Etikettarkiv: 6/10

Avatar – Avatar Country

ARTIST: Avatar
TITEL: Avatar Country
RELEASE: 2018
BOLAG: eOne

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Delar är riktigt bra men helheten blir bara konstig. Erfarna och duktiga musiker, en sångare med otrolig bredd och riktigt bra låtmaterial med en hel del hitpotential. Detta borde kunnat bli succé men landar hos mig i ett enda stort Va??!

Det finns konceptalbum och det finns ”konceptalbum”. Jag vet ärligt talat inte vad AVATAR vill göra med den här skivan. Bara för att ordet King används i varje spårtitel blir inte helheten ett koncept. Att man hittat på en bakgrundshistoria om det fiktiva landet Avatar Country kan verka spännande men saknar djup. Jag tro, men är inte säker, att det är meningen att det hela ska vara humoristiskt. Skivan består av 6 låtar och knappa 30 minuter. Ovanpå det en massa utfyllnad som ett intro och inte mindre än två instrumentala outron. Dessutom ett spår där ”kungen håller tal”, på svenska med en speakerröst som översätter till engelska. Det är inte roligt ens första gången och att behöva hoppa över det spåret varje gång orsakar i sig att jag kommer tveka att ladda denna skiva i spelaren. Tillsammans med övriga ”spillspår” förstör det albumet som helhet.

Jag gillar AVATAR och deras musik, tro inte annat. Har följt dem de dussinet år som gått sedan Thoughts of No Tomorrow även om det har varit ett slags ”av och till”-förhållande. Tyckte bandet gick lite på tomgång efter Schlacht men kom tillbaka starkt med underbara Black Waltz 2012, som fortfarande är deras bästa platta. Sen blev det inte så kul igen. Hoppades på en nystart när detta ”konceptalbum” aviserades men blir rejält besviken. AVATAR slarvar bort sitt fina låtmaterial och dränker guldkornen i rent trams.

Vintersorg – Till Fjälls, del II

ARTIST: Vintersorg
TITEL: Till Fjälls, del II
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Jag hade en ganska kort men intensiv relation till VINTERSORGs musik för omkring tio år sedan. Det var något i vemodet och naturlyriken som passade mig perfekt den perioden i livet. Detta var i samma veva som bandet återgick till svenska texter på ”Solens rötter” efter några album med blandad eller helt engelsk lyrik, men allra mest snurrade nog debutalbumet ”Till Fjälls” från 1998. Sedan svalnade känslorna för bandet ganska snabbt och jag har därefter endast sporadiskt lyssnat på något från de senaste plattorna.

När nu bandet söker sig till sina rötter och det tionde albumet stoltserar med det förpliktigande namnet ”Till Fjälls II” blir jag nyfiken på om det med någon behållning går att återknyta kontakten med bandets musik. Min första tanke är ”lät det verkligen så här om sången”? Kollar bakåt i katalogen och konstaterar att jaa, så här har Andreas ”Vintersorg” Hedlunds rensång nog alltid låtit. Sångstilen är så speciell att vad man tycker om den kan avgöra om musiken tål att lyssnas till över huvud taget. För mig funkar det inte alls numera, rösten står i vägen och jag har svårt att ta till mig musiken på andra plan. De growlade partierna är helt ok men det nästan kryper i mig när jag hör rensången. Den kvinnliga sången i Vårflod tillför just ingenting.

När  jag ändå förmår mig att bortse från sången kan jag konstatera att det finns en hel del bra låtar på dubbelalbumet. Inledande Jökelväktaren river igång med ett härligt stuns. Introt till Fjällets mäktiga mur är slående och det finns vackra melodier och partier både här och var. Liksom sin föregångare och namne har denna platta mer av folkmusikanknytning än kanske det mesta av produktionen däremellan.

Lyriken blir dock något tradig, det är som om en berättande text har musiksatts i efterhand. För mycket ord som egentligen inte säger särskilt mycket annat än det den beskriver, som i En väldig isvidds karga dräkt där titeln inleder beskrivningen av – just det – en väldig isvidds karga dräkt… Inget att så att säga själv upptäcka eller avtäcka vid femte eller tionde lyssningen. Refrängerna är stundom på gränsen till irriterande trallvänliga, som i Tillbaka till källorna.

Ingen återuppstånden kärlek från min sida alltså, men det är väl genomfört och troligtvis exakt så som VINTERSORG vill ha sitt jubileumsalbum. Och säkert precis så som månget troget fan vill ha sitt VINTERSORG.

 

Skálmöld – Vögguvísur Yggdrasils

skalmold2016ARTIST: Skálmöld
TITEL: Vögguvísur Yggdrasils
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Isländska SKÁLMÖLD (eg. ”Svärdets tid”, mer bildligt ”laglöshetens tid”) som enligt egen utsago spelar Þjóðlagaþungarokk (jaja, folk metal då, om ni nu ska ha det på sve… jag menar engelska), eller viking metal som det också ibland kallas, bildades 2009 och släpper nu sin fjärde fullängdare. Och jag tänker att om det nu ska vara nordisk folkmetall så kan det knappast bli något mer äkta än det isländska, eller?

”Vögguvisur Yggdrasils” ges ut av Napalm Records 30 september och består av nio ”vaggvisor”, namngivna efter de olika världarna enligt gammal nordisk asatro. Konceptalbumformatet, som SKÁLMÖLD använt sig av i alla sina hittillsvarande skivor, tilltalar även här.

Första singeln, Niðavellir, berättar således om dvärgarnas (eller svartalvernas) värld och lyriken besjunger hur skönt det är att sova i dessa dvärgarnas grottor. Övriga spår behandlar eldjättarnas värld i Múspell, de vanärade döda i Niflheimur, människorna i Miðgarður, jättarna i Útgarður, alverna i Álfheimur, asagudarna i Ásgarður, de döda i Helheimur och slutligen vanerna i Vanaheimur.

Musiken då? Taktfast dunkadunk, mycket hejig körsång och måttlig tyngd karaktäriserar helheten. Thrashiga låtar, bra melodier. Men jag har väldigt svårt med sången, enahanda och med genomgående väldigt tjatig frasering. Fastän sångstilen väl kan sägas följa med genren kan jag inte med bästa vilja fördra den, det stör hela intrycket av plattans annars sköna musik.

Avslutande Vanaheimur, det minst hetsiga spåret, är en riktig favorit. Här funkar sången bättre, mer som i traditionell folkton, och det hela blir mer harmoniskt. Så var också vanerna, såsom fruktbarhetsgudarna Frej och Freja, enligt mytologin de mer livsbejakande, i motsats till de krigiska asagudarna som Tor och Oden. Låten Álfheimur är också melodiös och fin.

Så, trots bra melodier, fina musikaliska insatser och ett intressant koncept blir helhetsintrycket och slutomdömet inte så märkvärdigt. För dig som gillar band som skotska ALESTORM eller finska KORPIKLAANI finns dock säkert en hel del gôtt att se fram emot i ”Vögguvisur Yggdrasils”.