Etikettarkiv: 7/10

Elder – Omens

ARTIST: Elder
TITEL: Omens
RELEASE: 24/4 2020
BOLAG: Stickman Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ELDER är ett av de intressantaste banden inom den psykedeliska musiken – det faktumet var jag ganska sen med att inse. Jag hade illa koll på bandet tills dess att “Reflections Of A Floating World” kom 2017, och den skivan återkom jag flitigt det året. Därför var jag svårt sugen på att kolla in kommande “Omens”, framför allt med tanke på att bandet både bytte trummis, och flyttade från Providence till Berlin – skulle detta märkas?

Ja, trummisbytet märks ju. Ny på trumpallen är Georg Edert, och han gör sitt jobb riktigt bra. Nu har aldrig ELDERs musik handlat om att visa upp tekniska färdigheter i parti och minut – de har alltid känts som ett band som vill lägga mycket tid på att komponera vindlande låtar. Och det är något som de lyckas bra med till stora delar – varje låt på “Omens” är – såklart – lång och det förväntar i alla fall jag mig av ett band som lirar progressivt. Ibland kan det bli väl segt – inledande delen av Halcyon känns tomgångsartad och även i fall jag fattar att bandet vill bygga upp till toppar i varje låt så känns detta grepp i sagda låt inte helt på samma nivå som resten av materialet.

Som bäst är man i Omens, Embers och In Procession där låtarnas vindlande strukturer gör att det hela tiden är intressant att lyssna. Jag märker också att när väl intrycken landar så är “Omens” en platta att vila i – den känns både angelägen och vilsam på samma gång. De långa instrumentala styckena är ju mer frekventa än de med sång, vilket jag kan tycka är en smula synd då jag gillar Nick DiSalvos stämma, som trots att den inte är speciellt unik passar ypperligt till ELDERs musik.

Lika bra som föregångaren är “Omens” inte, men det är en intressant skiva som visar ett band som ständigt utvecklas.

Neaera – Neaera

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på “Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. “Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. “Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men “Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

Beneath The Massacre – Fearmonger

ARTIST: Beneath The Massacre
TITEL: Fearmonger
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

8 år är en extremt lång tid från en platta till nästa – i synnerhet när det gäller teknisk dödsmetall av den kaliber som BENEATH THE MASSACRE spelar.  Och detta i synnerhet då subgenren under den senaste tiden har visat upp en rent otrolig kvalitet så är det ingen lätt sits som kanadensarna har satt sig själva i.

“Fearmonger” är en nästan löjligt kompakt skiva när det kommer till hur den faktiskt låter – det gjorde nästan fysiskt ont vid de första lyssningarna då detta är sonisk pugilism av det grövsta slaget. Klart förväntat, men ändå kännbart.

När väl den första reaktionen hade lagt sig, och jag kunde börja koncentrera mig på om de faktiska låtarna var något att skriva hem till mamma om, då kunde jag konstatera att det finns en hel del som BENEATH THE MASSACRE gör så fruktansvärt rätt, om än inte i den utsträckningen som gör att jag plockar fram de högsta betygen.

I låtar som Absurd Hero som har ett sånt sinnessjukt gott gung att det inte går att inte gilla den och avslutande låten Tarnished Legacy som är en av de starkaste som bandet gjort. Hade alla låtar på “Fearmonger” varit av den standarden så hade jag utan att tveka slängt en betygsnia på skivan.

Som det är nu så får jag vad jag förväntar mig som lägstanivå av ett tekniskt dödsmetallband – en imponerande skicklighet vad gäller att lira på instrumenten. Det är svårt att komma undan Anthony Barones rent straffande insats på trummorna exempelvis, en sak som alla band inom subgenren står och faller med. Men det finns helt ärligt lite för få låtar på “Fearmonger” som gör att jag känner att ett veterangäng som BENEATH THE MASSACRE når upp till de där övre nivåerna.

“Fearmonger” är en klart nöjsam skiva, och den gör jobbet med att fylla kvoten av flest nerslag på virveltrumman med råge, men inte så värst mycket mer.