Etikettarkiv: Season of mist

Ancient Ascendant – Echoes And Cinder

ARTIST: Ancient Ascendant
TITEL: Echoes And Cinder
RELEASE: 2014
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska ANCIENT ASCENDANT är ett band som jag fram tills för en vecka sedan inte hade någon relation till. Detta faktum visar på det fina med att skriva för ett webzine – en kan alltid räkna med att under årets lopp så kommer en att upptäcka minst ett band som verkligen kommer in från flanken och blåser bort allt motstånd.

När jag fick länken från Gunnar på Season Of Mist gjorde jag som jag brukar – lyssna på första låten. Och du glade – med en så suverän öppningslåt som Crones To The Flame så kan man lugnt säga att bandet fångade min uppmärksamhet. Så pass mycket att jag utan att egentligen tänka efter lyssnade igenom hela plattan. För att sedan trycka på repeat. Så bra är nämligen denna skiva. Hur låter det då? På Metalsucks gjordes en synnerligen passande beskrivning av bandets musik. Tänk att OPETH och ENSLAVED å ena sidan och LAMB OF GOD och SKELETONWITCH skaffade sig vars ett barn. Och sedan möttes de människorna och fick i sin tur ett barn – så ungefär låter ANCIENT ASCENDANT. Och då kanske ni tänker att det måste låta helt fantastiskt. Ja, det gör det.

Inledande Crones To The Flame är en av de starkaste öppningslåtarna jag hört i år – det är sjukt svängigt, elakt tungt och riffmässigt fullständigt lysande. Sången från Alex Butler är knäckande. Jag kan lugnt säga att jag har lyssnat på låten minst 3 gånger per dag gångna veckan, och har i ärlighetens namn haft svårt att lyssna på något annat album. Senaste gången det hände var när NE OBLIVISCARIS släppte ”Portal Of I” 2012.

Produktionen känns som en present, och jag blir inte förvånad när jag läser att det är ingen mindre än Dan Swanö som har styrt upp den. Jag kan mycket väl tänka mig att den gode producenten suttit med ett leende på läpparna när han jobbade med materialet.

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt. Spelmässigt lirar medlemmarna framför allt samspelt – men här finns också tillräckligt med individuell mumma för att tillfredställa även denne recensent. Trummisen Dave Moulding har, tro mig, levererat en av de starkaste och mest variationsrikt skojiga truminsatserna för 2014. Och detta alldeles oavsett om har köttar blastbeats från helvetet eller kör discokomp. Gitarrspelet vill jag också gärna lyfta fram. För det första har Nariman Poushin och Alex Butler fått fram gitarrljud så feta att det är omöjligt att inte gå igång på dem. Att de sedan med synnerlig kärlek till riffet kavlar ut det ena smäckditot efter det andra gör att jag inte annat kan än att plocka fram betyget från den övre delen av skalan. I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

Cynic – The Portal Tapes

the-portal-tapesARTIST: Cynic
TITEL: The Portal Tapes
RELEASE: 2012
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Mellan det att CYNIC släppte klassiska “Focus” 1993 och att de splittrades året efter spelade Paul Masvidal och Sean Reinert in en samling låtar tillsammans med gitarristen Jason Gobel, basisten Chris Kringel och sångerskan Aruna Abrams under namnet PORTAL. Detta var alltså 17 år sedan, och inspelningen förde en dyrkad tillvaro i underjorden. Nu släpps inspelningarna i extremt limiterad upplaga – 5000 cd och 1000 vinyler släpper bandet den 23/3.

Jag var, efter förra skivan “Carbon-Based Anatomy” mycket skeptisk till att ens lyssna på “The Portal Tapes”. “CBA” var i mina öron en riktigt dålig skiva där CYNIC hade regregerat till att vara ett ointressant band som skrev dåliga låtar. Tack och lov är det inte så på föreliggande musik – visserligen är de dödsiga inslagen non-existenta – men låtarna håller en så mycket högre kvalitet att jag endast saknar detta något. Det låter framför allt oerhört vackert – Karma’s Plight är ett exempel på detta. Lyssna gärna på solot lite extra – magiskt. Aruna Abrams röst är också synnerligen njutbar att lyssna till – parad med Masvidals stämma blir det än bättre.

Det tar inte heller lång stund att inse att instrumentalkunskapen är det inget fel på. Reinerts trumspel är smått fantastiskt – finess och en känsla för att spela för låtarna gör att jag kapitulerar, inte helt och hållet, men nästan. För visst saknar jag det uttryck som bandet hade på “Focus” och “Traced In Air” – två plattor som sticker ut som två milstolpar i musikhistorien. Framför allt “Focus” som var något verkligt unikt när den kom ut. CYNIC kommer dock långt med att vara oerhört skickliga musiker – trots att det emellanåt blir lite väl såsigt på “The Portal Tapes” är det oerhört glädjande att få höra musik av denna kaliber.

 

Cynic – Carbon-Based Anatomy

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade “Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten “Focus” och “Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. “Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre “egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på “Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.