Etikettarkiv: Season of mist

Seth – La Morsure Du Christ

ARTIST: SETH
TITEL: “La Morsure Du Christ”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Black metal är kanske den mest varierade genren inom hårdrocken och rymmer allt från högtravande episk & bombastiska symfonnier till smutsigt punkinfluerat.. oljud. Typ. Lyriken kan handla om allt från djävulen till politik och krig eller den inre resan inklusive lusten att ta sig själv av daga. Det går alltså nästan inte att säga att man “gillar” eller “ogillar” black metal då den kommer i så många olika skepnader. Vill man ha lite av allt men förpackat på ett snyggt och sammahållet sätt som minner om de klassiska referensramarna de flesta tänker på när man nämner black metal så är franska SETH och deras “La Morsure Du Christ” ett alldeles utmärkt val.

Det blästras, det levereras snygga tremoloriff, det varvas lugnare och episka partier med rent satanistisk ondska på ett sätt som värmer fint. Låtar som Sacrifice de Sang, Metal Noir, Le Triomphe de Lucifer eller för den delen det magnifika titelspåret visar med tydlighet att sextetten från Bordeaux vet exakt vad de håller på med. “La Morsure Du Christ” är inte bara rasande snygg vad gäller produktion och omslag, det är också en av de starkare black metal-skivorna i år. Hur man nu än väljer att definiera genren…

Auðn – Vökudraumsins fangi

ARTIST: Auðn
TITEL: Vökudraumsins Fangi
RELEASE: 30 oktober 2020
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är alltid gott att lyssna till isländska band som spelar melodisk och atmosfärisk black metal, även om det har börjat om inte gå tretton på dussinet, så i alla fall bli väldigt gott om dem. Föreliggande AUÐN är dock definitivt inget dussinband. Deras gnistrande svartmetall glöder i “Vökudraumsins fangi” av känslig intensitet och styrka.

I låtar som Næðir um och Á himin stara fångas en känsla lik grekiska ROTTING CHRIST i några av det bandets bästa stunder, tänk Elthe Kyrie från 2016 års “Rituals”. AUÐN har dock flera strängar på sin svärtade lyra och i till exempel den mjuka inledningen på förstaspåret Einn um alla tíð och partier av Ljóstýra är det melodiska slående medan ett spår som Horfin mér bjuder på svartmetall av den mer råa typen.

Vokalisten Hjalti Sveinsson har en röst som går genom märg och ben – på allra bästa sätt. Desperationen dallrar hela tiden strax under ytan och på väg att bryta sig igenom. Rösten rispar och skär i själen och det räcker med det fåtal isländska ord som tränger igenom språkbarriären för att känslan ska nås även genom lyriken.

Sexmannagruppen kommer från det lilla samhället Hveragerði ca fem mil sydöst om huvudstaden och detta är tredje fullängdaren sedan bandet grundades 2010. Både den självbetitlade debuten och 2016 års “Farvegir fyrndar” är värda din uppmärksamhet men har du inte hört AUÐNs musik tidigare så är det inte fel att börja med årets “Vökudraumsins fangi”, fylld med läcker svärta och bandets hittills starkaste platta.

1349 – The Infernal Pathway

ARTIST: 1349
TITEL: The Infernal Pathway
RELEASE: 2019
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska 1349 är veteraner inom black metal-genren. “The Infernal Pathways” är gruppens sjunde insegel sedan de första tonerna släpptes ut för över tjugo år sedan, och innebär lite av en paradox. Det här bandets sanna natur och inre väsen är kaos, och att lyssna på en platta med 1349 är att kastas rakt ut i en kakafonisk strömvirvel. Eller, det brukade vara så, för “The Infernal Pathway” visar istället upp en löjligt snyg och städad ljudbild, träffsäkra riff i samma anda som SLAYERS gamla glansdagar och en förmåga att skriva refrängstarka låtar som går fullständigt på tvärs med allt vad vi lärt oss om det här bandets frenetiska attack.

Inledande Abyssos Antithesis är ett bra exempel. Det inledande spelet där Archaon (gitarr), Frost (trummor), Seidemann (bas) inväntar Ravns sång av den där sorten att man helt omöjligt kan undvika att headbanga. Personligen tar det mig direkt tillbaka till inledningen av just SLAYERs episka liveplatta “Live – Decade Of Agression” då bandet frestar oss med ett liknande intro innan man kastar sig ut i Hell Awaits – även i 1349-fallet blir det mer stök när själva låten kommer igång… men inte i den utsträckning det brukar. Det är mer kontrollerat, och istället för att riskera att kantra hela tiden så navigerar bandet sina svarta vatten med mycket säker hand.

Låtar som Enter Cold Void Dreaming, Deeper Still, Striding The Chasm och Stand Tall In Fire är alldeles lysande och driven black metal. Allra mest sticker dock Through Eyes Of Stone ut. Den har den där speciella kvaliten som gör att man gärna nynnar på den långt i efterhand – något i alla fall jag aldrig trodde skulle hända med musik från 1349. Det har liksom aldrig varit syftet förr, men nu när det händer är det bara att tacka och ta emot. Jävligt bra!