Etikettarkiv: heavy metal

Skivor

Enforcer – Zenith

Lämna en kommentar

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?

Skivor

Spirit Adrift – Divided By Darkness

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

Skivor

Judas Priest – Firepower

ARTIST: JUDAS PRIEST
TITEL: “Firepower”
RELEASE: 2018
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Brittiska JUDAS PRIEST släpper sitt 18:e studioalbum sedan debuten -74 (“Rocka Rolla”, för den som undrar..), och man vill fortsatt hålla heavy metal-fanan högt. Sprillans nya “Firepower” har följande text på baksidan, innan man ens presenterar låtarnas titlar:

“Forged by conflagration of Molten Metal Fury in Hellion – Metallian a Warrior for Justice and Salvation – Ultimate God of Firepower: Titanicus.”

Herrejistaness, vilken smörja! Pryder man en platta men dylika plattityder så är det helt enkelt bara att man backar upp dem musikaliskt, Metal God Rob Halford i sättningen eller ej – för gosse, historien är proppfull av band som helt enkelt borde lagt av istället för att vrida metal-floskel-knappen till 11 (hej MANOWAR!). Därför är det nästan med en lättnadens suck man kan konstatera att “Firepower” faktiskt är ett överraskande starkt och solitt album. JUDAS PRIEST har de senaste åren bullrat lite på tomgång, men till den här plattan valde man att återgå till gamla hederliga inspelningsmetoder, där hela bandet lirar i studion. Som på de gamla goda dagarna, och de här gubbarna har ju ett helt knippe klassikerplattor att tänka tillbaka på.  Rob Halford (sång), Ian Hill (bas), Glenn Tipton (gitarr, men tyvärr diagnostiserad med Parkinson och med skivans producent Andy Sneap som vikarie i bandet), Scott Travis (trummor) och Richie Faulkner (gitarr) är på den här skivan beviset för att grupparbete kan fungera alldeles ypperligt.

Inledningen bådar gott. Titelspåret som öppnar skivan är drivet, och gissningsvis kommer bandet att öppna fler än en liveshow med det här numret. Sen fortsätter man med relativt klassiska (om än tillrättalagda för Halfords nutida stämma och därmed mindre kastratskrikfyllda) JUDAS PRIEST-låtar. Lightning Strikes, Children Of The Sun, Evil Never Dies, Traitors Gate,  fina balladen Rising From Ruins – det är snyggt hantverk rakt av. Personlig favorit är antagligen refrängen på Spectre, den sätter sig löjligt hårt i skallen.

Man gillar det, helt enkelt, och det funkar fint från start till mål. Egentligen är det bara när skivan är slut och Spotify bestämmer sig för att fortsättningsspela JUDAS PRIEST efter att skivan är slut. När moderna och nya JUDAS PRIEST ställs mot sitt egna jag och The Hellion/Electric Eye så inser man att även om det här är bra så… var det faktiskt bättre förr.