Skivor

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

Lämna en kommentar

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.

Skivor

Beyond Creation – Earthborn Evolution

Lämna en kommentar

ARTIST: Beyond Creation
TITEL: Earthborn Evolution
RELEASE: 2014
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett av årets absolut mest emotsedda släpp, uppföljaren till magiskt förträffliga ”The Aura” som med lätthet kunde utnämnas till årets tekniska death metalskiva 2011. Jag hade stora förväntningar på ”Earthborn Evolution”. Var förstaplattan bara ett turkast, eller kan man betrakta BEYOND CREATION som ett av de viktigaste banden inom subgenren?

Efter cirka 10 genomlyssningar kan jag säga att BEYOND CREATION bevisar att de är värda vår uppmärksamhet. ”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.

En noterbar förändring är att produktionen är aningens mer organisk än på ”The Aura”. Detta är ett steg som jag tycker att fler band borde ta – det är inte skadligt om trummorna faktiskt låter som trummor. När vi ändå talar om trummor så visar nye trummisen (på pallen sedan 2012) Philippe Boucher att farhågor om nepotism (han är kusin med Simon Girard som är sångare/gitarrist i bandet) skulle påverka resultatet är rent skrattretande. Skrattretande är verkligen inte batteristens insats. I hans spel möts ackurat aggressivitet med flyhänt elegans och känsla för musiken. Samspelet med övriga musiker är påtagligt – kolla i synnerhet in Neurological Transmissions för detta.

BEYOND CREATION skämmer bort oss lyssnare med ett pärlband av minnesvärda låtar – de första fem låtarna är av sådan dignitet att jag kippar efter andan. Mest sticker Sous la lueur de l’Empereur ut. Riffen från Girard och Kévin Chartré vindlar sig fram mellan köttiga kaskader och finstämt lir medans Boucher minst sagt visar upp att han både bemästrar blastbeats och vidhäftigt sväng. Andra hälften av plattan är också synnerligen stark, men mest ber jag er notera avslutande duonTheatrical Delirium och Fundamental Process som med sin rena mäktighet torde övertyga rätt många att BEYOND CREATION är ett band som man bör hålla koll på.

Jag ska också be er notera att förutom de ganska voluminösa talanger som bandet innehar med tekniska färdigheter och låtskrivarkapacitet så huserar en av de intressantaste basisterna i bandet. Dominic “Forest” Lapointe behandlar sin bandlösa bas med all den respekt som instrumentet förtjänar. Att han dessutom har den goda smaken att visa musiken samma respekt som sitt instrument är bara att applådera. Det kan, ytterst lätt, bli rikliga bevis pretentiösa onanitendenser när basister lirar bandlöst. På ”Earthborn Evolution” har ni ett exempel på hur bra det kan låta när musikern bakom instrumentet är en mästare.

”Earthborn Evolution” är, vilket ni redan har gissat, en finfin uppföljare till skiva från ett band som går sina egna vägar. Det är värt att uppmärksamma, och att applådera.

Skivor

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års “Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom “Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in “Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och “Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är “Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.

Worship the Riff!