Kategoriarkiv: Skivor

Apocalyptica – Worlds Collide

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, “Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

“Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

Oceansize – Frames

ARTIST: Oceansize
TITEL: Frames
RELEASE: 2007
BOLAG: Superball Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Olle K

Att greppa musiken som brittiska OCEANSIZE levererar är inte lätt, det ska gudarna veta. Detta femmannaband från industri- och fotbollsstaden Manchester, beläget i Englands egna ”Ruhrområde”, står något ostadigt med ena benet i 1990-talets progressiva pop och det andra något trevande inne i metaldjungeln. Låter det invecklat? Det är det också.

Första spåret på bandets tredje skiva, ”Commemorative T-shirt”, börjar med ett långsamt, upptornande intro som för tankarna till band som TOOL med långa slingor och oregelbundna trumrytmer. Efter drygt 3 minuter hörs sångaren Mike Vennarts stämma för första gången, en stämma som passar in i vilket amerikanskt MTV-metalband som helst. Skivan fortsätter med ”Unfamiliar”, ett spår med högre tempo och baskaggar i refrängen. Låten växlar i tempo på ett spännande sätt, något som verkar vara OCEANSICEs kännetecken och man kan tydligt höra influenser som till exempel RADIOHEAD och MOGWAI.

Skivans absoluta höjdpunkt ligger kring spår 6 och 7. An Old Friend on the Christies består av drygt 10 minuter instrumentalt vemod med taktfast trummande, smäktande vackert och stämningsfullt. Låten, eller snarare resan, mynnar ut i Sleeping Dogs and Dead Lions. Här märks bandets hårdare sida och metalinfluenser tydligare med ett trumkomp och gitarriff som får grabbarna i MESHUGGAH att överväga en stämningsansökan. Mycket skrän och stor kontrast till övriga, mer akustiska spår på skivan.

Frames är en väldigt intressant resa mellan många olika stilar och humör. Dock känns det som att skivan tappar något i vissa partier och att låtarna ibland svävar ut lite väl långt. Men plattan är helt klart värt ett försök.

Aiden – Conviction

Aiden-ConvictionARTIST: Aiden
TITEL: Conviction
RELEASE: 2007
BOLAG: Victory

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Holma

AIDEN trampar på i de fotspår MY CHemical ROMANCE börjat göra mer tillgängliga för gemene man. Vi snackar alltså manliga heroin-chics med en ansenlig mängd Misfits-estetik och därtill ett ansenlig mängd självskärande tonårsångest.

Det är mycket möjligt att yours truly börjar bli grinig, tro mig dock då jag med handen på hjärtat säger att jag har ingenting mot ovanstående inriktning, men det här hade kunnat varit fantastiskt mycket bättre med mer attityd och aggresion. Visst, det händer att Holma nickar gillande till vissa låtar (Teenage queen har ett trevligt driv, och visst hade Hurt me kunnat platsat på valfri AFI-platta), men det känns lite som att AIDEN är ett av dessa producerade band som å ena sidan gör allt för att se poppigt självmordsbenägen ut, men sedan skrattar hela vägen till banken då världens emokids handlar CDn för att låsa in sig och läsa texterna. Mindre kajal och fetare riff så stiger betygen, melodierna finns där för det mesta.

/Holma