Etikettarkiv: Season of mist

Alkaloid – Liquid Anatomy

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, “Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten “The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

“Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på “Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Necrowretch – Satanic Slavery

ARTIST: Necrowretch
TITEL: Satanic Slavery
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska NECROWRETCH har så lång varit riktigt kul att följa. Som finniga tonåringar och duo (då var det bara Amphycion på bas och Vlad på sång/gitarr i bandet) släppte de debuten “Putrid Death Sorcery”, en bra skiva. Till uppföljaren “With Serpents Scourge” hade man adderat trummisen Ilmar samt vässat förmågan att skriva slagkraftiga låtar, och med den tredje fullängdaren “Satanic Slavery” slår man ut i full blom Bandet är fortfarande en trio, men det är alldeles tydligt att man mognat i sin förmåga att skriva, framföra och producera slagkraftigt material. “Satanic Slavery” är med lätthet bandets starkaste giv så här långt i karriären, och jag vill påstå att det är en av de bästa dödsmetallplattorna som släppts under det första halvåret 2017. Anledningen till det?

Låtarna.

Redan vid inledande Sprawl Of Sin så börjar det rycka i lemmarna när man lyssnar på den här skivan. Vid andra spåret Tredeciman Blackfire har man ett rejält flin i fejset och headbangar intensivt, och när bandet sen släpper loss titelspåret följt av fantastiska Evil Names,  Hellspawn Pyre och Bestial Rites så släpper alla spärrar.  Då vill man tjurrusa ut på närmsta kyrkogård och mosha omkull gravstenar i ren glädje!

Framtoningen på bandet är förstås precis lika enkelspårig som titlarna, det handlar om förhärligande av Satan, död och elände på ett så där charmigt enträget sätt. All in, och NECROWRETCH kan faktiskt verkligen göra anspråk på att vara “true”. Eller “trve”, som det skrivs ibland. Mig spelar det mindre roll, jag kan konstatera att jag gillade bandets två första skivor skarpt och att denna den tredje verkligen är ett lyft i kvalitet ändå. Gissningsvis innebär “Satanic Slavery” att det här bandet får nästa skjuts i karriären, och börjar synas live på de större festivalscenerna samt turnéerna.

Gillar du döds som varierar från tunggung till bisvärm och med ständigt bra låtar så missa för allt i världen inte dessa fransoser. Betygsåttan är solid!

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS “Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. “Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS “Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. “Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA “Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga “detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD “Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras “Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med “retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna “gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som “Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON “Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION “The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album “The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH “The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än “bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på “The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON “Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan “Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, “Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som “Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON “Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag “Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD “The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just “The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.