Etikettarkiv: Season of mist

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det “heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

“Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling “Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, “gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. “Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to “King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är “Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet “Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.

Skivor

George Kollias – Invictus

Lämna en kommentar

InvictusARTIST: George Kollias
TITEL: Invictus
RELEASE: 2015
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Invictus” är George Kollias soloskiva. Och här pratar vi verkligen om en soloskiva då den kanske bekante skinnpiskaren i NILE står för samtliga instrumentella insatser, sången, och all musik samt text.

Det är oftast spännande tycker jag när medlemmar i band som jag har förhållande till ger sig ut på soloräder. Jag har lyssnat väldigt mycket på NILE och uppskattar Kollias trumspel i lika stor grad.

“Invictus” är inte en renodlad trumskiva. Kollias har inte haft intresse av att “enbart” visa upp sina färdigheter bakom trummorna – här handlar det om att presentera låtar som visar på att karlen kan betydligt mycket mer. Visste ni exempelvis att Kollias har lirat gitarr i över 20 år? Det märks kan jag säga i snart sagt varje låt på “Invictus” att han är fullt kapabel att driva fram stenhårda riff, harmonier och solon. Kolla in Aeons Of Burning Galaxies så kommer ni att förstå vad jag menar och på köpet få er en låt till livs som till stora delar blästrar trumhinnorna skoningslöst.

Likaså imponerar hans vokala förmågor – ett härligt rasp som, faktiskt, påminner lite om hur Nergals stämband låter. Det är förresten inte helt fel att göra jämförelser i hur Kollias och BEHEMOTHs musik låter. Jag tänker framför allt då på hur polackerna lät runt tiden för “The Apostasy” med dess orientaliska undertoner.

Jämförelser i all ära. George Kollias lyckas övertyga mig om att hans musik är musik är värd att ta på allvar och att den framför allt klarar av att stå på egna ben. Det är inte lätt att vara med i ett band som NILE som under hela sin karriär åtnjutit stor respekt, för lyssnare kommer att göra jämförelser. Låt mig endast säga – Kollias musik är inte fullt så mullrande mörk som den han spelar i NILE – och jag tycker att efter ett antal lyssningar så slutar jag tänka på att det är trummisen i ett illa respekterat dödsmetallband som står bakom musiken och bara njuta.

“Invictus” ska du kolla in om du gillar death metal med kvalitetsstämpel och vill ha det där lilla extra när det kommer till trumspelet. För nog visar Kollias att han är en urkraft allt.

Skivor

Beyond Creation – Earthborn Evolution

Lämna en kommentar

ARTIST: Beyond Creation
TITEL: Earthborn Evolution
RELEASE: 2014
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett av årets absolut mest emotsedda släpp, uppföljaren till magiskt förträffliga ”The Aura” som med lätthet kunde utnämnas till årets tekniska death metalskiva 2011. Jag hade stora förväntningar på ”Earthborn Evolution”. Var förstaplattan bara ett turkast, eller kan man betrakta BEYOND CREATION som ett av de viktigaste banden inom subgenren?

Efter cirka 10 genomlyssningar kan jag säga att BEYOND CREATION bevisar att de är värda vår uppmärksamhet. ”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.

En noterbar förändring är att produktionen är aningens mer organisk än på ”The Aura”. Detta är ett steg som jag tycker att fler band borde ta – det är inte skadligt om trummorna faktiskt låter som trummor. När vi ändå talar om trummor så visar nye trummisen (på pallen sedan 2012) Philippe Boucher att farhågor om nepotism (han är kusin med Simon Girard som är sångare/gitarrist i bandet) skulle påverka resultatet är rent skrattretande. Skrattretande är verkligen inte batteristens insats. I hans spel möts ackurat aggressivitet med flyhänt elegans och känsla för musiken. Samspelet med övriga musiker är påtagligt – kolla i synnerhet in Neurological Transmissions för detta.

BEYOND CREATION skämmer bort oss lyssnare med ett pärlband av minnesvärda låtar – de första fem låtarna är av sådan dignitet att jag kippar efter andan. Mest sticker Sous la lueur de l’Empereur ut. Riffen från Girard och Kévin Chartré vindlar sig fram mellan köttiga kaskader och finstämt lir medans Boucher minst sagt visar upp att han både bemästrar blastbeats och vidhäftigt sväng. Andra hälften av plattan är också synnerligen stark, men mest ber jag er notera avslutande duonTheatrical Delirium och Fundamental Process som med sin rena mäktighet torde övertyga rätt många att BEYOND CREATION är ett band som man bör hålla koll på.

Jag ska också be er notera att förutom de ganska voluminösa talanger som bandet innehar med tekniska färdigheter och låtskrivarkapacitet så huserar en av de intressantaste basisterna i bandet. Dominic “Forest” Lapointe behandlar sin bandlösa bas med all den respekt som instrumentet förtjänar. Att han dessutom har den goda smaken att visa musiken samma respekt som sitt instrument är bara att applådera. Det kan, ytterst lätt, bli rikliga bevis pretentiösa onanitendenser när basister lirar bandlöst. På ”Earthborn Evolution” har ni ett exempel på hur bra det kan låta när musikern bakom instrumentet är en mästare.

”Earthborn Evolution” är, vilket ni redan har gissat, en finfin uppföljare till skiva från ett band som går sina egna vägar. Det är värt att uppmärksamma, och att applådera.