Etikettarkiv: 6/10

Skálmöld – Vögguvísur Yggdrasils

skalmold2016ARTIST: Skálmöld
TITEL: Vögguvísur Yggdrasils
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Isländska SKÁLMÖLD (eg. “Svärdets tid”, mer bildligt “laglöshetens tid”) som enligt egen utsago spelar Þjóðlagaþungarokk (jaja, folk metal då, om ni nu ska ha det på sve… jag menar engelska), eller viking metal som det också ibland kallas, bildades 2009 och släpper nu sin fjärde fullängdare. Och jag tänker att om det nu ska vara nordisk folkmetall så kan det knappast bli något mer äkta än det isländska, eller?

“Vögguvisur Yggdrasils” ges ut av Napalm Records 30 september och består av nio “vaggvisor”, namngivna efter de olika världarna enligt gammal nordisk asatro. Konceptalbumformatet, som SKÁLMÖLD använt sig av i alla sina hittillsvarande skivor, tilltalar även här.

Första singeln, Niðavellir, berättar således om dvärgarnas (eller svartalvernas) värld och lyriken besjunger hur skönt det är att sova i dessa dvärgarnas grottor. Övriga spår behandlar eldjättarnas värld i Múspell, de vanärade döda i Niflheimur, människorna i Miðgarður, jättarna i Útgarður, alverna i Álfheimur, asagudarna i Ásgarður, de döda i Helheimur och slutligen vanerna i Vanaheimur.

Musiken då? Taktfast dunkadunk, mycket hejig körsång och måttlig tyngd karaktäriserar helheten. Thrashiga låtar, bra melodier. Men jag har väldigt svårt med sången, enahanda och med genomgående väldigt tjatig frasering. Fastän sångstilen väl kan sägas följa med genren kan jag inte med bästa vilja fördra den, det stör hela intrycket av plattans annars sköna musik.

Avslutande Vanaheimur, det minst hetsiga spåret, är en riktig favorit. Här funkar sången bättre, mer som i traditionell folkton, och det hela blir mer harmoniskt. Så var också vanerna, såsom fruktbarhetsgudarna Frej och Freja, enligt mytologin de mer livsbejakande, i motsats till de krigiska asagudarna som Tor och Oden. Låten Álfheimur är också melodiös och fin.

Så, trots bra melodier, fina musikaliska insatser och ett intressant koncept blir helhetsintrycket och slutomdömet inte så märkvärdigt. För dig som gillar band som skotska ALESTORM eller finska KORPIKLAANI finns dock säkert en hel del gôtt att se fram emot i “Vögguvisur Yggdrasils”.

Pain – Coming Home

Pain Coming HomeARTIST: Pain
TITEL: Coming Home
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har en viss respekt för Peter Tägtgren. Inte bara ser han till att HYPOCRISY håller ställningarna, han ser också till att skruva till riktigt bra ljud till en extrem radda band i sin studio The Abyss. Och så har vi PAIN det sedan många herrans år soloartade projekt där han blandar metal med mer industriella och mainstreamartade influenser.

Jag har alltid tyckt att vissa låtar som kommer ut under namnet PAIN är helt ok. Jag har aldrig fastnat för hela skivor – det har alltid funnits flertalet låtar på skivorna som jag tycker är rent skval, ja kanske till och med dåliga och alibiartade.

Det förhåller sig på samma sätt med “Coming Home”. När det är bra, ja då är det verkligen svinbra. Inledande Designed To Piss You Off (programförklaring?) har ett fint cowboydriv i introt och fett riffande. Det är lite tjosanhejsan över att blanda metal med komp som jag förknippar med helt annan musik, men det funkar faktiskt riktigt fint. Refrängen är rejält bra.

Muskelriffandet i Call Me vars rent episka anslag med symfoniorkester är synnerligen tilltalande. Jag köper till och med att låten gästas av Joakim Brodén från SABATON. Här har vi snygga kontraster mellan mellantempo och aggressivt driv.

RAMMSTEIN-vibbarna kommer fram i Pain In The Ass och visst, vi har alla hört det förr, men även detta funkar bra. Som bäst närmar du dig låten med en inställning att bli road. Vilket väl egentligen kan sägas om hela skivan.

Helt allvarsbefriat är dock inte “Coming Home”. När Tägtgrens låtskrivarsnille kommer fram i ett helgjutet stycke som Black Knight Satellite då är det omöjligt att inte kapitulera fullständigt. Här finns en ren ljungeld av mäktighet som är så elitartad suverän – exakt så här ska symfoniska inslag användas.

Lyssnar du bara låt för låt så håller skivan för flera genomlyssningar. Men som helhet så finns det stycken som i alla fall i mina öron skulle behövt vässas till för att räcka hela vägen fram.

Denner/Shermann – Masters Of Evil

imageARTIST: Denner/Shermann
TITEL: Masters Of Evil
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller traditionell heavy metal från Danmark brukar alltid King Diamond och MERCYFUL FATE nämnas.

Gitarristerna Michael Denner och Hank Shermann med ett förflutet i sagda verkligt klassiska band begår med “Masters Of Evil” fullängdsdebut med sitt eget band med bland andra Snowy Shaw som medmusiker.

Jag förväntade mig en rifftornado av stora mått, mängder av falsettvrål och smattrande baskaggar – och i dessa hänseenden blir jag verkligen inte besviken. Lägg till lite skönt mässande på latin i Son Of Satan och jag misstänker att de av er som gillar herrarnas tidigare eskapader kommer att uppskatta även detta.

Lika klassiskt som “Don’t Break The Oath” eller “Melissa” är det såklart inte, men det sprutar ju hantverksskicklighet ur rätt många porer när det gäller det här bandet för att det ska funka till stora delar.

Jag skulle tro att om du gillar denna typ av metal mer än jag så kommer du att dela ut ett betyg snäppet högre än den betygssexa “Masters Of Evil” får av mig.

Produktionen är bra – gitarrerna premieras såklart men övriga musiker kommer fram bra. Lite extra kul är det att höra Snowy Shaw bakom trummorna. Det liras med stor spelglädje och ackuratess vilket bara det är ett skäl att kolla in plattan som väl fyller sin plats inom denna typ av heavy metal.