Etikettarkiv: ockult rock

Ghost – Prequelle

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och ”Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på ”Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

”Prequelle” är en sämre skiva än ”Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På ”Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är ”Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som ”Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given ”Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket ”Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert

Brimstone Coven – Black Magic

imageARTIST: Brimstone Coven
TITEL: Black Magic
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en tid då osäkerheten och ovissheten tycks större än någonsin kan det kännas bra att se bakåt i historien. De senaste årens retrotrend har med råge tillhandahållit musikaliska snuttefiltar för de som tycker att 60- och 70-talen var årtiondena då musiken var som bäst.

BRIMSTONE COVEN gör en del saker rätt. Snygg stämsång, tidstroget ljud och rätt attityd hör till sakerna jag uppskattar med ”Black Magic”.

Nackdelarna är såklart att dels känns det som om jag har hört detta förut. Risken med att skapa sådan här musik är att det finns lite utrymme för nytänkande – det ligger inte i genrens natur – och dels, och det är min andra invändning, måste du få till verkligt bra låtar för att du ska övertyga i alla fall denna recensenten. Nu bränner det bara till i enstaka låtar som titellåten, efterföljaren Black Unicorn som har ett svinhärligt sväng och otroligt BLACK SABBATH minnande The Seers. Resten av skivan lämnar mig med en känsla av mild uttråkning.

Uppskattar du retrovågen finns det en chans att du kommer gilla ”Black Magic”, men du kommer med stor sannolikhet att känna att det finns bättre skivor därute.