Kategoriarkiv: Skivor

Butcher Babies – Goliath

ARTIST: Butcher Babies
TITEL: Goliath
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska BUTCHER BABIES har orsakat viss uppståndelse på andra sidan Atlanten – här i Europa har de hittills inte gjort mycket väsen av sig. Och kanske finns det en anledning därtill – BUTCHER BABIES är i mångt och mycket ett väldigt amerikanskt band.

Frontat av Heidi Sheperd och Carla Harvey utnyttjar bandet dessa två gastares utseende till max. Det är inte mycket utrymme som bandets instrumentalister basisten Jason Klein, gitarristen Henry Flury och trummisen Chrissy Warner får i det promotionmaterial som cirkulerar på nätet om jag säger så.

Musikaliskt lirar bandet i den ack så träskartade foran groove metal. Här finns det gott om tuff skriksång i verserna och rensång i refrängerna, så om man gillar detta är ”Goliath” en skiva som man nog kommer att gilla. Själv känner jag efter cirka tre genomlyssningar att jag har i det närmsta kastat bort min tid. Generisk metal av detta slag finns det tretton band på dussinet av – och då spelar det inte någon som helst roll att det stundtals låter helt okej om BUTCHER BABIES. In Denial är i mina öron dock den enda låten som jag verkligen fastnar för.

Mellanmjölksmetal av detta slag är dock alldeles för tråkig och ooriginell för att jag ska tycka att den är värd att lägga tid på.

Ancient Ascendant – Echoes And Cinder

ARTIST: Ancient Ascendant
TITEL: Echoes And Cinder
RELEASE: 2014
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska ANCIENT ASCENDANT är ett band som jag fram tills för en vecka sedan inte hade någon relation till. Detta faktum visar på det fina med att skriva för ett webzine – en kan alltid räkna med att under årets lopp så kommer en att upptäcka minst ett band som verkligen kommer in från flanken och blåser bort allt motstånd.

När jag fick länken från Gunnar på Season Of Mist gjorde jag som jag brukar – lyssna på första låten. Och du glade – med en så suverän öppningslåt som Crones To The Flame så kan man lugnt säga att bandet fångade min uppmärksamhet. Så pass mycket att jag utan att egentligen tänka efter lyssnade igenom hela plattan. För att sedan trycka på repeat. Så bra är nämligen denna skiva. Hur låter det då? På Metalsucks gjordes en synnerligen passande beskrivning av bandets musik. Tänk att OPETH och ENSLAVED å ena sidan och LAMB OF GOD och SKELETONWITCH skaffade sig vars ett barn. Och sedan möttes de människorna och fick i sin tur ett barn – så ungefär låter ANCIENT ASCENDANT. Och då kanske ni tänker att det måste låta helt fantastiskt. Ja, det gör det.

Inledande Crones To The Flame är en av de starkaste öppningslåtarna jag hört i år – det är sjukt svängigt, elakt tungt och riffmässigt fullständigt lysande. Sången från Alex Butler är knäckande. Jag kan lugnt säga att jag har lyssnat på låten minst 3 gånger per dag gångna veckan, och har i ärlighetens namn haft svårt att lyssna på något annat album. Senaste gången det hände var när NE OBLIVISCARIS släppte ”Portal Of I” 2012.

Produktionen känns som en present, och jag blir inte förvånad när jag läser att det är ingen mindre än Dan Swanö som har styrt upp den. Jag kan mycket väl tänka mig att den gode producenten suttit med ett leende på läpparna när han jobbade med materialet.

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt. Spelmässigt lirar medlemmarna framför allt samspelt – men här finns också tillräckligt med individuell mumma för att tillfredställa även denne recensent. Trummisen Dave Moulding har, tro mig, levererat en av de starkaste och mest variationsrikt skojiga truminsatserna för 2014. Och detta alldeles oavsett om har köttar blastbeats från helvetet eller kör discokomp. Gitarrspelet vill jag också gärna lyfta fram. För det första har Nariman Poushin och Alex Butler fått fram gitarrljud så feta att det är omöjligt att inte gå igång på dem. Att de sedan med synnerlig kärlek till riffet kavlar ut det ena smäckditot efter det andra gör att jag inte annat kan än att plocka fram betyget från den övre delen av skalan. I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

Ageless Oblivion – Penthos

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Penthos
RELEASE: 2014
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Enligt den grekiska mytologin var Pethos anden för sörjande, sorg och klagan. Ett såklart oerhört lämpligt tema för en death metalskiva. Jag fick upp ögonen för britterna med förstlingsverket ”Temples Of Transcendent Evolution” som kom 2010. Det albumet var verkligen inte utan förtjänster om jag säger så. Förväntningarna på uppföljaren – som ju brukar vara snäppet svårare för band att lyckas bra med – var därför stora.

Och jag ser nu, efter en försvarlig mängd lyssningar, inget skäl till att hålla er på sträckbänken: ”Penthos” är ett svinmäktigt album som är värda er uppmärksamhet. AGELESS OBLIVION är ett band som verkligen inte är rädda att ta ut svängarna. Den i egentlig mening rent traditionellt dödsmetallartade dängan är öppnaren Wolf’s Head. Sen spänner bandet bågen till bristningsgränsen och kopplar på modet å det grövsta. Att ha långa låtar är ju inget självändamål, men då de är fyllda till brädden med innovativa och högkvalitativa ingredienser som i Where Wasps Now Nest och avslutande Penthos: Lament och Penthos: Omnipresent är jag mer än beredd att låtarna speltid övergår 25 minuter. Jo, det är ett långt album som klockar in på över en timmes speltid.

Sammanfogande kitt är sångaren Stephen Jones vars röst verkligen sätts på prov och som på ett fullständigt lysande sätt väver ihop de minst sagt vindlande episka musikaliska utflykterna gitarristerna Fahad Spernick och David Porter ägnar sig åt. Det finns så gott om riffmumma på ”Penthos” att jag kan råda gitarrdiggare att spänna på sig haklappen. Att bandet också har tänkt till när det gäller produktionen så att även basen hörs skall nämnas som en synnerligen god punkt då Sam Chatterton lirar extremt bra. Richard Wiltshire svarar för en lika imponerande uppvisning bakom kaggarna som han bjöd på föregångskivan. Death metalscenen vimlar ju av trummisar som på synnerligen oroväckande vis kan traktera sitt instrument. Att då få höra en trummis som väljer att se till bandets vision med musiken och lira för låtarna, men också ser till att bjuda på lite eget örongodis emellanåt, är ju såklart väldigt njutbart.

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.