Etikettarkiv: Peaceville Records

Katatonia – The Fall Of Hearts

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare ”The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna ”Night Is The New Day” och ”Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta ”The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för ”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som ”spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.

Barren Earth – The Devil’s Resolve

ARTIST: Barren Earth
TITEL: The Devil’s Resolve
RELEASE: 2012
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med medlemmar från flera kända akter (AMORPHIS, SWALLOW THE SUN, MOONSORROW exempelvis) har finska BARREN EARTH kallats ett superband. Fler än jag som är trötta på den benämningen? Tänkte väl det.

Vad jag dock har svårt att tröttna på är de ovedersägliga bevis på att medlemmarna är verkligt bra musiker. Debuten ”Curse Of The Red River” var episkt bra och jag har sett fram emot uppföljaren rätt så rejält.

”The Devil’s Resolve” håller måttet på ett fantastiskt sätt. Öppnaren Passing Of The Crimson Shadows är en dänga som under de dryga 7 minuter låten varar på ett makalöst visar på vad bandets musik handlar om: atmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna påThe Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!

Och det bara fortsätter – Vintage Warlords (vilken titel för övrigt), monumentala The Dead Exiles vars symfoniska inledning tar andan ur mig, fint svängiga Oriental Pyre och vackra avslutaren Where All Stories End – det är verkligen så att jag får ta till den ack så slitna frasen all killer no filler om ”The Devil’s Resolve”. Ska jag hitta något att anmärka på är det att trummorna gärna hade fått lite mer fludder – de låter aningens för torra för att passa in totalt med de övriga soniska intrycken. Detta är dock en radanmärkning, och ingenting som kan förta intrycket att detta är en magiskt bra skiva som väl fyller behovet till OPETH släpper nästa platta med growl på.