Etikettarkiv: AFM Records

Mors Principium Est – Seven

ARTIST: Mors Principium Est
TITEL: Seven
RELEASE: 23/10 2020
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller melodisk döds, det vet ni ju sedan tidigare, då finns det ett antal problem som kan ställa till det för band inom genren. Att hålla sig på rätt sida av de synnerligen konservativa lyssnarna brukar vara ett sådant, tradigt och – i många fall – undermåligt låtskriveri med inte tillräckligt bra melodier samt att inte helt stagnera under genrens regler utan kunna prestera låtar som håller.

MORS PRINCIPIUM EST har, om vi kollar på något så ytligt som snittbetyg på Metal Archives inte haft dessa problem under någon större utsträckning, och med förra skivan “Embers Of A Dying World” drämde de i med storsläggan och presterade ett album av mycket hög klass.

“Seven” som släpps på fredag fortsätter på samma höga och jämna nivå. Skivan har snurrat på repeat i mina lurar det gångna dygnet, och jag har inte tröttnat än på den. Gitarrarbetet från Andy Gillion är av sådan klass att jag är beredd att utnämna hans insats som en av årets bästa – det är episkt, melodiskt och riffen drivs hem med en sådan makalös övertygelse. Och att hans arbete sitter är viktigt då resten av de instrumentala insatserna är programmerade. Nu märks inte detta alls då dagens teknik är så pass sofistikerad, och i de väsentliga delarna så ångar “Seven” av kreativ kraft så det räcker och blir över. Mest imponerad är jag av Gillions ypperliga insatser som solist – han ligger hela tiden på rätt sida och levererar solon som gör att jag vill höra mer, men han lirar inte på bekostnad av låtmaterialet.

Ville Viljanen på sång gör en insats av graden som jag förväntar mig av honom. Han har en fint raspig stämma som kontrasterar fint mot musiken och ömsom skaver ömsom stöttar resten av musiken.

“Seven” är en av de mest melodistinna plattorna ni kommer höra i år – att MORS PRINCIPIUM EST sannerligen är ett band som just nu presterar på hög nivå förstår ni av mitt betyg, och gillar man melodisk döds så ska man kolla in den här skivan.

 

Borealis – The Offering

ARTIST: Borealis
TITEL: The Offering
RELEASE: 2018
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS och jag har en relation av det kärvänligare slaget. Jag har gillat allt bandet gjort, och den melodiska, stundtals episka, metal som bandet har levererat har fått mig att i stort sett dyrka bandet.

“The Offering” är bandets första på AFM Records, och det märks att bandet har haft ambitioner med den här skivan. Den är strax över en timma lång, och jag måste erkänna att den hade kunnat trimmas något då det finns åtminstone en låt som jag tycker inte riktigt har någon funktion, och några stycken som sänker helhetsintrycket något.

Men till största delen har BOREALIS skapat en skiva med låtar som fullständigt dräper – hade alla låtar legat på denna hisnande nivå så hade betyget åkt upp ett snäpp, möjligtvis två. Jag pratar om låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

BOREALIS visar att de kanske inte lyckas leverera en lika stark platta med “The Offering” som med “Fall From Grace” eller “Purgatory” som var jämnare skivor, men som lyckas skapa låtar som är gravt beroendeframkallande att lyssna på. Genomgående briljerar Matt Marinelli på sång, och när musiken krokar i vad han gör, ja då blir det väldigt bra.

Gillar man BOREALIS sedan innan så misstänker jag att även “The Offering” kommer få en försvarlig spelmängd under året. För egen del så vet jag att jag kommer att återvända för en handfull av låtarna under resten av 2018.

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: “Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med “Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och “Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…