Kategoriarkiv: Skivor

Porcupine Tree – Fear Of A Blank Planet


ARTIST
: Porcupine Tree
TITEL: Fear Of A Blank Planet
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Porcupine Tree är världens största minsta band. Så pass stora att flesta inom metal- och progsvängen vet vilka bandet är, men så pass små att de fortfarande inte besudlats av kommersialismens smutsiga händer. Efter 2003 års kritikerrosade ”In Absentia” – deras absoluta musikaliska höjdpunkt i karriären – kom ”Deadwing”. En platta som fortfarande höll måttet någorlunda men där jag själv började hitta något som inte stämde. Inte ens gästspel från Opeths Mikael Åkerfeldt hjälpte ”Deadwing” att nå ända fram. Visst, bandet lyckades nå musikaliskt klimax med många av låtarna, men resten kändes som utfyllnad.

Här är vi alltså, två år efter ”Deadwing” och jag frågar mig samma sak som jag gjorde sist. Vad är det speciella med ”Fear Of A Blank Planet”? Om föregångaren var svag i sina stunder, vad bidrar detta album med? Har underbarnet Steve Wilson, – mannen med de magiska fingrarna och som gör om allt han rör vid till guld – tappet stinget? Jag vet inte riktigt vad han tänkt sig denna gång. Tydligen ska ”Fear Of A Blank Planet” vara ett konceptalbum om den sexistiska MTV-kulturen och dess påverkan på ungdomarnas allmänt förfallna liv. Det är mörkare tongångar denna gång vill jag lova men det känns som om missat något. Finns det något genialiskt i ”Fear Of A Blank Planet” som undgått mig? Jag lyssnar och väntar på den där aha-upplevelsen men den vill aldrig uppenbara sig. Samtidigt undrar jag hur många gånger jag måste lyssna på en skiva för att den ska bli bra? Det verkar som om inlärningströskeln har höjts ett snäpp. Samtidigt har jag inte ändrat åsikt efter den tionde genomlyssningen heller.

Det verkar som om Porcupine Tree fastnat i en nedåtgående trend där varje skiva blir svagare för varje släpp. Fortfarande finns guldkornen som ”Sentimental”, ”Way Out Of Here” och den sjutton minuter långa och smått schizofrena ”Anesthetize” där och de verkligen lyser med sin musikaliska briljans men de övriga då? I det här fallet utgör de halva skivan och betyget blir därefter. Synd för jag vill verkligen ge ett av mina favoritband högsta betyg.

Paradise Lost – In Requiem

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: In Requiem
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Holma

Som Simon & Garfunkel en gång skrev, Hello darkness my old friend… Litegrann minner känslan då man lyssnar på nya PARADISE LOST-albumet “In Requiem”, det elfte i ordningen, om ett kärt gammalt återseende, denna gång i de mörkare kvarteren. Med tonvikt på gammalt återseende. För det senaste decenniet har PARADISE LOST inte förgyllt speciellt många spellistor. Kräftgång är ett ord som osökt dyker upp.

Nu låter det tungt, tungt och tungt. Tänk “Draconian times” eller “Icon” men med fräschare och mer uppdaterat sound. Nick Holmes låter på sina ställen som en James Hetfield med mer djup, och mr Mackinthoshs gitarrslingor är åter patenterat omväxlande vackra och omväxlande blytunga. Heck, det är både growl och thrash-tugg på några ställen!

Som det stora PL-fan jag varit sedan 1991, då den eminenta och stilbildande “Gothic” släpptes, så är det här en comeback att glädjas åt. Jag har inget mot den elektroniska postmoderna Depeche Mode-liknande stil man varit inne och sladdat på, men det finns massor av band som gör just detta betydligt bättre än Paradise Lost. Nej, kalla mig konservativ men visst fan är det så här grabbarna skall låta. Comebacken är storartad, betyget blir högt. Och det är närmare en pinne upp en än ner. Prozak to the people!

Poison The Well – Versions


ARTIST
: Poison The Well
TITEL: Versions
RELEASE: 2007
BOLAG: Atlantic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Kan ett amerikanskt hårdrocksband som väljer det norrländska vemodet i Tonteknik Recording i Umeå istället för soliga Florida för att producera sina album vara något? Tydligen, då POISON THE WELLs patenterade nyansering av modern hardcore sålt kopiösa mängder i hemlandet. Att de även turnerat med både DEFTONES och vapenbröderna i HATEBREED har bidragit till deras popularitet. Samtidigt verkar det som om Umeås gamla stolthet REFUSED haft en inverkan på dessa killar. Kanske finns det en orsak att de just valt Sverige för ibland blir jag påmind om denna förlegade svenska akt på “Versions”.

12 spår av variation innefattar “Versions” som sträcker sig från snabba partier såsom Letter Things, The Notches That Create Your Headboard till de lugnare partierna i Slow Good Morning och You Will Not Be Welcomed. Det är just dessa, lite lugnare spåren jag fastnar för. Variation ter sig vara nyckelbegreppet på denna skiva då bandet testat på lite mer ovanliga instrument som mandolin, horn och banjo. Det kan höras inte minst på Riverside. Musikaliska redskap som är ovanligt för denna genre men som samtidigt visar ett band som inte vill stagnera utan tar ut svängarna och prövar sig fram. Visst, den stereotypiske hardcorefantasten grymtar säkert till av frustration av blotta tanken att ett band som POISON THE WELL inte utvecklar sig i linje med andra likadana akter. Vill du istället ha ett band som levererar monoton hardcore och som låter likadana på varje album kan du söka dig till HATEBREED istället.

Till viss del tycker jag produktionen Är grötig och vissa av spåren p “Versions” håller inte samma höga kvalitet som andra. Det finns många bra spår förvisso men rent musikaliskt kommer jag på mig själv med att inte kunna urskilja vissa låtar från varandra. Samtidigt är detta släpp inte heller något man sätter på i bakgrunden. I mitt fall ledde det till att jag blev oerhört irriterad på något som jag inte kunde komma på tills skivans tog slut.