Etikettarkiv: Indie Recordings

VAK – Loud Wind

ARTIST: VAK
TITEL: Loud Wind
RELEASE: 2019
BOLAG: Indie Recordings
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det för mig helt nya svenska bandet VAKs album “Loud Wind” ramlar ner i promoboxen från musikaliskt högst pålitliga Indie Recordings, så det är klart en måsta kolla upp vad det är. Detta visar sig vara bandets andra album efter det första självbetitlade som släpptes 2015. Sedan dess har bandet genomgått en svår tid där en av medlemmarna varit nära döden i sjukdom men rehabiliterats och återkommit. “Loud Wind” är resultatet av medlemmarnas gemensamma ansträngningar efter denna svåra tid. Det demokratiska genomförandet framhålls. Texterna är mörka och musiken dov, groovig och tung.

I promomaterialet uttalar sig en av bandmedlemmarna att “för mig har skratt alltid varit en viktig del inom metalgenren” och det må vi såklart respektera men det är då inget som lyser igenom i just detta album. Musiken är tung, lyriken tyngre. Flera av låtarna har obehagligt berörande texter. Och de fastnar. Oroande textrader som ‘The birds used to be, smaller and weak. Growing tall.’ från Birds Of Earth. Eller ‘What would you do in a lawless state? What would you do to the defenceless?’ vilket utgör hela texten till spåret Defenceless. Å andra sidan finns mer styrka att hämta i titelspåret:

We gathered at dusk
Arriving in small groups
Silent but euphoric
Knowing what’s at stake
Knowing now’s the time

Albumet är producerat av bandet självt och mixat av Magnus Lindberg från CULT OF LUNA. Skivan avslutas med en instrumental hyllning till den för några år sedan bortgångne Freddie Wadling betitlad Freddie / Time Freezes. Det är i sig en fin låt men känns ändå lite malplacerad i sitt sammanhang. Detta plus en del skumma låtavslutningar, första spåret med gnisslande oljud och tredjespåret med obehagligt knarranden, är egentligen det enda som finns att klaga på.

Sammanfattningsvis är “Loud Wind” en snyggt producerad och väldigt doom-groovig platta med ibland anade spår av orientaliskt sound. Lätt obehaglig men samtidigt mycket berörande lyrik. Allra bästa spåren är de tunga Melting Eyes och Fear The Morning samt ovan nämnda Birds Of Earth. Mycket trevlig ny bekantskap detta. Rekommenderas varmt!

In Vain – Currents

ARTIST: In Vain
TITEL: Currents
RELEASE: 2018
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska IN VAIN såg till att jag fick sälla mig till hyllningskören 2013 när bandet släppte “Ænigma”, en skiva som på ett mycket fint sätt kombinerade de bästa elementen i progressiv metall, döds och black. Jag har väntat på nytt material sedan dess, och blev inte så lite till mig i trasorna när jag fick promon till “Currents”.

Och, gott folk, detta är faktiskt ett ännu starkare album än föregångsplattan. Snart sagt alla element är förfinade. Det episka anslaget som var ett av de starkaste skälen för att jag föll för bandet är helt magiska på “Currents”. Det är förfärande vacker musik till stora delar. Öppningslåten Seekers Of The Truth är en både ilsken och vacker låt som sätter stämningen på skivan. I mycket beror detta på det rent magiska gitarrarbetet från Johnar Håland och Kjetil D. Pedersen som bölar fram slingor av den vassare kalibern. Och slutet på låten är rent magnifikt – vid 4:15 släpper bandet på alla spärrar och bara vräker på. Det är helt ljuvligt.

Det som IN VAIN excellerar i är dels låtskriveriet, men också hur påtagligt skickliga de är på att försätta lyssnaren i olika känslostämningar. Varenda låt känns helt ärligt menad och  fyller sin plats på skivan på ett självklart vis. Musiken känns både välbekant och samtidigt utmanande – ett signum på den kvalitetsmusik som exempelvis BORKNAGAR och LEPROUS har skämt bort oss med under de senaste åren. IN VAIN har verkligen lyckats med att ta element från olika genrer och göra något eget av det. Som lyssnare känner jag mig under lyssningen både väl omhändertagen, men också svårt ansatt. Graden av angelägenhet i IN VAINs kommer verkligen fram på “Currents”.

Spelmässigt ligger IN VAIN på en, såklart, hög nivå. Att bandet har gästande Baard Kolstad (BORKNAGAR, LEPROUS, ICS VORTEX) på trummor höjer skivan ytterligare. Mångsidigheten i hans spel kommer verkligen till sin rätt här – blastbeats, sväng, finlir, alla element sitter som en keps. Kolla bara in As The Black Horde Storms för exempel på detta.

Produktionen signerad Jens Bogren svarar för att den ljudmässiga upplevelsen av “Currents” blir en smekning av trumhinnorna.

“Currents” är en i stort sett helgjuten uppvisning av ett band som sannerligen har ambitioner med sin musik – och kapaciteten att förverkliga den. Redan från första lyssningen kände jag att detta kan mycket väl vara en skiva som kommer växa ytterligare, och med stor sannolikhet hamna på rätt många årsbästalistor. Kolla in den.

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS “Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. “Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS “Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. “Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA “Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga “detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD “Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras “Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med “retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna “gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som “Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON “Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION “The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album “The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH “The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än “bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på “The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON “Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan “Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, “Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som “Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON “Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag “Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD “The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just “The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.