Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Anaal Nathrakh – The Whole Of The Law

Lämna en kommentar

the-whole-of-the-lawARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: The Whole Of The Law
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska extremduon ANAAL NATHRAKH har blästrat trumhinnorna med excellens under i stort sett hela karriären. Förra  given “Desideratum” var kanske något av en mellanskiva för bandet, men ändå riktigt nöjsam i alla fall stundtals.  Med nya “The Whole Of The Law” uppar bandet anten ganska så bra.

Det är kanske direkt felaktigt att kalla ett band som har som uttalat mål att vara soundtracket till jordens undergång för sympatiskt, men det finns en väldig trygghet i att veta att när det kommer ett nytt album från ANAAL NATHRAKH så vet jag, ungefär, vad jag kan vänta mig. Med fin precision har bandet alltid lyckats kombinera extremer med rent förbryllande hantverk när det gäller snygga melodier. Så är det även med “The Whole Of The Law” och framför allt låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion och We Will Fucking Kill You som sticker ut som skivans starkaste låtar för mig i alla fall.

Låt vara att musiken kanske känns lite väl trygg för att jag ska tända till fullständigt, men i sedvanlig ordning svarar Dave Hunt för en brutalt oroväckande sånginsats skivan igenom. Det är otroligt hur mycket känsla han kan uttrycka genom rena gallskrik. Kolla in …So We Can Die Happy för detta gott folk.

Har du hört bandet innan så kommer du känna igen dig i den musikaliska häxkittel bandet sätter i kokning på “The Whole Of The Law”. Av de skivor bandet har släppt på 10-talet så är den en stark skiva utan att bräcka exempelvis “In The Constellation Of The Black Widow” som jag håller som bandets starkaste skiva.

Skivor

Sumerlands- S/t

ARTIST: SUMERLANDS
TITEL: “S/t”
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Den självbetitlade debutskivan från amerikanska SUMERLANDS är både rolig och svår att recensera på en och samma gång. Det var länge sedan en skiva gav upphov till så motstridiga reaktioner hos undetecknad, och resultatet är att jag knappt vet in eller ut!
Å ena sidan är skivan lite för kort, å andra sidan finns det ingen dödtid (ja, bortsett från avslutande och helt meningslösa instrumentala titelspåret, men det hoppar jag alltid över så det räknas väl inte riktigt…).
Ingen låt är sådär superdunder att den fäster direkt, men alla är ganska bra.
Sången är svag, men karakteristisk.
Riffen är inte superunika, men alla har ett bra driv och är sköna.
Som sagt, ambivalent är ordet som ligger närmast till hands om man ska beskriva mina känslor för plattan. Oavsett så finner jag att jag återvänder till den frekvent de här senaste två veckorna, och det beror antagligen inte bara på att jag vill få rätsida på vad jag tycker om skivan – det finns en annan form av lockelse här också. En önskan att höra av mer av den här “fulsnygga” skapelsen.

Musikaliskt är det melodisk hårdrock med ett drag av amerikanskt 80-tal. En vän beskrev det som om QUEENSRYCHE möter OZZY OSBOURNE, och banne mig om det inte är rätt på pengen. I alla fall om man menar det QUEENSRYCHE som en gång i tiden var bra och skrev låtar, och inte det band som levererade sorgliga ursäkter till skivor mot slutet innan uppbrottet.

SUMERLANDS består av Phil Swanson (sång), Arthur Rizk (gitarr & keyboard – även producent till vardags), Justin De Tore (trummor) och John Powers (gitarr), och debutskivan består av 8 spår. Det sista är det helt menlösa instrumentala och rent av sövande trista titelspåret, så egentligen kan man nog säga att det är 7 spår. Varje låt ligger runt 3-5 minuter, men alla är bra. The Seventh Seal och The Guardian har varit singlar, men mina favoriter heter nog Blind och Haunted Forever. Relapse har gett ut skivan, och som sista SUMERing (hah, phun intended!) kan man säga att det mest spännande kanske blir hur man ser den här plattan om ett halvår, år? Flipp eller flopp? Bra eller anus? Just nu lutar det åt bra med en svag betygssjua som resultat, men som sagt. Ambivalens råder…

 

Skivor

Netherbird – The Grander Voyage

Lämna en kommentar

netherbird2016ARTIST: Netherbird
TITEL: The Grander Voyage
RELEASE: 2016
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett par års paus är NETHERBIRD tillbaka, och det med ett verkligt styrkebesked, namngivet “The Grander Voyage”. Bandet startade sin levnads bana år 2004 och känslan har alltid varit att grundarna Nephente och Bizmark har lagt ner själ och hjärta i musikskapandet.  Efter tio år tog bandet således en “paus” – nåja, tre år mellan utgivningen av två fullängdsalbum skulle inte alla band kalla en regelrätt paus, men när de nu själva benämner det så…

Och nu är alltså NETHERBIRD åter i full styrka med sitt fjärde fullängdsalbum, med Bizmark på gitarr, bas och keybord, Nephente självklart som vokalist samt gästtrummande Fredrik Widigs. Live kompletteras bandet med Nord och Tobias Jakobsson på gitarr samt Micke André på bas och Fredrik Andersson (ex-AMON AMARTH) på trummor. Och NETHERBIRD av år 2016 gör mer kraftfull musik än någonsin. Musiken på “The Grander Voyage”, allt skrivet av Bizmark som brukligt, rör sig liksom tidigare obehindrat i gränslandet för olika extreme metal-genrer. Det melodiskt flödande finns kvar, medan de symfoniska inslagen har tonats ner något. Lika fångande melodier som tidigare, men i lite naknare sound. Jag gillar det.

Albumet inleds med en kortare introlåt, Pale Flames On The Horizon, som övergår nästan omärkligt i plattans näst längsta spår, åttaminuters Hinterland. Redan här sätts standard med växlande tyngre partier och vackert gitarrplock. Därpå följande Dance of the Eternals är ett mjukt tvåminuters instrumentalt spår, innan förstasingeln Windwards tar vid. Även nästkommande låt Pillars of the Sky har släppts som singel och detta är ett vackert vemodigt stycke med text om sökande och längtan. Påföljande The Silvan Shrine befinner sig i samma stämningsläge, även om känslan är att det ljusnar något så här när den stora resan närmar sig sitt slut, i alla fall musikaliskt med både pianospel (av Danny Oakhil) och akustisk gitarr. Sista spåret, Emerald Crossroads avslutar resan i samma höga stil som övriga låtar. Stämningsfullt, känslosamt och skärande vackert. Jag blir djupt berörd av musiken likasom av texterna på denna platta.

Lyriken, i allt skrivet av sångaren Nephente, är mörkt och melankoliskt smärtfylld rakt igenom. Det finns en naturlig harmoni i texterna vilket gör att det känns som om stroferna bara legat någonstans och väntat på att plockas upp och presenteras i lämplig musikalisk omgivning. Flödet i konceptalbumets lyrik bidrar till denna illusion av bedräglig enkelhet. Detta är ordkonst. Poesi. Det finns mer av vemod och naturlyrisk känsla, än av det becksvarta mörker man annars alltsomoftast finner i musik av det här slaget. Nephente använder sitt instrument, rösten, i bred variation alltifrån dödsgrowl till black metal-skrik. Ingen egentlig rensång, men med hest viskande stämma i de mer artikulerade partierna, i t.ex. Pillars of the Sky och avslutande Emerald Crossroads.

Vi som följt NETHERBIRDs musikaliska resa under ett antal år kan glädja oss åt återkomsten och hoppas just att bandet med “The Grander Voyage” också bara inlett denna den större resan och att den får fortsätta länge än. Detta är NETHERBIRDs bästa album hittills, med låtar som i stort sett allihop når upp till det allra bästa bandet gjort tidigare (tänk The Weight of Vapour eller A Shadow In the Garden of Darkness). En verklig fullträff av NETHERBIRD denna gång alltså, och det är med uppriktig respekt och glädje jag delar ut en betygsnia för “The Grander Voyage” .