Etikettarkiv: Napalm Death

WeRocks samlade årsbästalista 2020

WeRock-redaktionen är ett gäng viljestarka individer med tydliga åsikter om den musik som ligger oss alla så varmt om hjärtat, och diskussionsvågorna om vad som är bra eller inte går alltid höga. Men självklart ville vi ge er vår samlade bild av vilka skivor som faktiskt varit allra bäst under året som gått. Så efter en målmedveten insats har vi här lyckats lista créme de la créme – WeRocks samlade årsbästalista för 2020!

WeRocks samlade årsbästalista – Topp 10 skivor

10. Uncrowned – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 3. Fredrik -. Martin -. Robert -.

10. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls. (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 3.

10. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism – NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 3. Robert -.

8. Movement – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 2. Fredrik -. Martin -. Robert -.

8. Oceans Of Slumber – OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin 2. Robert -.

7. Waves – DAWN OF SOLACE
Åh, Finland, ändra dig aldrig! Eller ja, det får du väl, men behåll den där melankoliska ådran som har fött – och fortsätter föda – så mycket bra musik. Att DAWN OF SOLACE är ett finskt projekt är i det närmaste omöjligt att missta sig på, det hörs. Vilket i det här fallet är något positivt, och tror du mig inte är låtar som Lead WingsAshesHidingTuli och Numb samtliga ypperliga bevis för min tes. Hyvä Suomi! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 4. Martin 7. Robert -.

5. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera “pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik -. Martin -. Robert 1.

5. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer credd, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 1. Fredrik -. Martin -. Robert -.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar. (Amelie)
Individuella listplaceringar: Amelie 4. Fredrik 7. Martin -. Robert 5.

3. Hunter Gatherer – AVATAR
Precis som ANAAL NATHRAKH är AVATAR ett band som konstant haft en god portion egensinnighet, lekfullhet och en hälsosam brist på respekt för genre-konventioner. Bandet har beskrivits som allt av heavy metal, melodisk dödsmetall, industri, progressiv “avant garde” och gud vet vad mer… Men även om potentialen varit imponerande, har jag personligen tyckt att resultatet överlag varit för spretigt och svårgripbart. Fram till nu, då.

Med “Hunter Gatherer” slår AVATAR till bollen med både kraft och skruv, och smäller den i mål kryssribba in. Visst, det här är antagligen årets mest egensinniga platta, med en spännvid från MARILYN MANSON-minnande tunggung i Colossus, via en närmast QUEEN-luftig refräng i Justice och obevekliga hooks i A Secret Door, till ett sjösjukt krälande, blytungt riffande i Wormhole. Men då alla dessa intryck faktiskt lyckas bilda ett väloljat maskineri med delarna i samklang, är det inte bara den mest egensinniga plattan – utan även den bästa. Hatten av! (Fredrik)
Individuella listplaceringar: Amelie 5. Fredrik 1. Martin -. Robert -.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020! (Robert)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 3. Martin -. Robert 2.

1. Endarkenment – ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  ANAAL NATHRAKH-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som bandet har gjort till sitt signum. (Martin)
Individuella listplaceringar: Amelie -. Fredrik 2. Martin 1. Robert -.

Årsbästalistan 2020 – Martin

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med “Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är “Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
“Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. “Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
“Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
“Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
“Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på “The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är “Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. “Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. “Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är “Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta “Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs “Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs “Everlasting Torment” och ABORTEDs “La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – “Purgatory” av THE PROJECT HATE, “Edder & Bile” av CADAVER, “Vist” av VETUR, “Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – “Throes Of Joy…” och föregångaren “Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

“Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

“Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!