Etikettarkiv: AFM Records

Evergrey – Escape Of The Phoenix

ARTIST: Evergrey
TITEL: Escape Of The Phoenix
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det är någon som tvekat om EVERGREYs förträfflighet så tycker jag att man kan lägga undan tvivlen vid det här laget. Efter 2019 års “The Atlantic”, en skiva som med eftertryck visade att de melankoliska melodiernas mästare från Götet de facto hade fått en nytändning, kommer nu hammarslaget som drämmer in detta faktum med stor emfas.

“Escape Of The Phoenix” är EVERGREY på en platå som de inte varit uppe på under en tid. Såklart finns här det som fans förväntar sig – det bres på med de stora känslornas palett genomgående – men här finns också ett band som känns friare i sina uttryck än på de tidigare skivorna. Inte minst så känns EVERGREY som ett band som nästan självantänder av självförtroende och pondus.

Inledande kvartetten Forever Outsider som har ett härligt drivande sväng och magiska melodier, Where August Mourns vars intro får mig att tänka på IN FLAMES när det bandet fortfarande var bra, otroligt vackra balladen Stories där Tom Englunds röst svävar fram i det närmaste besjälad, och Dandelion Cipher med mycket fint riffande från Henrik Danhage.

Och då kan jag säga att dessa låtar inte är de starkaste på plattan, ja inte ens duetten med James LaBrie från DREAM THEATER – The Beholder kvalar in här. Istället tycker jag att bandet låter som allra bäst i exempelvis Absence Of Sun som har ett oerhört fint pianointro från Rikard Zander vars insats på “Escape Of The Phoenix” är en starkt bidragande faktor till att den här skivan är så episkt bra. Hans spel förstärker prick allt som det övriga bandet gör. Just Abscence Of Sun lyfter till den yttersta stratosfären inte minst i den mäktiga refrängen.

Jag känner att jag också ska nämna kompet med trummisen Jonas Ekdahl och Johan Niemann som inte bara driver musiken framåt, de gör det som ett samspelt instrument. Kolla bara in titellåten så kommer ni få ett fint exempel på inte bara hur EVERGREY låter när de tänder på alla cylindrar, utan också på hur ett komp låter när det klaffar fullständigt.

“Escape Of The Phoenix” är som ni förstår en drömlikt bra skiva, så pass bra att jag inte tvekar att skriva att det är EVERGREYs hittills bästa platta i karriären. Kolla in den.

Voodoo Circle – Locked & Loaded

ARTIST: VOODOO CIRCLE
TITEL: “Locked & Loaded”
RELEASE: 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Världsmästerskapen i Whitesnake, kan man tänka. Minus de stundtals vulgära texterna då, och där någonstans har du referensramarna som gäller för VOODOO CIRCLE och om du kommer gilla bandets typ av musik eller inte. Personligen är detta vanligtvis en favorit – såväl Coverdales mannar som VOODOO CIRCLE är en del av den diet som undertecknad sätter i sig – men det hjälper faktiskt inte på detta sjätte fullängdsalbum. Därtill är plattan helt enkelt fylld med alldeles för många låtar som blir en gäspning som bäst.

Alex Beyrodt lirar fortfarande gura med känsla, David Readman har den där läckra rösten som denna typ av musik behöver och Mat Sinner är en virtuos på basen. Tillbaka på trumpallen är dessutom Markus Kullman, men “Locked & Loaded” är en bra bit från fornstora dagar som exempelvis “Broken Heart Syndrome” från 2011. Låtmaterialet är för såsigt och intetsägande för det, för även om det aldrig blir dåligt så är ljusglimtarna för få för att lyfta helheten. inledande Flesh & Bone och tunga Devil’s Cross står ut på den positiva sidan och kanske kan locka till att den här skivan åker fram för lyssning i framtiden – i övrigt det är det bättre att hålla sig till bandets övriga och tidigare diskografi.

Videon nedan är prick så ostigt som det kan bli när VOODOO CIRCLE trampar snett!

Pyramaze – Epitaph

ARTIST: Pyramaze
TITEL: Epitaph
RELEASE: 13/11 2020
BOLAG: AFM

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om danska PYRAMAZE. Det här gängets musik är svårt sympatisk, som en blandning av EVERGREYs croonande, power metaldriv och lagom mycket progressiva tongångar.

Och “Epitaph” är en skiva som är till bredden fylld med sjuka hooks och är mycket svår att få ur skallen, det kan jag helt ärligt säga. Visst, originaliteten är i det närmsta obefintlig, men jag kan inte klaga på att mycket av det bandet gör bra känns så fantastiskt hemtamt att det är omöjligt att inte gilla det.

Första låten som jag hajar till vid är Steal My Crown som kombinerar gitarrspel med keyboards på ett mycket fint sätt. Gillar man inte keyboards i sin metal, då ska man hålla sig borta från den här skivan – för oss andra är det ett sant nöje att höra hur bandet använder sig av Jonah Weingartens kompetens.

“Epitaph” är fullpackad med refränger som jag som refrängfreak sannerligen inte kan klaga på – försök att få refrängen i Birds Of Prey ur skallen när ni hört den – det är nästan omöjligt. Att sångaren Terje Harøy har en stämma som sitter som hand i handske för att släppa på i refrängerna skadar inte heller.

“Epitaph” är som ni förstår en skiva som är lätt att tycka om – många bra låtar, fantastisk produktion och en tydlig känsla av gott hantverk gör att betygssjuan åker fram utan vidare omsvep.