Alla inlägg av Robert Gustafsson

Kvelertak – Splid

ARTIST: KVELERTAK
TITEL: Splid
RELEASE: 2020
BOLAG: Petroleum Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska galningarna i KVELERTAK är inte längre några unga yrväder, och helt klart är det knepigare att agera och skriva låtar som liknar ett knivslagsmål på en bakgata när man är inne på skiva nummer 4 än vad det var vid debuten för tio år sedan. Stavangerbandet har alltid gått sina egna vägar, men hur behåller man sin själ samtidigt som man utvecklas som människa och band?  När det inte bara är fullt ställ och avslagna flaskor och kaoz som är viktigt längre men man samtidigt vill rikta den där inre energin och rebellaktiga upprorigheten någonstans?

Svaret är “Splid”.

Detta fjärde album låter omisskännligt som KVELERTAK, och det spelar mindre roll att man har ny frontman i form av Ivar Nikolaisen. Han passar väl in. Tricket är dock att man lyckas behålla den där punkiga energin men gifta ihop det med en mer melodisk och snudd på episk känsla, och det på ett bättre sätt än föregångaren “Nattesferd” som kanske stundtals var väl tillrättalagd. Vill du veta mer så rekommenderas att startar från början, där Rogaland smyger igång på ett mycket icke-typiskt sätt för att vara KVELERTAK, dryga minuten ren och snygg feeling. Lite som att åka med berg-och dalbanan upp mot högsta punkten innan vagnarna kastar sig ut på ett sätt som gör att man verkligen känner igen sig. Låten övergår sedan snyggt i Troy Sanders (MASTODON)-gästade Crack Of Doom som ytterligare stadfäster att detta är nästa nivå av KVELERTAK.

Chockeffekten man fick första gången det här gänget kraschade festen kan man såklart aldrig få igen, men “Splid” är nog det bästa bandet släppt som helhet. Det är mer komplext utan att tappa känslan. Låtar som Bråtebrann, Necrosoft eller Tevling kan inte bli annat än framtida liveklassiker!

Deathwhite – Grave Image

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av “hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. “Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…

 

War Dogs – Die By My Sword

ARTIST: WAR DOGS
TITEL: Die By My Sword
RELEASE: 2020
BOLAG: Fighter Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Åhhhh… det här kunde ha blivit så jäkla bra!

Spanska WAR DOGS spelar klassisk hårdrock, NWOBHM, och de har rönt hygglig med uppmärksamhet i denna skribents sociala nätverk med sin debut “Die By My Sword”, en platta som går rakt på sak utan krusiduller. Det är en fin skiva och en lovande debut, men det bestående intrycket av den här plattan är lik förbaskat att det är bra… men kunde varit fantastiskt – och allt är sångaren Aberto Rodriguez fel.

Sjysst?

Inte mycket, men faktum kvarstår: detta är en fin platta där gitarrspelet (Eduardo Antón och Enrique Mas)  bjuder på fina melodier och tvillingspel, basspelet (Manuel Molina) stundtals galopperar som den mest ystra Steve Harris-basen medan trumspelet (José V Aldeguer) är effektivt och svängigt. Låtarna är dessutom bra, där spår som Master Of Revenge, Castle Of Pain eller Gorgon Eyes är fina saker. Prblemet är bara att efter ett par fem-sex varv med “Die By My Sword” så inser man att det hela är rätt platt, och det beror på att sången över tid är för tråkig. Ovarierad, monoton och ganska banal. Och det är verkligen synd, för med en siren av toppklass bakom mikrofonen så hade WAR DOGS varit ett av Europas mest intressanta band framöver.

Nu?

En okej debut som mest blir trevande, och som kräver ombyggnation eller enorm utveckling för att blir riktigt spetsig framöver.