Etikettarkiv: 2018

Gutter Instinct – Heirs Of Sisyphus

ARTIST: Gutter Instinct
TITEL: Heirs Of Sisyphus
RELEASE: 2018
BOLAG: Pulverised Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Sisyfos kung, väl känd för att konspirera mot både människor och gudar. Han styrde med järnhand över sitt kungarike som troligen var Korint. I sitt sista trick lurade han flera gudar i ett försök att undkomma döden. Men Zeus hade tröttnat på Sisyfos uppstudsighet och belade honom med ett grymt straff. Intill tidens ände fick han rulla en stor stenbumling uppför ett berg. Bumlingen var förtrollad av Zeus att rulla nerför berget precis innan toppen så att den forne kungen fick börja om. Detta har gett upphov till ordet sisyfosarbete som beskriver ändlöst och meningslöst arbete.

Hur helsingborgsbandet GUTTER INSTICT kopplas in till denna myt har ju snarast att göra med idén att göra uppror mot gudarna – och högst sannolikt inte med att det bandet gör är meningslöst arbete. För denna, uppföljningsskivan till debuten “Age Of The Fanatics”, visar att GUTTER INSTICT verkligen vet vad de sysslar med.

Det mesta som det brukar i GUTTER INSTICT-land. Bandets högkvalitativa svärtade dödsmetall har tagit ytterligare kliv framåt, vilket inte vill säga lite, då både debuten och EP:n “The Insurrection” var väldigt bra skivor.

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och “Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

GUTTER INSTINCT har två drivna gitarrister i Oscar Petterson och Hannes Hellman som vet vad de vill göra med sin musik. Att bandet gillar sin döds från 90-talet känns självklart, men musiken känns aldrig antikverad eller pastischartad. Det är oavbrutet underhållande att lyssna på allt från de fetaste bisvärmsriffen till de galet snygga melodierna som dessa strängbändare väver in i samtliga låtar. Att dessutom produktionen är magiskt bra gör ju verkligen inte sakernas tillstånd sämre.

“Heirs Of Sisyphus” är en solid käftsmäll från ett band som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet av många, och det är solklar årsbästalistevarning på denna. Kolla in den.

 

Dimmu Borgir – Eonian

ARTIST: DIMMU BORGIR
TITEL: “Eonian”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Sentida DIMMU BORGIR kräver egentligen ett initialt vägval av dig som lyssnare. Ska du 1) skrika och bråka för att det inte är “old school trve black metal á la skandinavien”, eller 2) skiter i historien och väljer att lyssna på musiken som den levereras? Gissningsvis anser de flesta som vill att DIMMU BORGIR ska vara som förr att de senare alstren är rätt trista, för även om bandet väl aldrig varit ett av de där farligaste norska monsterbanden, och alltid haft det episka och lite teatraliska draget som sitt signum så är det helt klart mindre aggressivt nu för tiden. I fokus står snarare körer, orkestrar, stora refränger som funkar lika bra på en teaterscen som i bandets musik. Någonstans vid “In Sorte Diaboli” från 2007 så styrde bandet helt enkelt in skutan i de vatten man själva ville segla, och det innebär att förhållningssättet “det behöver inte vara en gitarr som framför ett riff” styr. Det som är rätt för låten är rätt för låten.

För de fans och lyssnare som vill ha bra musik och inte låter sig fastna i de nostalgiska krokarna  så bjuder däremot Shagrat, Silenoz och Galder på smaskiga godsaker. Förra skivan “Abrahadabra” (2010)  var långt dragen åt det episka, och för egen del tycker jag den är fantastisk. Nu, åtta år senare, svänger “Eonian” tillbaka en liten bit mot hårdheten, och resultatet är kanske bandets starkaste alster så här långt. Antalet låtar där bandet bjuder på löjligt starka refränger, allsångskörer eller drivna och svängiga verser äro legio. Interdimensional Summit. Ætheric . Lightbringer. I Am Sovereign. Council Of Wolves And Snakes. Alpha Aeon Omega. The Unveiling. Närapå varenda låt växer med antalet lyssningar, speciellt om du har förmånen att lyssna på den här musiken i en påkostad anläggning.

DIMMU BORGIR går sina egna vägar. Personligen gillar jag deras vägval, och låter “Eonian” ta plats i spelaren… på repeat.

Mortuorial Eclipse – Urushdaur

ARTIST: Mortuorial Eclipse
TITEL: Urushdaur
RELEASE: 2018
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gillar ni, likt jag, BEHEMOTH och hur de lät runt tiden för “Demigod” och “The Apostasy” så kan jag i det närmaste lova er att ni kommer gå igång på argentiska MORTUORIAL ECLIPSE. Gillar ni dessutom symfoniska inslag, ja då kommer ni att gå igång ännu mer.

“Urushdaur” är bandets andra fullängdare, och ambitionsnivån ligger högt. Det rent tekniska kunnandet gör den här skivan så satans kul att lyssna på. Verins trumspel ligger på den rent överentusiastiska nivån, och det är oftast fullt ställ som gäller, även om det finns mer svängiga partier.

Nefass sång är också väldigt njutbar.

Problemet är bara det att vi har hört detta innan. MORTUORIAL ECLIPSE är aningens för ooriginella för att jag ska ta fram de verkligt höga betygen. Känner du däremot för att ha någonting att lyssna på som påminner väldigt mycket om BEHEMOTH och FLESHGOD APOCALYPSE, ja, då har du en ganska bra stund framför dig.