Etikettarkiv: Oceans Of Slumber

Hot or not? – Juni 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Shadows
ARTIST: Black Oak
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls så tokigt detta! Den klassiska dikotomin med skriksång och rensång hade jag kunnat vara utan – men detta är en radanmärkning. Jag vill höra mer, för det här sätter känslorna i svallning!
Robert: BLACK OAK’s första EP kom 2011 (såklart recenserad här på WeRock!), och sedan dess har bandet verkligen vuxit upp. Det som var lovande då har mognat, och såväl låtskrivarförmåga som framförande har tagit ännu ett kliv. Det börjar hetta till!
Fredrik: Sångarbetet är fint, framför allt i de rena partierna. En egentligen rätt trivsam låt, som dock för mig tyvärr dör i lågorna av den tunna produktionen. Gitarrerna låter bitvis ganska burkiga, och det saknas massor med bas i mixen.

LÅT: A Return To The Earth Below
ARTIST: Oceans Of Slumber
VALD AV: Fredrik

Amelie: Alltså “rent objektivt” är nog detta bra men det bara tilltalar inte mig. En imponerande röst för all del. Men det här är för svulstigt, för mycket Mariah Carey-/Whitney Houston-sång. För mycket av allt, helt enkelt.
Martin: Suveränt som vanligt! Jag gör ingen hemlighet av min kärlek till OCEANS OF SLUMBER för det här bandet är hemsökande bra. Den här låten har en smäktande tempo som jag gillar, och som vanligt är Cammie Gilberts sång så vansinnigt bra. September kan inte komma fort nog.
Robert: Jag borde älska OCEANS OF SLUMBER, tänker jag varje gång jag hör dem. Intrikat, fantastiskt framfört (sången! sången!) och med äkta känsla. Men det gör jag aldrig, på riktigt. Det vill sig inte,  och jag inser att jag vill tycka att detta är bättre än vad jag egentligen tycker. Felet ligger uppenbarligen hos mig.

LÅT: Social Decay
ARTIST: Gatecreeper
VALD AV: Martin

Robert: Ibland undrar man: kan GATECREEPER göra något som inte är svinbra? Gitarrväggarna. Riffen. Svänget. Förra årets “Deserted” skakade liv i vilka döingar som helst, den här singeln är inget undantag. Stekhett, Man längtar efter mer!
Fredrik: Ja! Denna köttiga old school-döds har kvalitéer som hade gjort ENTOMBED anno 1991 stolta att kalla soundet sitt, och det svulstigt tuggande riffandet sitter som en smäck i den gassande sommarsolen. Ledigt urvalets starkaste nummer. Mosh!
Amelie: Detta får mig att tänka gammal god svensk 90-talsdöds, säg kanske DISMEMBER, och det är ju inte det sämsta. Så inget nydanande på något sätt men ändå ganska hett. Och för mig som misstror metal som tonas ut, är avslutningen här helt föredömlig.

LÅT: Where Demons Bore
ARTIST: Firelink
VALD AV: Robert

Fredrik: Varierad och välproducerad mix av black, death och en gnutta post-metal. Låten glimtar till med hög verkshöjd ganska ofta, men är också något i längsta laget och tappar i förmåga att engagera vid några tillfällen. Hade velat kondensera det hela något, för kapaciteten finns där, det märks.
Amelie: Amerikansk melodisk black metal kan vara en ganska smetig gren av genren. FIRELINK gör dock ett distinkt och alldeles utmärkt jobb i Where Demons Bore och det här gillar jag skarpt. Hett!
Martin: Lika vindlande som omtumlande. FIRELINK belönar den ihärdige lyssnaren med sin minst sagt spretiga melodiska black metal. Är resten av plattan så här bra så kan det bli årsbästalista! Lavahett!

WeRocks samlade årsbästalista 2018!

“One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”

Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.

Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!

10. HAMFERÐ – Támsins Likam

Omdöme från Martin Bensch.

 

9. BLACK PEAKS – All That Divides

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

Omdömen från Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs

Omdöme från Amelie Schenström.

6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Omdöme från Martin Bensch.

 

5. AMORPHIS – Queen Of Time

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

Omdömen från Robert Gustafsson och Fredrik Sandberg.

3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

2. TRIBULATION – Down Below

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Omdömen från Robert Gustafsson, Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

Årsbästalista 2018 – Fredrik

Att utse vilka tio av årets skivor som är de tio främsta är som alltid en hart när omöjlig uppgift. Hur rangordnar man egentligen något så humörberoende som musik?  Min ärliga åsikt om musikåret 2018 är att det faktiskt inte var särskilt starkt, med färre än tio plattor som på allvar kunde konkurrera om den juvelbeströdda kronan. Detta borde egentligen ha gjort gallringen till årsbästalistan enklare, men istället var det säkert ett tjugotal olika plattor som konkurrerade om de sista 3-4 platserna på listan. Så efter den till synes oundvikliga huvudvärken blev detta utfallet:

Topp 10 skivor

10. CLUTCH – Book of Bad Decisions

Några större kulturella höjder kommer kanske aldrig CLUTCH att nå, men det finns inte alltför många band som bättre än dem vet hur man skruvar ihop Sväng™. “Book of Bad Decisions” är måhända en aningen ojämn platta, men visst svänger det rakt igenom. I vissa spår, så som titelspåret, genuint lysande How To Shake Hands och In Walks Barbarella (med textstrofen “weaponized funk”, vilket bara det torde vara värt en plakett av något slag) svänger det till och med så pass bra att det räcker till plats 10 på årsbästalistan.

9. OCEANS OF SLUMBER- The Banished Heart

“The Banished Heart” är inte en lika stark platta som föregångaren “Winter”, men det är det å andra sidan jäkligt få plattor som är. Samtidigt erbjuds även här gott om finstämd magi tillsammans med tung, mörk melankoli, och Cammie Gilbert är fortsatt en av världens allra bästa sångerskor. En vacker platta, där titelspåret sticker ut lite extra.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag är egentligen mer förvånad över att BEHEMOTH kvalar in först på åttonde plats än vad jag är över att de är med på listan, då polackernas alster brukar komma med kvalitetsgaranti. Det som håller dem tillbaka från ännu högre placering är att den symfoniska ljudkulissen ibland stjäl väl mycket fokus från den rena, råa energi som BEHEMOTH är kapabla till. Men visst, med spår som Wolves Ov Siberia, God = Dog och Angelvs XIII finns det ändå mer energi än vad många andra band förmår uppamma.

7. TRIBULATION – Down Below

“Down Below” är nog den platta som åkt mest jojo i min bedömning när den här listan skulle värkas fram, och sannolikt även den platta som är mest humörberoende. Intrikat, mångfacetterad, vacker och mörk är det en platta med mycket att erbjuda, men det är även ett verk som kräver full koncentration och ett visst vemod som ingångsvärde hos lyssnaren för att verkligen komma till sin rätt. Nightbound och The World är hur som helst genuint lysande spår.

6. EARTHLESS – Black Heaven

För cirka 4-5 år sedan fanns det en 70-talsvåg som väldigt tydligt sköljde över rockmusiken, med hur många bra tungt gungande, blues-bottnade alster som helst att välja mellan flera år i rad. Denna våg har i mångt och mycket ebbat ut, men EARTHLESS håller fanan jäkligt stolt och högt! Årets ledigt svängigaste och mest pårökta alster, med tydliga influenser från JIMI HENDRIX, LED ZEPPELIN, CACTUS och liknande klassiker. Är det instrumentala åttaminuters-monstret Black Heaven årets bästa låt? Fullt möjligt.

5. THE CROWN – Cobra Speed Venom

Dödsmetall FTW! Eller, for the femteplats på årsbästalistan, i alla fall. “Cobra Speed Venom” är ett alster kliniskt fritt från krusiduller och post-metal-kultursvåra ambitioner. Här finns istället bara ett överflöd av tyngd, dubbelkaggar, tvåtakt och köttigt svulstiga riff med ypperligt driv. Om någon ber dig tipsa om en platta som kan visa dem vad dödsmetall är, funkar denna platta utmärkt. Varför inte börja med det härligt råa titelspåret?

4. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

En låt under åtta minuter, sex stycken som är längre än nio minuter. Detta är ingen platta för slö bakgrundslyssning, utan precis som i fallet med TRIBULATION tidigare ett verk som kräver sin uppmärksamhet. Även här finns det dock mycket att hämta för den som är villig att investera tid och koncentration. Det är ett mångfacetterat och vackert mörker som målas upp med hjälp av eleganta mollharmonier, drivna trummor och ack så desperations-osande skriksång, ett mörker man gärna låter sig drunkna i. Heroin Waltz utgör den vackraste pärlan vilandes på den kalla botten.

3. NECROPHOBIC – Mark of the Necrogram

Det är med darriga steg du sakta går nedför den vindlande stentrappan. Unkna pustar av rutten luft slår upp emot dig från källarvalvets djupa mörker, och släcker nästan din flämtande fackla. När du viker runt hörnet efter trappans sista steg, ser du i skuggorna konturerna av en fruktansvärd, demonisk best kedjad till den fuktiga stenväggen. Besten kastar sig mot dig om och om igen med hatisk frenesi, och det är bara de rostiga kedjorna som räddar dig från en blodig, horribel död. “Mark of the Necrogram” är den besten, och rycker i de där kedjorna precis så härligt illavarslande som en black metal-platta skall göra…

2. BLACK PEAKS – All That Divides

Pretentioner i sig behöver inte vara av ondo, det finns gott om pretentiös musik som har genuint hög verkshöjd och lever upp till sin ambitionsnivå. Dock brukar sådan musik oftast vara relativt svårlyssnad och krävande. BLACK PEAKS lyckas dock i och med “All That Divides” kombinera det bästa av två världar, då detta är en platta som erbjuder både intrikata arrangemang och mångbottnade kompositioner utan att för den skull tulla på hit-faktorn. Melodierna levererade av Will Gardner är fästande, och när sagda herres sångstil även erbjuder både sval luftighet och härligt raspig ångest, blir slutresultatet riktigt, riktigt bra.

1. AMORPHIS – Queen of Time

AMORPHIS har alltid varit bra, och deras släpp vanligtvis en given post på årsbästalistan. I år tar de dock steget hela vägen högst upp på podiet och är inte bara bra, utan bäst. Blytunga riff, köttig growl och oklanderligt skarp gitarrdist gifter sig med löjligt snygga harmonier, högklassig rensång och eteriskt luftiga körer, och tillsammans får de ack så vackra barn i form av låtarna på “Queen of Time”. Produktionen är som alltid oklanderlig, och som bonus har AMORPHIS på detta släpp mixat upp sitt finska vemod med ett par sömlöst inritade orientaliska mönster. Kvalité rakt igenom, och därmed en värdig vinnare av titeln årets bästa platta 2018!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “äntligen!”
Årets “äntligen!” har inget med Nobel-priset i litteratur att göra, utan vad vad det handlar om är att jag till slut, efter många år, fick chansen att se THE HELLACOPTERS live. De var verkligen precis så snortighta, spelglada och helgjutet rock ‘n’ roll-svängiga som jag hade hoppats på. F**k yes!

Årets “guilty pleasure”
Alltså, egentligen tycker jag ju inte att det finns något sådant som “guilty pleasures”. Man får tycka om precis vad man vill, och antingen så gillar man något eller så gör man inte det. Inte i något av fallen behöver man skämmas för sin åsikt. Men om jag nu skulle se något av det jag gillat under året som ett skyldigt nöje, så är det i så fall låten Steel and Silver med VISIGOTH. Oerhört pompöst, vindmaskin-fläktande-i-håret-dramatiskt och pojkrums-macho, men lik förbannat väldigt trallvänligt, medryckande och snyggt utfört. Death or glory, into battle now we ride!

Årets gitarr-onani
Här joggar MARTY FRIEDMAN hem hedersomnämnandet med sitt spår Whiteworm, som är en månghövdad best med gott om charm. Inslag av allt från djent via smörig easy listening till SANTANA-vibbande latino-sväng utgör en ständigt ombytlig ljudkuliss till ett gitarrspel i den allra högsta skolan. Läckert!