Etikettarkiv: 2018

Watain – Trident Wolf Eclipse

ARTIST: WATAIN
TITEL: ”Trident Wolf Eclipse”
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska WATAIN är kanske black metal-genrens allra största artistnamn, såväl i vårt avlånga kalla land som på en global scen. I samband med förra given ”The Wild Hunt” (2013) överöstes bandet med priser, medial framgång och en acceptans i den breda pressen som lär vara ovanlig för en så kontroversiell akt. Man har dessutom lyckats med konststycket att nå detta mediala genomslag och relativa kommersiella framgång samtidigt som man behållit sin integritet och setts som ett ”true” black metal-band som följt sina inre ideal och ledstjärnor. Fem år senare är man tillbaka med uppföljaren ”Trident Wolf Eclipse”, och den kom precis i början av det nya året. Lik en nyårsraket som kreverar öppnar den med en explosion som sedan övergår i stenhårda Nuclear Alchemy, som om WATAIN vill väcka en slumrande värld.

Avskalat i jämförelse med bandets senaste alster så skär ”Trident Wolf Eclipse” rakt in till benet i sin ilska. Spår som Sacred Damnation, Teufelsreich, Furor Diabolicus eller A Throne Below är exakta i sitt framförande. Inget onödigt har sparats, bara det absolut nödvändiga får vara kvar. Den första tanken är att det är för sparsmakat, men här finns luftfickor insprängda här och var – den episka ådran som återfanns på exempelvis Lawless Darkness är här komprimerad för att passa detta nya format. Bästa spåret är Towards The Sanctuary, men det beror i lika delar på att låten lyfts fram i kontrast till övriga stenhårda jabbar eftersom det är den klart mest melodiska och lättillgängliga låten som att den är bra på egna ben.

Egentligen skulle kanske denna recension kommit tidigare, närmare releasen av skivan, men… det finns ett problem med ”Trident Wolf Eclipse”. Efter den inledande chocken av att ha fått en sonisk smocka så förpassas plattan till att stundtals kännas.. tja.. en aning banal. bandet blästrar på. Låtarna är slagkraftiga och korta och snärtiga, produktion klanderfri, förpackningen proppfull med bilder på vargar och utspökade black metal-musiker. Allt är ”rätt”. ”True”. Men det är faktiskt inte sådär vansinnigt intressant och spännande över tid.Och jag vill egentligen att så ska vara fallet, så jag har lyssnat… och lyssnat. Jag gillar fortfarande skivan, och vissa spår är fantastiska, men som helhet vill det sig inte riktigt. Avslutningen med bedövande tråkiga Antikrists Mirakel gör dessutom att jag klipper bort dryga 7 minuter av plattans ca 42 minuters speltid, och kvar blir en skiva som balanserar mellan betyget 7 och 8.

Machine Head- Catharsis

ARTIST: MACHINE HEAD
TITEL: Catharsis
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

MACHINE HEAD är giganter inom hårdrocken. Robb Flynn och mannar åtnjuter en enorm cred och respekt från såväl fans som media, och mästerverket ”The Blackening” återfanns i toppen på undertecknads lista för de starkaste skivorna 2006-2015 i samband med att WeRock firade födelsedag. Med det sagt är det länge sen jag läste sådana svidande omdömen som i samband med bandets nya platta ”Catharsis”, det nionde i ordningen. Recensenter har närapå tävlat i vem som kan sabla ner skivan mest, och bandet har reagerat med ilska och genom att kommentera i aversion.

Alla fattar att en betygsetta på ett MACHINE HEAD-album är rent nys. Texter som förklarar att hela denna skiva ska förpassas till glömskan som om den aldrig fötts är förstås överdrivna å det grövsta, men det finns förstås ett korn av sanning i skitstormen som tycks vina runt ”Catharsis”. Detta är nämligen en skiva som till stora delar borde ha kapats i censuren och omarbetats å det grövsta.

75 minuter bjuds man på, en speltid som materialet inte håller för på långa vägar. Stundtals har bandet strösslat med rätt läckra riff, refränger och övergångar men det tycks liksom aldrig räcka för en hel låt – än mindre än hel skiva. Beyond The Pale och California Bleeding klarar sig kanske med hedern i behåll, men i andra vågskålen lägger man en låt som Triple Beam, en styggelse utan like och något som är så långt från MACHINE HEADs värdighet att det blir löjeväckande. På det hela taget sköter så klart bandet – Robb Flynn på sång & gura, Phile Demmel på gitarr, Dave McClain på trummor och Jared MacEachern på bas – sig bra. De är proffs. Men den här gången hade de behövt en sträng hand som styrt dem rätt när de vandrat vilse.

Detta är inget totalt haveri, men väl en dikeskörning av rejäla mått. Rent krasst – sannolikheten att ”Catharsis” någonsin kommer att spelas av undertecknad framöver är liten, då konkurrensen med bandets övriga diskografi med lätthet tar sådana idéer av daga…

 

Hamferð – Támsins Likam

ARTISTHamferð 
TITEL: Támsins Likam
RELEASE: 2018
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har under den gångna veckan pågått en intensiv men kärvänlig debatt på WeRocks redaktion om vilken skiva som var bäst under den rent fantastiska månaden januari. Robert har med en dåres hela känslomässiga styrka förfäktat att ”Down Below” av TRIBULATION är den bästa med råge. Och ja, den är oerhört bra. Själv har jag intagit med en stor mängd envishet positionen att det är ”Támsins Likam” från HAMFERÐ som är den bästa skivan under januari.

Låt mig berätta varför. När promon till skivan kom märkte jag den knappt. Jag trodde i min enfald att det – baserat på bandets namn – rörde sig om folk metal. Men av någon outgrundlig anledning kollade jag en tid senare in promon mer. Och såg att sångare i bandet är Jón Aldará som även är med i BARREN EARTH. Och genast blev det mer intressant att kolla in ”Támsins Likam”, för Aldarás röst går inte av för hackor.

Och första lyssningen kan i det närmaste beskrivas som en känslomässig lavin. Jag blev helt golvad. Och har, som ni förstår, fortsatt att bli påverkad av den rent magiskt förträffliga musiken som HAMFERÐ har snickrat ihop på den här plattan.

Det ligger något uråldrigt över det uttryck som finns på skivan. Att bandet väljer att sjunga på färöiska ha såklart en hel del med detta att göra, men här finns en djup känsla av att stå ute i den färöiska naturen och känna århundradenas historia. Det är både djupt skakande och tröstande på samma gång.

Och just de stora känslorna är HAMFERÐ väldigt duktiga på. Det byggs upp till formliga glaciärer av känsla i snart sagt varenda låt. Inledande Fylgisflog böjar oerhört skirt och vackert för att sedan byggas upp till något betydligt mer mäktigt. Jag imponeras av bandets mod att lita på sin låtskrivartalang och när de väl har hittat nåt som är bra, vila i detta och krama ur precis så mycket det bara går innan de går vidare.

Kolla bara in avslutande Vápn í Anda sannerligen tar ut svängarna och ändå känns konstant intressant, trots sin längd på över 10 minuter.

Den rent speltekniska aspekten av ”Támsins Likam” är, såklart, finfin. Men som med alla skivor som ligger över genomsnittet så är det samspelet mellan medlemmarna som lyfter musiken till de högre nivåerna. John Egholm och Theodor Kapnas gitarrspel väver slingor på ett oerhört effektivt sätt, men utan att briljera på någon annans bekostnad. Och ”Támsins Likam” känns verkligen som en kollektiv ansträngning av ett band som vet vad de vill säga med sin musik.

Produktionen är en ren dröm. Remi Johannesens trummor låter som att de bor inne i hörselgången, och resten av ljudbilden är så bra att jag baxnar.

Detta är inte bara en av januaris bästa skivor – jag är ganska övertygad om att ”Támsins Likam” är en av de vackraste och mest storartade skivor som kommer att ha släppts under 2018. Kolla in den.