Etikettarkiv: 6/10

Ghost – Prequelle

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och ”Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på ”Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

”Prequelle” är en sämre skiva än ”Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På ”Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är ”Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som ”Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given ”Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket ”Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert

Avatar – Avatar Country

ARTIST: Avatar
TITEL: Avatar Country
RELEASE: 2018
BOLAG: eOne

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Delar är riktigt bra men helheten blir bara konstig. Erfarna och duktiga musiker, en sångare med otrolig bredd och riktigt bra låtmaterial med en hel del hitpotential. Detta borde kunnat bli succé men landar hos mig i ett enda stort Va??!

Det finns konceptalbum och det finns ”konceptalbum”. Jag vet ärligt talat inte vad AVATAR vill göra med den här skivan. Bara för att ordet King används i varje spårtitel blir inte helheten ett koncept. Att man hittat på en bakgrundshistoria om det fiktiva landet Avatar Country kan verka spännande men saknar djup. Jag tro, men är inte säker, att det är meningen att det hela ska vara humoristiskt. Skivan består av 6 låtar och knappa 30 minuter. Ovanpå det en massa utfyllnad som ett intro och inte mindre än två instrumentala outron. Dessutom ett spår där ”kungen håller tal”, på svenska med en speakerröst som översätter till engelska. Det är inte roligt ens första gången och att behöva hoppa över det spåret varje gång orsakar i sig att jag kommer tveka att ladda denna skiva i spelaren. Tillsammans med övriga ”spillspår” förstör det albumet som helhet.

Jag gillar AVATAR och deras musik, tro inte annat. Har följt dem de dussinet år som gått sedan Thoughts of No Tomorrow även om det har varit ett slags ”av och till”-förhållande. Tyckte bandet gick lite på tomgång efter Schlacht men kom tillbaka starkt med underbara Black Waltz 2012, som fortfarande är deras bästa platta. Sen blev det inte så kul igen. Hoppades på en nystart när detta ”konceptalbum” aviserades men blir rejält besviken. AVATAR slarvar bort sitt fina låtmaterial och dränker guldkornen i rent trams.

Vintersorg – Till Fjälls, del II

ARTIST: Vintersorg
TITEL: Till Fjälls, del II
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Jag hade en ganska kort men intensiv relation till VINTERSORGs musik för omkring tio år sedan. Det var något i vemodet och naturlyriken som passade mig perfekt den perioden i livet. Detta var i samma veva som bandet återgick till svenska texter på ”Solens rötter” efter några album med blandad eller helt engelsk lyrik, men allra mest snurrade nog debutalbumet ”Till Fjälls” från 1998. Sedan svalnade känslorna för bandet ganska snabbt och jag har därefter endast sporadiskt lyssnat på något från de senaste plattorna.

När nu bandet söker sig till sina rötter och det tionde albumet stoltserar med det förpliktigande namnet ”Till Fjälls II” blir jag nyfiken på om det med någon behållning går att återknyta kontakten med bandets musik. Min första tanke är ”lät det verkligen så här om sången”? Kollar bakåt i katalogen och konstaterar att jaa, så här har Andreas ”Vintersorg” Hedlunds rensång nog alltid låtit. Sångstilen är så speciell att vad man tycker om den kan avgöra om musiken tål att lyssnas till över huvud taget. För mig funkar det inte alls numera, rösten står i vägen och jag har svårt att ta till mig musiken på andra plan. De growlade partierna är helt ok men det nästan kryper i mig när jag hör rensången. Den kvinnliga sången i Vårflod tillför just ingenting.

När  jag ändå förmår mig att bortse från sången kan jag konstatera att det finns en hel del bra låtar på dubbelalbumet. Inledande Jökelväktaren river igång med ett härligt stuns. Introt till Fjällets mäktiga mur är slående och det finns vackra melodier och partier både här och var. Liksom sin föregångare och namne har denna platta mer av folkmusikanknytning än kanske det mesta av produktionen däremellan.

Lyriken blir dock något tradig, det är som om en berättande text har musiksatts i efterhand. För mycket ord som egentligen inte säger särskilt mycket annat än det den beskriver, som i En väldig isvidds karga dräkt där titeln inleder beskrivningen av – just det – en väldig isvidds karga dräkt… Inget att så att säga själv upptäcka eller avtäcka vid femte eller tionde lyssningen. Refrängerna är stundom på gränsen till irriterande trallvänliga, som i Tillbaka till källorna.

Ingen återuppstånden kärlek från min sida alltså, men det är väl genomfört och troligtvis exakt så som VINTERSORG vill ha sitt jubileumsalbum. Och säkert precis så som månget troget fan vill ha sitt VINTERSORG.