Etikettarkiv: 6/10

Cult of Lilith – Mara

ARTIST: Cult Of Lilith
TITEL: Mara
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag såg bandnamnet CULT OF LILITH drog jag mig till minnes namnet Lilith från skolans religionsundervisning, men var tvungen att kolla upp namnet närmre.

Enligt bibeln så var Lilith Adams första fru, och enligt legenden så vägrade hon underkasta sig guds ordning att vara mannen underdånig. Hon sägs ha givit upphov till demonerna och som bandnamn betraktat så är det inte så konstigt att isländska och debuterande CULT OF LILITH har valt hennes namn. Bandet vägrar också att underkasta sig, kanske inte en gud, men väl genredefinitioner.

Necromechanical baroque benämner bandet sin stil – och “Mara” innehåller en myriad av olika musikaliska inslag – death metal, klassisk musik, progressiv metal, och det vräks på något så in i helvete på ett rastlöst sätt mest hela tiden. Som debut är “Mara” att betrakta som en ganska lyckad sådan. CULT OF LILITH känns som ett väldigt moget band som bemästrar sitt hantverk mycket bra – att medlemmarna kan lira på sina instrument bättre än många tar det inte många sekunder att inse. Här har jag inget att anmärka på.

Jag brukar inte heller ha något att invända mot band som kastar mig hit och dit i ystra musikaliska våldsamheter, och oftast har jag inget emot att islänningarna gör just detta. En låt som Profeta Paloma som med lätthet och ackuratess ställer DARKANE-mosh bredvid sväng och ett inslag av spansk gitarr njuter jag av sju dagar i veckan, och inledande Cosmic Maelstrom sammanfattar i en enda låt på ett ypperligt sätt hur bra bandets musik är när den fungerar fullt ut.

Ändå kan jag inte skaka av mig den skavande känslan att “Mara” inte håller fullt ut. Att jag inte får känslan av att detta är på liv och död – mest ett ganska konstruerat sätt att stapla intryck ovanpå varandra på ett sätt som inte känns så innerligt det skulle kunna göra. Därför blir det godkänt, men jag känner att CULT OF LILITH kan göra musik som verkligen bränner till stundtals, så att kolla in “Mara” tycker jag att ni ska göra likväl.

Sorcerer – Lamenting Of The Innocent

ARTIST: Sorcerer
TITEL: Lamenting Of The Innocent
RELEASE: 29/5 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lirar man musik inom genren epic doom metal, då skruvas förväntningarna upp avsevärt, framför allt då SORCERERs tidigare plattor har renderat i stor acklamation.

Och “Lamenting Of The Innocent” har en hel del förtjänster. Framför allt början av skivan med inledande trion (förutom introt Persecution) bestående av The Hammer Of Witches, Lamenting Of The Innocent och Institoris är så sjukt mäktig att hade jag bedömt skivan efter bara de tre låtarna så hade betyget blivit därefter.

Desto tristare är att SORCERER väljer att fullständigt sakta ner nerven på skivan med Where Spirits Die  och sedan få den att stanna av helt med efterföljande Deliverance.

Resten av skivan kämpar ihärdigt med att få tillbaka den rent magiska känslan, men det lyckas inte. Här finns kärnan till en verkligt, om uttrycket tillåts, episk skiva, men bandet lyckas inte förvalta den starka inledningen.

Två saker som däremot håller hög klass är Anders Engbergs sång. Hans stämma är så fruktansvärt njutbar att jag faktiskt inte kan få nog av den. Den andra saken är de fantastiska gitarrsolona som oftast lyckas väcka visst liv i den senare delen av skivan.

Gillar man SORCERER sedan innan så finns här element som sannerligen inte går av för hackor, men som helhet är “Lamenting Of The Innocent” lite av en besvikelse.

Havok – V

ARTIST: Havok
TITEL: V
RELEASE: 1/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Thrash metal – genren där många var kallade, få var utvalda. Vid sidan om de verkligt stora banden inom genren som ju har ett rejält försprång hittar vi HAVOK från Denver som sannerligen inte låter sig nedslås att de kämpar i motvind.

Nya, rätt gissat, femte plattan från Coloradobandet – “V” lyckas bandet ganska bra med att fånga min uppmärksamhet. Stundtals är det riktigt bra och nackmuskulaturen har fått slita rejält i takt med att låtar som Phantom Force, Merchants Of Death och Cosmetic Surgery har ljudit i hörlurarna. Som bäst är bandet när de låter vreden över sakernas tillstånd flöda genom låtarna, och när det går undan. Den eftertänksamma delen av HAVOKs musik funkar inte, och har aldrig gjort det, för mig. Bandets försök till breddning i avslutande låten Don’t do it är trots högtflygande ambitioner en låt som jag ställer mig ambivalent till. Vissa lyssningar har jag tokdyrkat, andra har jag tyckt att nä, det här flyger inte.

Vad som däremot flyger är den rent underbara produktionen. Varenda instrument hörs tydligt och produktionen sammansmälter dessa så att helheten blir större än de enskilda delarna. David Sanchez och Reece Scruggs gitarrer har en ton som är fantastisk, och Pete Webbers trummor – framför allt pukorna – låter som om de bor inne i mina hörselgångar.

“V” visar ett band som, likt tidigare material från bandet, är helt suveränt i sina bästa stunder, men som har ett antal stegpinnar kvar till de högre nivåerna. Betyget ska tolkas som en stark 6:a.