Etikettarkiv: Industrial Black Metal

Samael – Hegemony

ARTIST: Samael
TITEL: Hegemony
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

”Vi är inte politiska, men…” Jag tycker mig höra det allt oftare av både det ena och det andra av banden som släpper nytt. Och fortsättningen brukar vara ungefär att det knappast går att undvika att ta ställning till dagens samhälleliga, mellanmänskliga eller ekologiska utmaningar.

Vokalisten Vorph från SAMAEL uttrycker sig på liknande sätt i intervjuer inför släppet av bandets elfte fullängdsskiva. Tolkningen av musik och lyrik är öppen framhåller han men speglar bandets syn på människors samhörighet och det som förenar oss. ”More than anything we’ve done so far, that album has direct connections with the world we’re living in” (Decibel Magazine).

Sen må vi tolka låttexterna till Red Planet, Black Supremacy, Samael m.fl. som vi kan. Black Supremacy är intressant, den sägs i samma intervju vara ”an hommage to our favorite color”. Samtidigt kan inte brödraduon Vorph och Xy varit omedvetna om användandet av begreppet ”svart överhöghet” i andra, mer politiska sammanhang.  Makalös låt är det i alla fall och med en refräng som gärna klistrar sig på hjärnan.

Black ink, black paint, black skin
Black moon, black sky, black hole,
Black candle, black magic, black power

Through all the shades of grey
Black is the new white
It is the time, it is the day of
Black supremacy

Albumet innehåller flera fantastiska spår som singlarna Angel of Wrath, Red Planet och ovan omtalade Black Supremacy samt inte minst den självbetitlade Samael, kanske det allra vassaste spåret. Kan möjligen tycka att det fullmatade albumet innehåller aningen väl mycket av samma typ iofs högkvalitativa melodier. Tretton spår kunde ha bantats något, jag märker att efter första halvan som kröns med Black Supremacy börjar min koncentration svaja och jag tar gärna om spår 2-6 i stället för att lyssna på andra halvan av albumet. BEATLES-covern Helter Skelter har trevligt gung och är det spår som mest sticker ut – på både gott och ont.

SAMAEL har på sitt trettionde år och efter sex års uppehåll släppt en skiva full med just SAMAEL, såsom vi känner bandets musik och med en uppdaterad twist. En matig platta som väl fyller behovet av ny industrial black metal i åtminstone undertecknades hjärta.

Anaal Nathrakh – The Whole Of The Law

the-whole-of-the-lawARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: The Whole Of The Law
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska extremduon ANAAL NATHRAKH har blästrat trumhinnorna med excellens under i stort sett hela karriären. Förra  given ”Desideratum” var kanske något av en mellanskiva för bandet, men ändå riktigt nöjsam i alla fall stundtals.  Med nya ”The Whole Of The Law” uppar bandet anten ganska så bra.

Det är kanske direkt felaktigt att kalla ett band som har som uttalat mål att vara soundtracket till jordens undergång för sympatiskt, men det finns en väldig trygghet i att veta att när det kommer ett nytt album från ANAAL NATHRAKH så vet jag, ungefär, vad jag kan vänta mig. Med fin precision har bandet alltid lyckats kombinera extremer med rent förbryllande hantverk när det gäller snygga melodier. Så är det även med ”The Whole Of The Law” och framför allt låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion och We Will Fucking Kill You som sticker ut som skivans starkaste låtar för mig i alla fall.

Låt vara att musiken kanske känns lite väl trygg för att jag ska tända till fullständigt, men i sedvanlig ordning svarar Dave Hunt för en brutalt oroväckande sånginsats skivan igenom. Det är otroligt hur mycket känsla han kan uttrycka genom rena gallskrik. Kolla in …So We Can Die Happy för detta gott folk.

Har du hört bandet innan så kommer du känna igen dig i den musikaliska häxkittel bandet sätter i kokning på ”The Whole Of The Law”. Av de skivor bandet har släppt på 10-talet så är den en stark skiva utan att bräcka exempelvis ”In The Constellation Of The Black Widow” som jag håller som bandets starkaste skiva.

Anaal Nathrakh – Desideratum

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde ”Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte ”Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. ”Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, ”refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge ”Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som ”Vanitas” har.