Etikettarkiv: 6/10

Enslaved – Utgard

ARTIST: Enslaved
TITEL: Utgard
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland lönar det sig att inte vara ett jättefan av ett band, men ändå tycka att de gör, stundtals, intressant musik. Så förhåller det sig med mig och ENSLAVED. Jag har lyssnat sporadiskt, och ibland tyckt att det bandet gör är bra. Alltid intressant, men ibland inte så bra.

I floran av de norska banden så står dock bandet som särpräglat. I stort sett alla andra band förhåller sig till detta gäng som har bytt hemvist ett antal gånger inte bara geografiskt. Och de har något visst – det är alltid ystra krumsprång och stort mod i bandets musik. De ger fan i vad andra tycker och gör sin grej för att de kan.

“Utgard” är bandets 15:e fullängdare, och omslaget fick mig att se fram emot lyssningarna. Odins korpar som stirrar ut över ett nästan öde landskap – jättarnas land Utgard. Och skivan klaffar ibland. Den episka Jettegryta är fantastisk. Sequence är vacker med fint samspel i olika sångstilar, och den är skruvat proggig. Homebound, Storms Of Utgard och avslutningen med Distant Seasons är låtar som engagerar och berör. Resten av skivan antingen gillar jag inte, eller har svårt att minnas alls.

Produktionen är bra och organisk, och samtliga musiker kan ju sina saker så det är inte här det brister. Men förväntar man sig ett helgjutet album då funkar inte “Utgard”.

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är “Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan “Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte “Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.

Cult of Lilith – Mara

ARTIST: Cult Of Lilith
TITEL: Mara
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag såg bandnamnet CULT OF LILITH drog jag mig till minnes namnet Lilith från skolans religionsundervisning, men var tvungen att kolla upp namnet närmre.

Enligt bibeln så var Lilith Adams första fru, och enligt legenden så vägrade hon underkasta sig guds ordning att vara mannen underdånig. Hon sägs ha givit upphov till demonerna och som bandnamn betraktat så är det inte så konstigt att isländska och debuterande CULT OF LILITH har valt hennes namn. Bandet vägrar också att underkasta sig, kanske inte en gud, men väl genredefinitioner.

Necromechanical baroque benämner bandet sin stil – och “Mara” innehåller en myriad av olika musikaliska inslag – death metal, klassisk musik, progressiv metal, och det vräks på något så in i helvete på ett rastlöst sätt mest hela tiden. Som debut är “Mara” att betrakta som en ganska lyckad sådan. CULT OF LILITH känns som ett väldigt moget band som bemästrar sitt hantverk mycket bra – att medlemmarna kan lira på sina instrument bättre än många tar det inte många sekunder att inse. Här har jag inget att anmärka på.

Jag brukar inte heller ha något att invända mot band som kastar mig hit och dit i ystra musikaliska våldsamheter, och oftast har jag inget emot att islänningarna gör just detta. En låt som Profeta Paloma som med lätthet och ackuratess ställer DARKANE-mosh bredvid sväng och ett inslag av spansk gitarr njuter jag av sju dagar i veckan, och inledande Cosmic Maelstrom sammanfattar i en enda låt på ett ypperligt sätt hur bra bandets musik är när den fungerar fullt ut.

Ändå kan jag inte skaka av mig den skavande känslan att “Mara” inte håller fullt ut. Att jag inte får känslan av att detta är på liv och död – mest ett ganska konstruerat sätt att stapla intryck ovanpå varandra på ett sätt som inte känns så innerligt det skulle kunna göra. Därför blir det godkänt, men jag känner att CULT OF LILITH kan göra musik som verkligen bränner till stundtals, så att kolla in “Mara” tycker jag att ni ska göra likväl.