Etikettarkiv: Napalm Death

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark “Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en “riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter “Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa “Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter “Demigod” och “The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera “Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick “Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande “hello” hör “hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig. 

Best of 2015 – Martin Bensch

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “New Bermuda” – DEAFHEAVEN
Hipster-black metal? Det må vara hänt, men detta är för bra för att förbises. Melodierna bölar fram känslor så storslagna att det är lönlöst att värja sig.

9. “Meliora” – GHOST
På sin tredje skiva får GHOST till sitt hittills starkaste alster. Den storvulna och fint muskulösa produktionen passar de minst sagt episka låtarna som hand i handske, och bandet bör med rätta och stort självförtroende ställa in sig på de största scenerna. I detta fall är det fullt befogat att säga att här, först nu, inser jag att hypen kring bandet och dess musik är befogad, ja, berättigad.

8. “Regression” – THEORIES
Kvalitetsrens som verkligen ger mersmak inför framtiden bjuder THEORIES på. “Regression” är ett satans imponerande debutalbum som jag uppskattade direkt från första lyssningen. Grindcore med dödsinslag och stringent starka, ursinniga låtar gör att “Regression” hamnar på listan.

7. “Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Det tog ett tag för mig att fatta hur bra “Under The Red Cloud” är. AMORPHIS har inte hållit igen på något. Ändå känns de ljuva melodislingorna mer skarpa och genomkända än på ett tag. Det är oerhört vacker och smältande musik genomgående. Lägg till detta att Tomi Joutsen levererar en sjuhelvetes sånginsats och platsen på årsbästalistan är given.

6. “Apex Predator – Easy Meat” – NAPALM DEATH
Utan tvekan ett av bandets allra bästa släpp. Nog för att bandets oerhört creddiga första hälft av diskografin har sina förtjänster, låtskrivarmässigt imponerar bandets senare hälft oerhört mycket mer. Med “Apex Predator – Easy Meat” visar NAPALM DEATH att de inte bara har vreden kvar, de har förmågan att klä den i låtskrudar som på väldigt imponerande sätt reflekterar och politiserar denna vrede – precis som all verkligt bra grindcore kan göra.

5. “Infinite Fields” – IRREVERSIBLE MECHANISM
2015 års bästa tekniska dödsmetallplatta kommer från Vitryssland med trumhjälp från Lyle Cooper vilket var det som drog mig till skivan i ett första skede. Det jag hörde fick mig att stanna kvar. “Infinite Fields” formligen dryper av talang och habilt låtskriveri långt utöver det subgenren brukar stå för. Det är episkt, smattrande, ljuvligt och proppat med hooks så det räcker och blir över. Letar ni efter skärningspunkten mellan NECROPHAGISTs fallna mantel och THE FACELESS briljans – här har ni skivan.

4. “Underworld” – SYMPHONY X
Jag antar att det är lätt att avfärda SYMPHONY X som ett gravt gitarronanerande band, och visst, Michael Romeo älskar sin gitarr. Dock, när han har förmågan att skriva låtar som på “Underworld” där detta snarare höjer låtarna än tvärtom är jag beredd att inte bara köpa dem utan hylla dem. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva just för att snart sagt varenda låt är smart, intressant och driven till max.

3. “On Lonely Towers” – BARREN EARTH
Majestätiskt. Så skulle jag kunna sammanfatta bandets tredje alster. Lekfullt, sprittande, ambitiöst, finskt vemodigt och tungt, energiskt, och med en känsla av nytändning från redan höga nivåer är andra begrepp som känns självklara när det gäller “On Lonely Towers”.  Att bandet har haft mod i att tänka stort och vidlyftigt och ro hem det på detta vis är inget annat än imponerande.

2. “Duende” – THE GREAT DISCORD

En av de mest eklektiska och storslagna skivorna från 2015. Jag föll som en fura från första lyssningen för blandningen mellan episk progressiv musik som KING CRIMSON och GENESIS och mer stökig dito som THE DILLINGER ESCAPE PLAN som vävs ihop till något helt eget. Genrekonformister lär hata skivan. Själv älskar jag den.

1.  “The Malkuth Grimoire” – ALKALOID
The Malkuth Grimoire“The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.

Årets övriga utmärkelser

Bästa konsert.
GHOST på Copenhell. Självförtroendefyllt, episkt och magiskt. Där och då bevisade bandet att de har kämpat sig till tröskeln till att bli större än hypen kring sig själva.

Gladaste överraskningen.
Att FAITH NO MORE på “Sol Invictus” visade att de är prick så relevanta, ja livsnödvändiga, som de alltid har varit.

Bästa EP:n.
“The Insurrection” – GUTTER INSTINCT. Rå, arg, äkta dödsmetall som får nackhåren att resa sig. Det ska bli mycket intressant att se hur helsingborgsbandet förvaltar förväntningarna de byggt upp här på den kommande fullängdaren.

Bästa sånginsatsen.
Bruce Dickinson på “The Book Of Souls”.

Bästa instrumentinsatsen.
Dirk Verbeuren, trummor, SOILWORK på “The Ride Majestic”. Solitt, tajt, svängigt.

Mesta sväng.
CLUTCH på “Psychic Warfare”.

Snyggaste omslag.
“Meliora” med omslagskonstnär Zbigniew M. Bielak. Detaljrikedomen  är makalös och genomtänkt. Genialt.

Intervju: Mark “Barney” Greenway från Napalm Death

Mark “Barney” Greenway har lett NAPALM DEATH under större delen av bandets numera 30 år långa karriär. Han har gjort det med en hängivenhet till bandet, musiken och grindcorescenen som imponerar – och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick träffa denne sympatiska person innan bandets konsert på The Rock i början på februari. Detta är resultatet av samtalet.

Ni har varit aktiva i tre decennier, vilket är ganska imponerande. Hur håller ni er motiverade?

– Well, antingen är man det –  eller inte. Det finns egentligen ingen magisk formel, men man måste gilla det man gör, annars kommer det att märkas och leda till att man blir olycklig. Lyckosamt nog lirar jag i ett band som jag kände ett starkt band till innan jag gick med. Jag hade befunnit mig runt omkring dessa grabbar i åratal, under de kalla åren. För mig hade Napalm Death två starka attraktionspunkter – först och främst musiken, men också och minst lika viktigt var patoset. Det är huvudanledningen till att jag fortfarande gör detta.

Men du känner inte som exempelvis SLAYER som flertalet gånger har sagt att de börjar bli för gamla för att lira denna typ av aggressiv musik?

– (Lång avfärdande suck) Vet du, och detta är bara min personliga åsikt, men jag tror inte att de grabbarna njuter av det de gör. Man kan se på deras kroppsspråk att de egentligen inte vill göra detta längre, utan mer gör det för att de tror att det förväntas av dem. Det är i alla fall intrycket jag får. Jag har sett dem ett antal gånger och det fanns liksom ingen glöd i det. Men å andra sidan, vem är jag att säga detta som en person på utsidan?

Håller ni på att skriva nytt material?

– Jajemänsan! Vi ska precis sätta igång på allvar.

Hur går ni tillväga? 

– Well, återigen kan jag inte säga att vi har en magisk formel. De andra grabbarna skriver musik på sina håll och lägger fram den. Sen tar jag över. Jag har ju alltid idéer om textinnehåll, om vart jag vill ta saker. Det är verkligen basalt, och i mina ögon den renaste formen av låtskrivande. återigen kan jag inte ge dig något som känns upphetsande, utan det mest bara händer. För mig är nyckeln att hålla det organiskt och spontant.

Det är två ord som dyker upp ofta när det pratas om NAPALM DEATH, organiskt och spontant!

– Jasså, du har granskat oss noga, eller hur?

Jo, det får man nog säga. Men om man kollar på den arbetsmoral som ni har, hur svårt är det att bibehålla den spontaniteten?

– Sättet du beskriver det på får det att låta som om det är standardiserat, men det är det inte. En situation då tillvaron förvandlas till ett maskinliknade tillstånd och saker och ting bara maler på, det är ett tillstånd som jag vill undvika till vilket pris som helst eftersom det är nog den saken som får mig att ledsna mest. Och det har faktiskt varit nära att vi har hamnat i det tillståndet några gånger.

Verkligen? 

– Ja, fast inte med vilja, men mer av just mängden grejer vi höll på med vid tillfället. Vi var tvungna att stanna upp och verkligen påminna varandra om varför vi höll på med detta och försöka bibehålla andan i vårt arbete.

Barney
Mark “Barney” Greenway – NAPALM DEATH

Den undergroundkänslan är fortfarande viktig?

– Ja man kan uttrycka det på det sättet, men jag skulle snarare kalla det självständighet. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. Jag har sagt det flera gånger, och sa det till Shane (Embury, bas) häromdagen, att jag verkligen inte har för avsikt att någonsin sälja ut bandet. Den dagen det händer är det lika bra att gå hem. Band som börjar tro på sin egen hype börjar med förfärande hastighet göra saker som inte är bra. Så det tänker jag inte göra. Jag kommer inte att vara med i något band efter NAPALM DEATH så detta är vägs ände för mig. Jag gick inte med i bandet för att jag ville vara musiker –  jag gick med för att jag älskade bandet.

Ert “nuvarande” album “Time Waits For No Slave” – jag har både hört och läst att du var mycket förvånad över det goda mottagandet det fick. Hur kan det komma sig?

– Eftersom när det gäller NAPALM DEATH var det så att för runt tio år sedan vande vi oss vid att folk ibland skrev ner oss, vilket är helt okej. Så när man just har gett ut ett album som i stort sett får 100 % positiv respons, vart gör man efter det? Man kan knappt fatta det, eftersom ingen, inget band har någon gudomlig rätt att förvänta sig att bli applåderade hela tiden. Livet funkar inte så, och det var därför jag blev i det närmaste chockad. Jag har inte läst en enda negativ kommentar, eller en negativ recension av skivan. Jag menar, till och med de största banden i världen blir kapade längs fotknölarna ibland så jag togs verkligen på sängen. Men det är såklart trevligt att folk gillar vad vi gör (ler).

Tänker ni på detta när ni skriver nytt material?

– Inte på det sättet att vi låter det påverka oss. Man gör det man känner att man behöver göra och om någon tycker att det inte matchar det man gjort tidigare är det inte så mycket man kan göra åt det. Man kan bara försöka göra sitt bästa, men inte på det sättet att det känns kalkylerat – återigen den där spontana biten – men om vi gör vårt bästa och den nya plattan har allt det som folk gillar med NAPALM DEATH plus de där små nya grejerna, då är det inte så mycket mer vi kan göra. Vi är inte ett koreograferat, kalkylerat mainstreamband utan gör det som känns naturligt för oss. Det är allt vi kan göra. Och om vi gör ett album och kritiken inte är lika positiv tänker inte jag ligga sömnlös över det.

När det gäller den globala grindcorescenen. Håller ni ett öga på den?

– Till viss del. Man måste änd komma ihåg att när vi startade så fanns det inte speciellt många band!

Ni var scenen! 

– (ler) Well, det fanns trots allt andra band, men mycket färre än idag. Det är mycket svårt att hänga med idag. Saken med grindcore är att det finns drösvis med band och många olika inriktningar. En scen kan verkligen inte drivas av ett enda band så det handlar om att folk kommer med sina egna utgångspunkter och låter dessa påverka scenen. Det finns vissa grejer som kan kategoriseras som grindcore som verkligen inte funkar för mig, men det är bara mitt perspektiv. Det bidrar ändå till att hålla scenen aktiv, även i fall jag inte gillar det.

Men om vi pratar om vad du faktiskt gillar. Jag vet att ni har nära band med de kvarvarande medlemmarna i NASUM till exempel?

– Jodå! Jag gillar alla möjliga band. Grindcore är en ganska subjektiv term, så hur definierar vi den? Jag tycker inte att man bara kan nämna oss för grindcore har blivit så mycket mer. Min favoritgren av grindcore är den som är något mer punkig, lite äldre grejer från tiden då banden inte var så inne på att stämma ner gitarrerna eller spela med sjuklig precision. Grejer som lät som att musiken var på väg att spåra ur. En personlig preferens är att jag gillar trummisar som spelar sån musik på ett sätt som, i brist på andra ord, känns äkta. Trummisar som använder en bastrumma och verkligen använder hela kitet. De bästa trummisar jag sett använde i stort sett bara en bastrumma och två pukor och sättet de använde sig av ett ganska begränsat trumset var häpnadsväckande. Jag säger inte att folk som inte använder en pedal är fejk, det är bara det att jag gillar enkelpedalsgrejen som exempelvis SIEGE och HERESY kör med. De hade trumgrejer som var så jävla bra.

NAPALM DEATH har en enorm låtkatalog. Kan ni spela alla låtarna?

– De flesta ja. Jag har ett bra, nästan fotografiskt minne så det är oftast till mig de andra vänder sig när minnet sviker under reporna.

Hur gör ni då tillväga när ni skapar setlistor?

– Vi försöker göra listan så att den flyter fint. Vi gillar den där stop-start hardcoregrejen när vi gör saker, men vi försöker täcka varje epok i bandets historia eftersom folk oftast gillar att höra lite av varje. Setet vi gör ikväll gjorde vi på förra svängen genom Europa –  och det setet är ganska annorlunda. En hel del låtar som vi inte hade spelat förrän på den turnén.

Ni turnerar en hel del – är det fortfarande värt att vara borta så mycket från familj och vänner?

– Det kan vara tufft, och att vara borta från familjen är det jobbigaste. Min inställning har alltid varit att vi är här av en anledning, att ge konserter för folk som inte behöver komma till våra konserter men väljer att göra detta. Detta faktum håller mig lugn inne i huvudet – att jag har ett syfte med det jag gör. Sen gillar jag ju att spela!

Well, det var alla frågor jag hade.

– Jasså? Du har allt du behöver?

Jo.

Well, detta var kul! Cheers!

Nej Barney, tack ska du ha.