Etikettarkiv: Between The Buried And Me

Best of 2006-2015: Martin Bensch

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

engineering-the-void

På plats nummer 10 hittar vi “Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva “Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På “Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

the-blackening

plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av “The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på “The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

cursed

plats 8 har jag satt “Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. “Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av “Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

crack-the-skye

“Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att “Leviathan” eller “Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på “Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte “bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

the-aura

“The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

the-dead-eye

Blev ni förvånade nu? “The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår “The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

lawless-darkness-stor

På “Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. “Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

colors

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. “Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar “Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

in-the-constellation

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På “In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

spiritual-migration

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att “Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. “Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som “Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut “Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av “Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets “Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med “Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På “Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna “The Great Misdirect” och “Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är “Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Live: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me

ARTIST: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 12 mars, 2010

Det är en ynnest att få gå på konsert i en lokal som Mejeriet i Lund som har en ljudanläggning som får ljudtekniker som polaren Tommy att nästan dregla, och en ljusrigg som inte heller går av för hackor. Förutsättningarna för kvällens band var med andra ord ganska goda, och om man dessutom lägger till en publik som fyllde lokalen till sista plats och bitvis röjde rejält hårt, då får man en knäckande kväll.

BETWEEN THE BURIED AND ME har betecknats som hardcore för den tänkande mannen, och bandets korta, endast 2 låtar, set imponerar verkligen med sin teknikalitet. Det staplas udda taktarter på hög, och på ett sådant vis att man bitvis blir förvirrad. Fördelen är att man inte tappar intresset för bandets musik som verkligen gav mersmak. Inledande Fossil Genera – A Feed From Cloud Mountain är med sin poppiga inledning nästan lite provokativ att öppna med inför en publik inställd på maffig metal. Men tyngden i låten vinner över både mig och publiken – och på maffighetsskalan peakar BTBAM – tyngden och innovationsgraden i låtarna är imponerande. Musikermässigt golvas jag helt av Blake Richardson som trummar med en självklarhet och broderar ut med finess allt som oftast. Det enda jag har att anmärka på är att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert är alltför kort.

 

AUGUST BURNS RED är ett metalcoreband, ett faktum som hade kunnat få negativitetsmätaren att gå igång direkt om det inte hade varit för att bandet tillhör den lilla gruppen band som faktiskt är någonting att ha inom denna ganska urvattnade genre. 2009 års ”Constellations” innehåller en hel del riktigt bra musik, och live övertygar bandet mig om att det förtjänar att bli uppmärksammat. Från inledande Back Burner till avslutande Composure tar bandet med publiken på en färd som stavas känsla, tyngd och röj. Bandet är fruktansvärt tajt och i sin show fokuserar bandet väldigt tydligt på att kommunicera med publiken – som tänder till – och på framföra låtar som verkligen håller en jämn och hög kvalité. Favoriten på bandets setlist för mig är Marianas Trench från ”Constellations” som inom låtens spann på strax över fyra minuter gör allt det som gör AUGUST BURNS RED bra i mina öron – en melodisk inledning, vidare i ett riktigt tungt parti, innan blastbeatsen sätts in. Och intensiteten uppskruvad till max hela tiden. Sammantaget gör AUGUST BURNS RED riktigt bra ifrån sig, och visar att de definitivt är ett liveband värt att kolla in.

Av de band som lirade på Mejeriet i fredags hade tre av fyra band fokus på tyngd – om man jämför med JOB FOR A COWBOY. Bandet kommer in och blästrar trumhinnorna från första till sista låt. Trummisen Jon Rice trummar med en intensitet som får ett av hans cymbalstativ att välta, och han tycks i det närmaste betrakta sitt trumset som en fiende som ska nedkämpas. Hans lir blir sinnebilden av vad JOB FOR A COWBOY handlar om – ren aggressivitet. Bandet är tydligt inte ute efter att sockra publiken, utan endast efter att köra över publiken med kraften i låtar som Unfurling A Darkened Gospel, Constitutional Masturbation, Knee Deep, Ruination, Entombment of a Machine och Embedded. Och detta uppdrag lyckas de bra med. Hade det inte varit för att bandet utstrålar en något för stor kylighet gentemot publiken hade konserten fått högsta betyg i min bok, och att förolämpa en publik för att vinna coolhetspoäng får i det närmaste motsatt effekt dessvärre. Rent musikaliskt visar dock JOB FOR A COWBOY att bandet är att räkna med inom dödsmetallen.

Första gången jag såg LAMB OF GOD var på Unholy Alliance-turnén 2007 med bland andra IN FLAMES och SLAYER. I en maskinhall på Malmömässan vann bandet från Virginia inte över mig till sin fanskara, mycket kanske beroende på att jag innan bandet gick på hade fått berättat för mig att detta var bandet som skulle axla det enorma tomrum som PANTERA lämnat efter sig – ett, om du frågar mig, omöjligt uppdrag. Bandet har dock på senare tid verkligen visat att det är en kraft att räkna med. Liveplattan ”Killadelphia” har snurrat med viss regelbundenhet hemma i högtalarna och det bandet presterar där har gjort att jag sett fram emot bandets konsert en hel del.

 
Och LAMB OF GOD gör varken mig, eller resten av publiken, besviken. Gosse vilken tajthet detta band har! 16 till stora delar makalösa låtar vräks ut över publiken. Inledande kvartetten The Passing, In Your Words, Set To Fail och Walk With Me In Hell är så våldsamt bra, och kan höra till en av de tio bästa inledningarna av en konsert jag hört. Randy Blythe har växt ut till ett monster till frontman som går in till 100 % för sitt jobb – intensiteten i det Blythe gör är total, alldeles oavsett om det gäller vrålandet, headbangandet eller dompterandet av publiken. Bakom frontmannen sitter Chris Adler och styr LAMB OF GOD med ett precisionslir från helvetet. Till en början rör trummisen inte en min, men gång efter annan märker jag att han faktiskt har rejält roligt när han demonstrerar sin förkärlek till china-cymbalen på höger sida av trumsetet. I samklang med basisten John Campell är LAMB OF GODs rytmsektion så stabilt aggressiv att man knappast kan begära mer. Gitarristerna Mark Morton och William Adler har såklart även de en bländande teknik som de demonstrerar med all önskvärd tydlighet. Det egentligen enda jag har att anmärka på är just det lugna, tekniskt skickliga soloparti gitarristerna har i mitten på konserten, blir en temposänkare och det tar bandet några låtar att bygga upp den tidigare rådande röjatmosfären. Att stora delar av publiken har kommit primärt för att bese LOG blir ganska uppenbart, både på allsången samt de bitvis fruktansvärt röjiga moshpits som utbryter.

 
LAMB OF GOD ”revanscherar” sig rejält från bandets spelning för 3 år sedan och jag kan tycka lite synd om alla de som missade detta turnépaket. Samklangen av bra band, en taggad publik, svinbra ljud och en ljustekniker så proffsig att man tappar hakan kan, och gjorde denna kväll, utgöra mixen till ren extas.