tyska VORGA är beskriven i mer detalj från undertecknads sida i den recension som gjordes tidigare i år, och länge hade den en förstaplacering på årets topplista som logisk och sannolik – så bra är den.  Det är utan tvekan årets starkaste black metal-giv, och med låtar som Voiddeath, Magical Thinking och urstarka The Sophist sätter den spår som lär räcka långt bortom skivåret 2024…

1. Mind Burns Alive – PALLBEARER
Spotify hävdar att min mest spelade låt 2024 är Where The Light Fades, öppningsspåret på den här skivan. Det är sannolikt sant, det enda som Spotify inte tar hänsyn till är att den spelats vansinnigt många fler varv än vad de tror eftersom skivan varit mer eller mindre bofast i stereon hemma dessutom. PALLBEARER gör musik som slår av en sträng i hjärtat, och när det är som allra bäst – lyssna på när låten Daybreak runt 3:15 in till slut släpper lös all sin makt för ett bra exempel – är det lätt att ta till tårar. 6 låtar distribuerade över 50 minuter med gitarristen och sångarens Brett Campbells svävande röst som sällskap, och baske mig om det finns en enda överflödig minut? Icket.

Det här är en skiva som kombinerar bandets mer lätta (ska vi kalla det pop?) sida från ”Heartless” med tyngden, mörkret och vemodet från resterande diskografi, och har du sedan innan ingen relation med denna Arkansaskvartett så är det en perfekt ingång. Årets mest emotionella platta är också årets bästa!

Övriga betraktelser

Vilket black metal-år!

Ja, oheliga guds moder vilket år 2024 blev för black metal! Att inte kunna hitta plats på topplistan för de dunderplattor som ROTTING CHRIST, GAEREA, KVAEN, IN APHELION, HULDER, KANONFIEBER, NECROPHOBIC, GROZA, VREDEHAMMER, DÖDSRIT eller VÆGTLØS är ju inget annat än… bisarrt. Och säger det mesta om vilket jävla år den här genren presterat.

Vilken konceptplatta 1: HORNDAL och deras ”Head Hammer Man”

Detta är HORNDALs mest dynamiska alster, och tycks katapultera dem till Elitserien i svensk hårdrock – mer välförtjänt kan det inte bli. Plattan är värd varenda hyllning, och hjälper bandet att mejsla ut en alldeles egen plats för sin rostinfluerade arbetarlyrik. Personligen gillade jag förra given ”Lake Drinker” bättre – kanske för att den var mindre dynamisk och mer rätt på? – men det är bara en fråga om tycke och smak. Det viktiga är HORNDALs fortbildning av oss alla.

Vilken konceptplatta 2: OPETH och deras ”The Last Will And Testament”

Sent kom den, OPETHs platta, därtill uppskjuten i slutet på grund av tekniska utmaningar i produktionen av de fysiska exemplaren. För egen del för sent för en placering på topplistan, då detta är en skiva som behöver tid att fästa – mer tid än vad som varit möjligt att ge den sen den väl kom – och antagligen en djupare förståelse för historien som berättas. Att verkligen följa med när testamentet från den rika despoten visar att tvillingarna inte för något på grund av misstanken om att de inte var faderns biologiska barn och fram till den riktiga tvisten, den om historien som aldrig berättats…
Något säger mig att den här plattan kommer få mer speltid 2025 än 2024.

Årets sena upptäckt: ”The Voluptuous Fire Of Sin” med DEATHLESS VOID 

Plattan kom i september men gick mig helt förbi då. Upptäckt sent tack vare Erik och Tomasz på Metalpodden och deras årsbästa-avsnitt för 2024. Framförallt trumspelet är totalt galet, men hela skivan är en öronrensare som heter duga. Detta har varit soundtracket till julen -24, och jag släpar med glädje med det in i 2025!

Årets liveskiva

SKID ROW med Erik Grönvall välter London med sitt inspelade gig som finns på ”Live In London”. Bra setlista, bra ljud, bra livekänsla. Kolla in den.

Årets viktigaste återutgåva

Tony Martin-eran med BLACK SABBATH har varit totalt frånvarande från såväl digitala plattformar som möjliga att få fatt i fysiskt. Skivorna ”Headless Cross”, ”TYR” , ”Cross Purposes” och ”Forbidden” kom tillbaka på streamingplattformar och i boxen ”Anno Domini” fysiskt som en efterlängtad välgärning. Det ironiska? Den är slutsåld ungefär överallt…

Vorga – Beyond The Palest Star

ARTIST: VORGA
TITEL: ”Beyond The Palest Star”
RELEASE: 2024
BOLAG: Transcending Obscurity Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska kvartetten VORGA spelar black metal. Melodisk, episk sådan med snygg produktion. Intet nytt under solen med det, så bandet har helt enkelt förflyttat sig bortom solen och ut i den oändliga rymden. Debuten ”Striving Toward Oblivion” recenserades av redaktör Bensch när den säpptes 2022, kanske främst lockad av de fantasieggande omslaget. Det är en riktigt bra skiva (den knep en plats på undertecknads Topp-10 det året) och en sådan som klistrar sig fast närmast omedelbart. Spår som Starless Sky och Disgust träffar lyssnaren som en komet i planeten och går inte att värja sig mot. Det är, kort sagt, en sådan där upptäckt man önskar att man kunde få göra om en gång till. Uppleva nyförälskelsen, fastna i skivan och förundras över detaljerna och noggrannheten i det fysiska exemplarets påkostade digipack.

Det är svårt, det där att upptäcka samma sak en gång till.

Tur då att bandets uppföljare ”Beyond The Palest Star” rent utseende- och kvalitetsmässigt håller minst samma klass. Påkostat konvolut, lockande omslag och ännu mera rymdresa. Sådant lovar gott för högt ställda förväntningar. Ännu mer tur då att plattan i fråga faktiskt överlevererar även när det gäller det musikaliska innehållet. Låtmaterialet är en aning mindre direkt än på debuten, med ett mer dynamiskt och varierande anslag. Ebb och flod (vad nu det kan tänkas heta i rymd-sättning?) snarare än konstant storm, och som sådant är låtarna aningen mindre direktverkande… men med starkare långsiktig effekt. Det här är en mycket slitstark skiva i sin helhet. En sån som tål långa ödsliga resor genom tomheten.

Över 7 spår och totalt ca 43 minuter levererar Atlas (gitarr), Cneñca (sång, gitarr), Hymir (trummor, ny sedan förra skivan) och Zora (bas) en resa som startar relativt rakt på sak med öppningsspåret Voideath och avslutas episkt med desperata stroferna ”And in this dark corner I lay myself down to rest. Bring forth the End to this story now quickly. I great my death” som stänger skivans avslutning Terminal. Där emellan är det sprängfullt med stjärnstoft, fallande kometer, lysande ultranovor. Om en låt som Magical Thinking är böljande så bryts det av med mer direkta The Cataclysm, vilken i sin tur följs av ömsom hårda och ömsom smekande Tragic Humanity. Omväxlingen kanske är som mest tydlig i låten The Sophist (ligger som video nedan), där drivet i riffet som startar igång själva låten runt 0:45 sekunder in är i stort sett omöjligt att värja sig mot, samtidigt som låten i sin helhet bjuder på en enorm omväxling.

”Beyond The Palest Star” är utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter och framstår efter många många varv som årets klart starkaste black metal-släpp såhär långt. Personligen har jag ju reda upptäckt VORGA och avundas den som har det framför sig, men… det är ändå nästan så att det där omöjliga med att upptäcka något en gång till blev verkligt. Så bra är den här skivan. Missa inte den!

Hot or not? – Januari 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Its Explanation Is Your God
ARTIST: Morcrof
VALD AV: Amelie

Martin: En sjukt skruvad, men inte helt oäven låt. Jag både avskyr och uppskattar den skevhet som är mellan den traditionella black metal-skruden och vad det nu är för vansinnigt irriterande instrument i bakgrunden. Hade jag orkat en hel skiva? Nä, det hade blivit för jobbigt för mig, men som enskild låt är detta, tja, intressant.
Robert: Det här är.. udda. Det skaver, det är en disharmonisk märklig mix mellan black metal och.. tja, nån form av udda stråkinstrument (?) som glider mot ryggraden ungefär som naglar mot glas. På det hela mer intressant och udda som experiment än vad det är bra dock, och efter ett par, fyra varv eller så har även den glansen mattats. Kallt!
Fredrik: I konvolutet till ”Bloody Kisses” har TYPE 0 NEGATIVE skrivit med frasen ”Don’t mistake lack of talent for genious”. Man får (möjligen inte helt orelaterat) ge MORCROF att de är extremt säregna, och ingen kan anklaga dem för att inte våga ta ut svängarna. Som med det ostämda pianot som gör sitt bästa för att riva hela inredningen i detta musikaliska rum, falsettskriket ur tonart, eller hur sången har så mycket reverb att det låter som att sångaren står i nästa postnummer-område… Nu säger jag inte att MORCROF inte har talang, och jag menar på riktigt att jag vill uppmunta alla att hitta sitt eget uttryck. Men det här är likafullt med god sannolikhet det allra sämsta bidraget som någonsin varit med i våra ”Hor or Not?”-rundor.

LÅT: Season Of Unrest
ARTIST: In Vain
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag lyssnade en hel del på ”Ænigma” när det albumet kom för tio år sedan. Däremot gick mig ”Currents” (2018) ganska obemärkt förbi trots kollega Martins hyllningar i recension och årslista det året. Season Of Unrest får mig att vilja reparera detta. Hett!
Martin: Fruktansvärt efterlängtat material från IN VAIN. Jag blev så till mig att jag dök ner i bandets tidigare musik, och det kanske var oklokt, för jag tycker att den är skarpare än detta. Och då är detta väldigt bra. Kanske lite väl riskfri rensång, men i övrigt är detta mycket njutbart. Att bandet har med en saxofon är, för mig, enbart ett plus.
Robert: IN VAIN är ett band som jag – enligt alla världens regler över vilken sorts musik som tilltalar undertecknad – verkligen borde gilla. Däremot har det faktiskt aldrig inträffat. Det är snyggt. Det är rätt. Det är inget som träffar mig i hjärtat, och så snart låten är slut har jag glömt den. Kroppstempererat, man känner liksom ingen skillnad om man har fingret i vattnet eller inte…

LÅT: Masterpiece
ARTIST: Poseydon
VALD AV: Martin

Robert: Finfin låt detta, med friskt blandning av thrash, black och attityd. POSEYDON tycks ha varit igång rätt många år om jag fattar saken rätt, men det märks inte tycker jag – det vilar en vibb av skön ”do it yourself” över det hela, och Masterpiece lovar gott för mer musk. Hett, ju!
Fredrik: Ganska burkig produktion som känns lite lågbudget, men bitvis riktigt fint riffande i detta stycke thrashig döds. Breaket som börjar just innan tvåminuters-märket är snyggt på ett charmigt old school-vis, och delar av låten är riktigt ösig. Inget banbrytande eller häpnadsväckande med POSEYDON, men klart godkänd låt.
Amelie: Belgisk metal är vi inte helt bortskämda med och POSEYDON är ett nytt namn för mig trots att bandet har funnits, till och från, i ett femtontal år. Det här är riktigt bra om än inte nydanande. Kanske inte ett mästerverk i sann bemärkelse men detta är varmt, dragandes mot det heta.

LÅT: Voideath
ARTIST: Vorga
VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black från Tyskland, som fint balanserar stämningsfull atmosfär med rå svärta. Bitvis kanske aaaningen för safe i sin elegans, ett hack mer elakhet och ett mindre melankoli hade lyft detta ytterligare en nivå. Men likafullt ett genuint starkt nummer, bästa denna runda.
Amelie: VORGA släpper sitt andra fullängdsalbum i februari och bandets black metal är av det riktigt trivsamma slaget; melodiskt men utan att tappa svärtan och delar av råheten i soundet. Voideath pekar mot att albumet blir något att verkligen se fram emot. Omgångens hetaste!
Martin: Löjligt bra, och VORGA bevisar att de verkligen är ett band att hålla koll på. Nerven, stämningen och inlevelsen i låten får det att vattnas i munnen över fullängdaren. Detta är, gott folk, hetare än helvetet.