Etikettarkiv: Obscura

Skivor

Obscura – A Valediction

Lämna en kommentar

ARTIST: Obscura
TITEL: A Valediction
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slutet av året brukar innebära att jag kollar in skivor som vi inte har fått några promos till – oftast från Nuclear Blast – men som jag ändå tycker är värda att skänka lite tid åt.

OBSCURA – den tekniska dödsmetallens svar på MOTÖRHEAD – tillhör den skara band som jag gärna återvänder till.

Om jag skulle räkna upp vad som är sedan gammalt med det här bandet?

  1. Fortfarande är det Steffen Kummerer som driver skutan framåt. Han är den ende originalmedlemmen kvar.
  2. Resten av banduppsättningen har roterat sedan förra given.
  3. Nya medlemmar – två stycken har såklart varit med innan. Christian Münzner på gitarr och basisten Jeroen Paul Tesserling är åter i bandet efter en frånvaro på 6 respektive 9 år.
  4. Ny trummis, såklart, i David Diepold.
  5. Bandet lirar fortfarande teknisk dödsmetall.

Inget av detta förtar upplevelsen att OBSCURA sannerligen vet vad de sysslar med. Om något så känns gitarrspelet ännu mer glödande än tidigare. Jag älskar Münzners spel som både bjuder på teknisk fingerfärdighet och så mycket känsla att jag ibland baxnar.

Som bäst är det i When Stars Collide som nog är min absoluta favoritlåt på skivan. Riffen och solospelet är så fruktansvärt bra. Diepold svarar för en smattertornado bakom kaggarna som tar andan ur mig. Lägg till att Björn Strid gästar på sång och ni får en låt som inte går av för hackor.

Överlag känns det som om bandet har haft extremt roligt under både skapandeprocessen och inspelningen, för musiken känns ystert lekfull mest hela tiden. Här finns tydliga nickningar till vad bandet brukade göra tidigare, men också med en tydlig vilja och förmåga att bryta med tidigare mallar. Hela tiden känns musiken fräsch och driven, trots att den också känns så hemtam.

Här finns också en tydlig koppling till hur göteborgsscenen låter, mycket tror jag, för att det är Nicklas Nordström som står för produktionen på “A Valediction”. Skivan känns både som oerhört headbangningsvänlig och teknisk. Det är inte det mest tekniska jag hört bandet göra, men det är ändå gott om teknikalitet för att inte skrämma bort gamla fans, även i fall de nog hoppas på mer inkrökthet än här.

En klart njutbar skiva från ett band som fortfarande levererar på hög nivå.

Listor

Hot or not? – november 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: When Stars Collide
ARTIST: Obscura
VALD AV: Martin
Amelie: Fart och fläkt och härligt intensivt och tekniskt musicerande. Lite orimligt med de plötsliga rensångspartierna som bryter av för mycket. Aha, det är Speed Strid som gör ett inhopp här, tyckte väl det lät slikt bekant. Och sen – uttoningen… snälla! Känns som inspelningen är halvfärdig. Annars kunde detta varit riktigt, riktigt hett.
Fredrik: Energiskt driv, feta tvåtakter och blastbeats, köttiga gitarrer. En hel del på pluslistan, således. Sen har jag extremt svårt för den plongiga basen, vilket tyvärr drar ner intrycket märkbart. De sockersliskiga rensångs-partierna känns också aningen malplacerade. Jag känner mig således kluven inför höjdskillnaderna mellan hyggligt höga toppar och dito djupa dalar här.
Robert: Läckert överlag, jag gillar produktionen – till och med den lite “ploppiga” basen faller mig faktiskt lite i smaken. Egentligen brukar jag inte gilla när låtar fladdrar såhär mycket mellan olika stilar, men jag kommer märkligt väl överens med OBSCURA-låten. Det enda jag vänder mig mot är att de gör en fade i slutet, det känns lit som om de inte riktigt kom på hur det ska sluta och det här blev kompromissen!

LÅT: Into Embers
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik
Robert: Det svåraste med ALLEGAEON är stavningen och månne uttalet av bandets namn – allt annat är enkelt och bra. Detta är mer av den vara som bandet levererat rätt länge nu, och man fortsätter hålla en hög lägstanivå. Kruxet är väl bara att man inte har något som är så pass unikt eller starkt så att man kan bryta igenom till nästa nivå i karriären?
Martin: Total dyrkan, som vanligt när det gäller ALLEGAEON som återigen träffar en sweet spot vad gäller det mesta. Coola riff, bra sång och texter som inte handlar om genretypiska grejer. Gitarrspelet som vanligt helt magiskt! Jag tänder på alla cylindrar, haha!
Amelie: Bästa låten denna omgång, genretypiskt amerikanskt – men aldrig får en vara helt glad. Jag har så svårt för när growlet närmar sig pig squeel, det gör mig alltid lite illamående. Men jag försäkrar, det är inte ni ALLEGAEON, det är jag…


LÅT: When Metal Meets The Beast
ARTIST: Knights Of The Realm
VALD AV: Robert
Fredrik: Det är snudd på att man gör satir på sig själv med en låttitel som denna, men riddarnas skamlösa flirt med allt vad 80-talet hade att erbjuda i form av tonårsmetal, uppsprayade luggar, spandex-brallor och frenetiskt höftjuckande är nu trots allt rätt charmig. Om man inte tar varken låten eller sig själv på för stort allvar, då…
Amelie: Jag vill ju så gärna älska det här bandet med bland andra nuvarande och tidigare TIAMAT-medlemmarna Lars Sköld och Magnus Henriksson men detta är bara alltför lättviktigt. Kallar sig medlemmarna dessutom Megalomagnus, The Hammer och Mean Machine är det svårt att alls ta detta på allvar. Svalt på gränsen till kalldusch.
Martin: Kluven till detta. Jag blev hårdrockare under 1980-talet och har en särskild plats för den typen av musik i hjärtat. Men det var då, och detta har såklart beröringspunkter med hur musiken lät då. Bara sämre. Jag har svårt att motivera varför jag ska lyssna på detta när jag kan bläddra fram bättre plattor från 80-talet. Solot är dock riktigt bra!

LÅT: Draugr
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Satan så bra detta är! Bra stämning, mycket bra riff, snygga trummor och det känns så fruktansvärt fräscht trots att det är ganska beprövade grepp sedan innan. Jag har inte hört IN APHELION innan, men håller resten av bandet material denna standard så är jag oerhört nyfiken på att höra mer! Hetare än lava!
Robert: Spännande, och omgångens bästa spår. det är för min del första kontakten med IN APHELION, och jag gillar att det finns ett djup låten. Lagom skitig produktion också. Hett!
Fredrik: Bitvis melankoliskt elegant, bitvis rått och skitigt, men hela tiden stämningsfullt på ett eller annat sätt. Jag har svårt för det viskade introt, det blir pretentiöst i överkant. Men resten av låten är riktigt stark, kanske årets hittills snyggaste black metal. Isande hett!

Listor

Hot or not? – Juli 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Kiss Of Death
ARTIST: Enforcer
VALD AV: Robert

Martin: Det är oerhört lätt att tycka om ENFORCER. Detta är en låt som jag blir glad av och jag vill dricka öl när jag hör den. Ett konststycke att göra något med substans med väldigt väl etablerade ingredienser. Enda minuset för mig är paniktenoren i textraden your time is over due, men det är en radanmärkning i det stora hela.
Amelie: Speedig heavy metal kan som här vara finfin underhållning. ENFORCERs musik är ingenting jag vill lägga örat tätt intill eller lyssna intensivt på men en fartfylld och trevlig låt är Kiss Of Death på många sätt.
Fredrik: Alltså, den här typen av opretentiös, solstänkt thrash är ju charmig, det går inte att förneka. Det är fin sol-och-öl-musik, och tämligen enkelt att tralla med i. Sen är Kiss of Death ingen av ENFORCERs allra vassaste kort, och så mycket mer än en trevlig bagatell blir låten aldrig. Verkshöjden är mer kebabpizza än filé mignon, så att säga. Men nu, under en gassande juli-sol, sitter den  (precis som den där kebabpizzan) fint!

LÅT: Void Dancer
ARTIST: Netherbird
VALD AV: Amelie

Fredrik: Efter ett för all del hyggligt vackert men för långt intro tuggar Void Dancer till slut igång. Först ganska lågmält och i lugnt tempo, men efterhand med mer tryck och en ganska svulstig ljudbild. Vackert, stämningsfullt och rätt pampigt, men möjligen utan den där riktiga nerven som skavar, krokar tag och drar ner en i fördärvet. Men snyggt nummer, absolut!
Martin: Med råge den bästa låten i månadens startfält. Satan så bra detta är! Känslan, mäktigheten, innerligheten är helt magiska ingredienser i denna lavaheta låt som gör att jag börjar längta intensivt efter kommande plattan.
Robert: NETHERBIRD fortsätter sin resa med episk och lättsmält melodisk black (?) metal, och det rasande snyggt. Det borde falla undertecknad rejält på läppen, men precis som med tidigare släpp av bandet finner jag mig märkligt oberörd?

LÅT: Solaris
ARTIST: Obscura
VALD AV: Martin

Robert: Detta är en låt med rejält tuggmotstånd! Det händer så mycket att man näppeligen klarar att dissekera den omedelbart, framförallt är jag förtjust i gitarrsolospelet som dominerar minut 3 till 4, det är en härlig blandning av Yngwie-neo och moderna känslor. Oväntat stark låt för att vara så meckig!
Fredrik: Tekniskt, meckigt och hårt. Bitvis riktigt maffigt i de mest manglande bitarna, men jag fastnar tyvärr på en liten men naggande ond detalj, nämligen det faktum att basen emellanåt (när den spelar lite ljusare slingor) mest låter som en leksaks-synth helt utan riktigt bastryck. Basliret i sig är skickligt, det är inte problemet, men soundet blir ett plastigt ploppande. Synd, för i övrigt finns det gott om kompromisslös energi i låten.
Amelie: Nu blir det fart på riktigt! Både snabbt och hårt så hjärtat riskerar ta ett par extra skutt, eller hoppar över ett slag. Vokalisten i OBSCURA har ett röstläge någonstans mellan Tompa Lindberg och Angela Gosow – och det är gott beröm. Glödhoppor sprider hetta omkring sig.

LÅT: Arrows In Words From The Sky
ARTIST: Machine Head
VALD AV: Fredrik

Robert: MACHINE HEAD har efter “The Blackening” 2008 befunnit sig på ett sluttande plan. Inte konstigt det, den skivan befinner sig på magiska höjder, men med varje år som går blir det tydligt att bandet försöker mer och mer krampaktigt. Det här är inte en dålig låt (tvärtom hyggligt bra), men man vet ju att MACHINE HEAD i sin glans dagar hade ätit detta till frukost…
Amelie: En måste respektera ett band som så kraftigt ändrar musikalisk riktning efter ett kvartssekel av framgångsrika år som MH har gjort. Men måste en älska den nya musiken för att bandet tidigare varit en favorit? Absolut inte – och med allt detta sagt är det här en riktigt bra låt. Bitvis finstämd och bitvis hettar det till ordentligt.
Martin: Detta är inte helt dåligt – gitarrsolot är helt fantastiskt bra – men sänks av breakdownet som kommer direkt efter, och det känns som om MACHINE HEAD fortsätter att blanda väldigt högt och lågt. Ljummet med dragning mot varmt skulle jag säga.