Etikettarkiv: Century Media

Cryptopsy – The Best Of Us Bleed

the-best-of-us-bleedARTIST: Cryptopsy
TITEL: The Best Of Us Bleed
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte om ni har noterat hur många fina band det kommer från Montreal i Kanada? BEYOND CREATION, THE AGONIST för att nämna två. Och så har vi bandet för dagens skrivövningar – CRYPTOPSY. Jag kommer ihåg när jag såg bandet på Malmöfestivalen. Detta var på denna tiden då Mölleplatsen fortfarande användes för band som var för farliga för alla barnfamiljer och Rixfm-knarkare som huserade inne i centrum. Där ställde sig CRYPTOPSY och bastrumtriggade sönder hela festivalen. För detta är bandet som älskar sina bastrummor. Florent Mounier sliter också hårdare än de flesta bakom trummorna.

Bandet har släppt 7 fullängdare. En av dem klassas faktiskt som deathcore. Den får inte höga betyg någonstans. Och det är klart, har man stringent spelat brutal dödsmetal på de fem föregångsplattorna så kan man ju inte dänga till med deathcore, eller hur? Nä precis.

Nu har det alltså blivit dags att på något sätt sammanfatta den hittillsvarande karriären – därav “The Best Of Us Bleed”. Bandet gör detta gediget – över två timmar material väntar er om ni kollar in samlingen.

Och det börjar bra och fint med tre helt osläppta spår, Boden (jag avhåller mig från dåligt vitsande), A Graceful Demise och Holodomor. Inga konstigheter – fullt rens. Och det är detta bandet är bra på – att inte konstla till det. CRYPTOPSY har aldrig handlat om att vara helt nydanande. Det finns en väldans massa band som lirar mer originell musik. Men bandet har till största delen stått upp för ett habilt hantverk där det verkligen har handlat om att släppa på bromsen och bara köra. Otroligt befriande i sin enkelhet.

Rekommendation för lite härlig yrsel: kör skivan på repeat ett par gånger och känn hur hjärnan mosas lite gött. Det är också min primära invändning; det är väldigt mycket material att ta in – och rätt mycket låter, på gott och ont, ganska snarlikt. Men för en stunds god mosh och en fin sammanfattning av karriären kan jag varmt anbefalla “The Best Of Us Bleed”.

Grave – Endless Procession of Souls

grave2012ARTIST: Grave
TITEL: Endless Procession of Souls
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Svensk 90-tals death metal lever och har hälsan! Och även om DISMEMBER förra året beslutade lägga instrumenten på hyllan, är ännu kollegerna i ENTOMBED högaktiva som liveband, och GRAVE ångar på med nya plattor i en imponerande jämn takt så här 24 år efter bandets bildande.

Det Gotlands-/Stockholmsbaserade GRAVE följer med sitt tionde album troget sin egen och Stockholmsdödsens sedan länge uppspårade väg. Ljudbilden kunde vara DISMEMBERs, ENTOMBEDs – eller GRAVEs egen för tio eller tjugo år sedan. Låtmaterialet är genomgående starkt, utan att vara alltför upphetsande. Inget ont i att vara sin tradition trogen, men det skulle inte vara helt fel med lite försiktigt nytänkande, lite utmaningar för lyssnarskaran.

Samtidigt är det ingen tvekan om att “Endless Procession of Souls” är ett mycket bra album i sin egen rätt och man måste imponeras av Ola Lindgrens vokalinsats och hans fortfarande lika kraftfulla tryck i rösten. Nyvärvade basisten Tobias Cristiansson, tidigare i DISMEMBER, bidrar snarare till kontinuitet än nyskapande, vilket absolut inte är att förakta i det här fallet.

“En tilltalande täthet, gränsande till det kompakta” skrev jag om 2008 års “Dominion VIII” och kompakthet beskriver väl även årets produkt, kanske än mer så denna gång. Lyssnaren dras av tyngden ner mot jorden, såsom om musiken leder oss ända fram till gravens kant… Och det är så GRAVE ska låta. Bästa låtar är Winds of Chains och Dismbodied Steps.

/BiblioteKarin

Adrenaline Mob – Omertá

AdrenalineMob2012ARTIST: Adrenaline Mob
TITEL: Omertá
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Inför debutalbumet släppte ADRENALINE MOB den spännande förstasingeln Undaunted, en låt med mängder av känsla och energi. Mike Portnoy som lämnade DREAM THEATER för något år sedan kollaborerar i ADRENALINE MOB med sångaren Russell Allen, även i SYMPHONY X och med sig har de gitarrist Mike Orlando. I livesammanhang har även basisten i DISTURBED anslutit; moderbandet har tagit en paus på obestämd tid.

Förstasingeln från konstellationen, tillika inledningsspåret, är alltså en riktig dunderkaramell med en refräng klistrigare än få. Så det är med intresse och viss spänning jag griper mig an debutalbumet “Omertá”, namngivet efter syditalienska/ sicilianska maffians hederscodex – fundera gärna lite på det valet av titel… – och mina förväntningar kommer otvetydigt på skam. Inledningsspåret Undaunted följs av Psychosane och redan här börjar ointresset hugga tag. Visst är det helt korrekt hårdrock, mycket gitarr och en ganska trevlig refrängslinga, men ack så snart jag tröttnar på formeln.

På samma sätt fortsätter det med låtar som Indifferent, Hit The Wall och Come Undone m.fl., korrekt och duktigt genomfört – men bara så trååkigt. Nej, mer hade jag förväntat mig och detta kan jag inte rekommendera någon. Kompetenta musiker som skapar under sin förmåga ger inget roligt resultat, det är bara att konstatera. Dock undviker man de allra lägsta betygen bara tack vare en enstaka hitlåt och därutöver sin samlade rutin och erfarenhet.

Bästa låt: Undaunted.