Kategoriarkiv: Skivor

Antigama – The Warning

ARTIST: Antigama
TITEL: The Warning
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Extra allt – ett uttryck som skulle kunna sammanfatta ANTIGAMAs rent belamrade metal. Intrycken staplas i drivor ovanpå varandra i en sonisk attack som i längden blir rent påfrestande att lyssna på. Till stora delar är det i grindcore/death-rensar träsket bandet väljer att höra hemma – en meckighetsgrad som närmar sig larmet från ett band som DILLINGER ESCAPE PLAN – men ofta också ett tungt sväng, Lost Skull bjuder på en tyngd och ett groove som verkligen faller mig på läppen. Ibland väljer dock bandet att vara lite för avantgardistiska för min smak – den pretentiösa fragmentiserade ljudupplevelse som Paganini meets Barbapapex är i mina öron en låt som bandet med fördel skulle kunnat ha plocka bort – den är provocerande i sin uselhet och väldigt skitnödig.
Till stora delar gillar jag dock ”The Warning” med sin extrema tekniskhet, meckighet och aggressiva attack bör tilltala lyssnare som verkligen gillar ickelinjär musik som ställer krav på lyssnarens uthållighet.

Agoraphobic Nosebleed – Agorapocalypse

ARTIST: Agoraphobic Nosebleed
TITEL: Agorapocalypse
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Vad får du om du sammanför en trummaskin med crust-/grindgitarrer och toppar det hela med tre vansinniga galningar med strupförstörelse som största hobby. Jo, AGORAPHOBIC NOSEBLEED. Och för detta behövs ett nytt ord, för kaos räcker inte.

Den tunga insikten som slår mig när jag hör detta är att jag inte riktigt är så hård som jag trodde. Det här är helt klart för extremt för mig, ändå så är “Agorapocalypse” ett återhållsamt album om man blickar mot vad bandet tidigare knåpat ihop. På “Altered States of America” samsades 100 låtar på 22 minuter, här är det 13 låtar på 29 minuter. Skivan är faktiskt ganska rik på variation (allt är relativt), Hung from the Rising Sun har en härlig punkkänsla över sig (och även ett snyggt SLAYER-minande mittsolo), i Question of Integrity så sänks tempot och ett trumsolo (på trummaskin!) får också plats. Även Timelord Two går i ett makligt tempo och det är först här jag uppskattar musiken på allvar. När det grindas på som mest i låtar som Ex-Cop och Agorapocalypse Now så får jag enbart huvudvärk.

Coolt att bandet finns, men något större fan får de inte i mig. Tyvärr.

/Jonas Andersson

Despite – In Your Despite

despite2009ARTIST: Despite
TITEL: In Your Despite
RELEASE: 2009
BOLAG: Tractor

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Godkänd Göteborgsdöds
Melodisk death metal tilltalar mig alltid, och inledande spåret Mindplague på DESPITEs första fullängdsalbum talar till mig just i termer av melodeath i välkänd göteborgsanda. Förväntningarna stiger med det sköna andraspåret Rein, men tyvärr kommer de delvis på skam vartefter resterande spår på “In Your Despite” presenterar sig.

I tider då det känns som det går tretton på dussinet av svensk melodisk döds, krävs något eget för att musiken ska fastna, något utöver det som bjuds på annat håll. “In Your Despite” innehåller en samling bra metallåtar, varken mer eller mindre. Inget sticker ut och inget faller ur ramen. Ja, det korta instrumentala mittenspåret Mechantical är annorlunda, men tar å andra sidan inte någon självklar plats i sammanhanget. Över huvud taget saknar jag en känsla av sammanhang. Plattan består av ett antal bra låtar där de främsta är ovan nämnda Rein, med myckent skönt gitarrlir samt avslutande explosiva 2-minuterskaskaden No Fucking Way. Sju bra låtar ger dock inte automatiskt ett bara album. Då hjälper det inte heller att Knut Agnred (från Galenskaparna/After Shave) oförmodat gör ett galant inhopp med rensång i inledningslåten Mindplague.

DESPITE bildades 1998 och om bandet hade släppt denna skiva då, för tio år sedan, skulle den antagligen fått, och varit värd, större uppmärksamhet. Nu försvinner, tyvärr, ett gediget dödsmetallhantverk i floden av liknande musik av likaledes god kvalitet. Att ett album tidsmässigt är kortare än gängse, har väl ingen betydelse i sig men det innebär i det här fallet att hoppet om att något ska sticka ut och tända till, ändas efter knappa 25 minuter. Så en inledande nyfikenhet på och entusiasm över DESPITEs debut resulterar slutligen i en viss besvikelse. Ändå, ingen som suktar efter god melodisk döds behöver känna sig bedragen efter ett införskaffande av detta album.

/BiblioteKarin