Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

På plats nummer 10 hittar vi “Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva “Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På “Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

På plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av “The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på “The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

På plats 8 har jag satt “Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. “Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av “Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

“Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att “Leviathan” eller “Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på “Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte “bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

“The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

Blev ni förvånade nu? “The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår “The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

På “Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. “Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. “Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar “Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På “In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att “Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. “Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som “Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut “Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av “Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!