Etikettarkiv: Gadget

Hot or not? – September 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ancestral Recall
ARTIST: Emma Ruth Rundle
VALD AV: Amelie

Martin: Sången sticker ut, och är det som räddar den här låten. Det är för generiskt krångligt om uttrycket tillåts. Det är precis som om bandet nästan kalkylerat fram en låt som ska vara tillräckligt kreddig för att gå hem hos folk som inte lyssnar på post-metal. Nä, jag blir inte sugen på att höra mer.
Robert: Ordet man söker är “konstnärligt”. Det krånglas å det grövsta med allehanda olika genrer och stilar, och en låt som växlar mellan finstämd till mera ösiga moment. Svårt att sätta fingret på om det är bra eller anus, men eftersom jag till slut tappar tålamodet och inte orkar vänta på att Ancestral Recall ska visa sina inre hemligheter landar jag i ett kyligt läge. För omständligt för att fatta eld.
Fredrik: En svårfångad post metal-best, detta. Delvis aningen högtravande och kultursvårt, delvis härligt ångestsvärtat och desperat. Lite murrig produktion på gitarrerna stör mig en smula, annars är helheten inte alls oäven. Hög klass på sånginsatsen, som växlar snyggt mellan varm rensång och skrikig, hetlevrad growl.

LÅT: The Sacrificial Flame
ARTIST: Draconian
VALD AV: Fredrik


Amelie: Bra val! Absolut den bästa låten av de singlar som släppts till dags dato från kommande album. Och en gång kommer en undan med viskprat i låten, det blir riktigt effektfullt. Men att köra samma “knep” i alla tre singlarna, vilka också tillsammans inleder DRACONIANs album, nä det håller inte. Låten håller dock ett antal grader över sommarvärme trots september månad med höstkänning.
Martin: DRACONIAN visar hur ett band med nästan miniskula förändringar i hur det låter fortfarande kan ha relevans genom bra låtskrivande och snygg produktion. Det är för mig omöjligt att inte gilla detta, då det är gravt innerlig musik med djup känsla.
Robert: Geni. Det är ordet som i korthet beskriver DRACONIAN som helhet, och funnes det rättvisa vore bandet att skatta som nationalklenod rent generellt. Det vi fått höra från kommande albumet har dock inte varit allt igenom övertygande, och detta är klart bästa singeln. Hett!

LÅT: Funerary Rites
ARTIST: Gadget
VALD AV: Martin


Robert: Ingen hjärna – bara könsorgan. Fullt ställt som sig bör, och det är klart att det funkar, i alla fall för stunden. Över tid och i längden är det ändå lite för enkelspårigt för att få mig att ta fram de stora orden. Ljummet?
Fredrik: När det handlar om GADGET så vet man på förhand att man kommer att få en sonisk örfil levererad med eftertryck. Så även här, det är 1:05 av ren och oförblommerad aggression. Jag tycker mig höra ett något råare, skitigare och mer retro-minnande anslag nu jämfört med tidigare alster. Det är mer kött och mindre mekanik i denna cyborg, och resultatet sitter finfint!
Amelie: När jag själv lägger upp en låt till Hot or Not för kollegerna att lyssna på och tycka till om litar jag helt och fullt på att de alla tar sitt “jobb” på fullaste allvar. Det är också vad jag själv gör; här minst 30-40 lyssningar under veckan. Svaret är nej, det här är verkligen inte min musik. En minut som jag bara önskar att den fort är över. Texten gillar jag.

LÅT: Silent Soul Throes
ARTIST: Selbst
VALD AV: Robert


Fredrik: Atmosfärisk och vackert mollklingande black metal, men ganska länge trots det rätt ljummet. Det avslutande parti som börjar efter fem av de sju minuterna är dock vansinnigt vackert! Räcker kanske inte för att rädda upp just denna låt till mer än godkänt, men det visar att högstanivån hos SELBST är påtagligt god.
Amelie: Balsam för öronen är detta kanske inte direkt, men efter GADGET är det en lisa att lyssna till SELBSTs melodiska svartmetall. Fint intro och snygg känsla. Jag har inte hört bandet tidigare och en kunde tro att skäppan med enmans-black-metal-band för året var fylld men efter detta kan jag gott pröva ett par varv med hela plattan “Relatos De Angustia”.
Martin: Slutet på låten är det bästa. Jag avskyr innerligt produktionen på bas och trummor.  Gitarrerna däremot funkar fint och bidrar till att jag till stor del kan leva med att ha lyssnat alldeles för många gånger på den här låten, för den är till största delen en låt som inte ger speciellt mycket tillbaka ens efter 20 lyssningar. Bra hantverk, men speciellt sugen på att höra mer? Njaej.

Best Of 2016 – Martin Bensch

2016 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2016. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. “The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.

9. “Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. “Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.

8. “Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i “Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot “Winter” nästan varje dag.

7. “Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar “Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.

6. “The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på “rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. “The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. “The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.

5. “The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att “The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!

4. “Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns “Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. “Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!

3. “Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. “Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!

2. “Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på “Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.

1. “The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då “The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.

Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på “The Violent Sleep Of Reason”.

Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på “Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på “The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.

Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. “Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.

Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis “Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och “The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.

Gadget – The Great Destroyer


The Great DestroyerARTIST
: Gadget
TITEL: The Great Destroyer
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det som är det bästa med grindcore är att det finns ingen exakt formel för hur den ska låta, men när du hör verkligt bra grindcore så känner du det med hela kroppen att den är just bra.

Exakt så är det med GADGETs av mig mycket efterlängtade “The Great Destroyer”. De 17 spåren klockar in på föredömliga längden 27 minuter, och jag skriver föredömliga då samtliga låtar är starka i sig själva och sammantaget bjuder på en hisnande och urstark enhet som får mig att tycka att jag hemskt gärna vill höra ytterligare musik trots att jag märker att jag är grundligt tillfredsställd av vad jag faktiskt hör.

GADGET har inte skämt bort oss fans med stora mängder musik – förra skivan “The Funeral March” kom för så länge sedan (2006) att jag hade börjat tro att det skulle bli bandets svanesång. Att det har tagit så pass lång tid för bandet att ge oss ny musik har byggt upp förväntan till verkligt extrema nivåer. Desto skönare att “The Great Destroyer” lever upp till förhandssnacket.

Här ryms allt från det totala renset i låtar som Känslan (helt fruktansvärt bra titel för övrigt), och Pillars Of Filth, det skönt kängpunkiga i Dedication, ursinnesbrytet i The 02666 Heritage och Violent Hours (For A Veiled Awakening) och tyngden som i In The Name Of Suffering.

GADGETs medlemmar – William Blackmon på trummor, gitarr och sång, Rikard Olsson på gitarr, Emil Englund på sång och Fredrik Nygren på bas – har skapat ett album som är större än de enskilda delarna. Jag känner verkligen att de lirar som ett band som vet vad de vill och har förmågan att leverera musik som ligger på de övre nivåerna inom grindcore.

“The Great Destoyer” är en skiva som på ett hänsynslöst underbart sätt visar att GADGET med besked är tillbaka. De är det där de hör hemma – i toppen.