Etikettarkiv: AFM Records

Pyramaze – Epitaph

ARTIST: Pyramaze
TITEL: Epitaph
RELEASE: 13/11 2020
BOLAG: AFM

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om danska PYRAMAZE. Det här gängets musik är svårt sympatisk, som en blandning av EVERGREYs croonande, power metaldriv och lagom mycket progressiva tongångar.

Och “Epitaph” är en skiva som är till bredden fylld med sjuka hooks och är mycket svår att få ur skallen, det kan jag helt ärligt säga. Visst, originaliteten är i det närmsta obefintlig, men jag kan inte klaga på att mycket av det bandet gör bra känns så fantastiskt hemtamt att det är omöjligt att inte gilla det.

Första låten som jag hajar till vid är Steal My Crown som kombinerar gitarrspel med keyboards på ett mycket fint sätt. Gillar man inte keyboards i sin metal, då ska man hålla sig borta från den här skivan – för oss andra är det ett sant nöje att höra hur bandet använder sig av Jonah Weingartens kompetens.

“Epitaph” är fullpackad med refränger som jag som refrängfreak sannerligen inte kan klaga på – försök att få refrängen i Birds Of Prey ur skallen när ni hört den – det är nästan omöjligt. Att sångaren Terje Harøy har en stämma som sitter som hand i handske för att släppa på i refrängerna skadar inte heller.

“Epitaph” är som ni förstår en skiva som är lätt att tycka om – många bra låtar, fantastisk produktion och en tydlig känsla av gott hantverk gör att betygssjuan åker fram utan vidare omsvep.

Mors Principium Est – Seven

ARTIST: Mors Principium Est
TITEL: Seven
RELEASE: 23/10 2020
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller melodisk döds, det vet ni ju sedan tidigare, då finns det ett antal problem som kan ställa till det för band inom genren. Att hålla sig på rätt sida av de synnerligen konservativa lyssnarna brukar vara ett sådant, tradigt och – i många fall – undermåligt låtskriveri med inte tillräckligt bra melodier samt att inte helt stagnera under genrens regler utan kunna prestera låtar som håller.

MORS PRINCIPIUM EST har, om vi kollar på något så ytligt som snittbetyg på Metal Archives inte haft dessa problem under någon större utsträckning, och med förra skivan “Embers Of A Dying World” drämde de i med storsläggan och presterade ett album av mycket hög klass.

“Seven” som släpps på fredag fortsätter på samma höga och jämna nivå. Skivan har snurrat på repeat i mina lurar det gångna dygnet, och jag har inte tröttnat än på den. Gitarrarbetet från Andy Gillion är av sådan klass att jag är beredd att utnämna hans insats som en av årets bästa – det är episkt, melodiskt och riffen drivs hem med en sådan makalös övertygelse. Och att hans arbete sitter är viktigt då resten av de instrumentala insatserna är programmerade. Nu märks inte detta alls då dagens teknik är så pass sofistikerad, och i de väsentliga delarna så ångar “Seven” av kreativ kraft så det räcker och blir över. Mest imponerad är jag av Gillions ypperliga insatser som solist – han ligger hela tiden på rätt sida och levererar solon som gör att jag vill höra mer, men han lirar inte på bekostnad av låtmaterialet.

Ville Viljanen på sång gör en insats av graden som jag förväntar mig av honom. Han har en fint raspig stämma som kontrasterar fint mot musiken och ömsom skaver ömsom stöttar resten av musiken.

“Seven” är en av de mest melodistinna plattorna ni kommer höra i år – att MORS PRINCIPIUM EST sannerligen är ett band som just nu presterar på hög nivå förstår ni av mitt betyg, och gillar man melodisk döds så ska man kolla in den här skivan.

 

Borealis – The Offering

ARTIST: Borealis
TITEL: The Offering
RELEASE: 2018
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS och jag har en relation av det kärvänligare slaget. Jag har gillat allt bandet gjort, och den melodiska, stundtals episka, metal som bandet har levererat har fått mig att i stort sett dyrka bandet.

“The Offering” är bandets första på AFM Records, och det märks att bandet har haft ambitioner med den här skivan. Den är strax över en timma lång, och jag måste erkänna att den hade kunnat trimmas något då det finns åtminstone en låt som jag tycker inte riktigt har någon funktion, och några stycken som sänker helhetsintrycket något.

Men till största delen har BOREALIS skapat en skiva med låtar som fullständigt dräper – hade alla låtar legat på denna hisnande nivå så hade betyget åkt upp ett snäpp, möjligtvis två. Jag pratar om låtar som Second Son, The Devil’s Hand, Scarlet Angel, Forever Lost och The Ghosts Of Innocence som samtliga bjuder på fullständigt magisk musik. Avslutande Ghosts Of Innocence är en hisnande uppvisning i känsla och mäktighet, The Devil’s Hand har en oerhört fin uppbyggnad och Scarlet Angel ett tungt sväng som jag älskar.

BOREALIS visar att de kanske inte lyckas leverera en lika stark platta med “The Offering” som med “Fall From Grace” eller “Purgatory” som var jämnare skivor, men som lyckas skapa låtar som är gravt beroendeframkallande att lyssna på. Genomgående briljerar Matt Marinelli på sång, och när musiken krokar i vad han gör, ja då blir det väldigt bra.

Gillar man BOREALIS sedan innan så misstänker jag att även “The Offering” kommer få en försvarlig spelmängd under året. För egen del så vet jag att jag kommer att återvända för en handfull av låtarna under resten av 2018.