Etikettarkiv: Black Sabbath

Carcolh – The Life And Works Of Death

ARTIST: CARCOLH
TITEL: “The Life And Works Of Death”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sleeping Church Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska CARCOLH är åter med sin andra platta “The Life And Works Of Death”, och för oss som gillade debuten “Rising Sons Of Saturn” från 2018 så väntar mer av samma vara – dvs doom metal. Bandet sträcker sin musik från relativt långsam och lite släpig doom till mer snärtig sådan, där de i sina snabbare moment minner en hel del om gamla BLACK SABBATH. Personligen föredrar jag bandet i det spektrat, och tycker därför att öppningslåten From Dark Ages They Came är ett lite svårt val, men det är såklart  en smaksak. Nu får man dock ca 2 minuter rätt långsam inledning som man behöver orka förbi om man inte är lagd åt just den sortens doom – men det är klart värt det. Den här skivan bjuder nämligen på riktigt fina höjdpunkter under resans gång!

CARCOLH är en kvintett bestående av Quentin Aberne & Olivier Blanc på gitarr, Benoit Senon  bakom trummorna, Mathieu Vicens på bas och Sébastien Fanton på sång, och den sättningen känns stabil och kompetent. Bandets namn är hämtat från en mytisk varelse i fransk folksägen, en varelse som kan liknas vid en stor snigel och som fick en egen låt på förra plattan (Dragonsnail). Det saknas denna gång, men det gör inget då bandet kompenserar med låtar som Works Of Death, When The Embers Light The Way och The Blind Godess.

Detta är knappast originell eller nyskapande musik, men CARCOLH levererar bra, och för oss som har en soft spot för gamla SABBATH-vibbar (vem har inte det?) så är det ett givet köp!

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. “Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de “hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

“Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!