ARTIST: Gaerea
TITEL: Coma
RELEASE: 25/10
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske säger något om ”Coma” att det har dröjt nästan en hel månad sedan den kom ut, tills dess att jag fick ändan ur vagnen och recenserade den. Faktum är att jag fortfarande inte vet exakt vad jag tycker om den här skivan – annat än att jag tycker att den är väldigt bra.

När ”Mirage” kom för två år sedan var känslan likadan – det var en skiva som jag mer än gärna dök ner i. Desperationen, den råa känslan av intensiv ångest parad med en tondräkt som gjorde skivan så galet drabbande. Det var många som dyrkade ”Mirage”, och det är inte konstigt att GAEREA hade en galet uppskattad turnécykel på plattan. Lika drabbande som de var på skiva, lika bra var de på scen. 

Jag tror att detta drev upp förväntningarna på ”Coma” till kanske orimliga nivåer? ”Coma” känns i stora stycken som en skiva som bandet vill att man ska ta sig tid med – den är inte lika omedelbart drabbande som ”Mirage”, men när den numera rikskända poletten trillar ner så är ”Coma” en skiva som jag till stora delar njuter av.

Inledande The Poet’s Ballet med sin eftertänksamma inledning och djupt drabbande stegring i frenesi är en låt som jag har spelat nästan oförsvarligt många gånger. Jag vet att en del har hängt upp sig på rensången. Varför undrar jag? Den är ju svinbra!

Hope Shatters har varit en favorit sedan jag hörde den första gången. Låtens rytmiska övningar försänker mig, oftast, i ett stadium av djup tillfredsställelse. Ska jag välja en låt som jag dyrkar trummisen Diogo Motas spel liiiiite extra så är det denna. Med oerhört enkla medel egentligen höjer han den här låten något magiskt.

För ett band med så djup credd inom desperation så kanske det är lite avigt att ha med en låt som World Ablaze som närmast har arenadimensioner i sin refräng? Ja, det kanske man har rätt att tycka, eller så kan man som jag konstatera att det skadar inte att visa på att man har bredd i sin musikaliska ekvilibrism.

För tro mig, ”Coma” känns till stora delar lika innerligt pockande som föregångaren. GAEREA vill verkligen något med sin musik, och de har stora ambitioner. Jag tror att just denna extrema påstridighet är vad som får mig att tycka så väldigt mycket om ”Coma”. Den känns lika drabbande som ”Mirage”, men här finns en balans som gör att de röjiga partierna känns mycket mer påtagliga än tidigare. Att produktionen är rena drömmen gör att det sannerligen inte är svårt att njuta audiellt av musiken.

”Coma” är en skiva som förtjänar att uppmärksammas. Den visar på ett band som inte har stagnerat i sin musik, samtidigt som den känns hemtam. Kolla in den.