Etikettarkiv: Vicisolum

Riket – Ofärder

ARTIST: Riket
TITEL: Ofärder
RELEASE: 17 juli 2020
BOLAG: ViciSolum

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

När sångaren i ett av mina svenska favoritband, Nephente i NETHERBIRD, släpper nytt med sitt sidoprojekt vore det en orimlighet att inte lyssna uppmärksamt. Båda bandens musik är av det mer melodiska slaget men där NETHERBIRD spelar en extreme metal med svartmetall i grunden är basen för RIKETs musik death metal. Dessutom, vilket inte hör till vanligheten i genren, är lyriken på svenska.

“Ofärder” är en EP bestående av tre låtar och självklart, när det gäller Nephente, görs texterna tillgängliga tillsammans med musiken så jag ger lika mycket uppmärksamhet åt lyriken som musiken när jag lyssnar. Åtminstone två av spåren kan sägas ingå i ett litet koncept vilket skulle kunna betecknas som “svenska historiska tillkortakommanden”. En viss becksvart humor kan anas i valet av hjältar och motiv i de båda skeendena.

Dödsdansen i månskensnatten inleder med ett vemodigt vackert intro som sätter stämningen för både låt och EP, även om musiken här strax växlar upp och blir både tung och brutal. Händelsen, som Nephente kallat “historiens första mosh pit”, utspelar sig utanför Grand Hotel år 1885, där operasångerskan Kristina Nilssons framträdande lockade en tiotusenhövdad publik. När kaos utbröt blev 19 personer ihjältrampade. “To date the most deadly gig performed on Swedish soil” som bandet själva påpekar.

Mot polen, berättar en annan historisk händelse med likaså dödlig utgång. Det underlättar nog även här att ha lite bakgrund för att till fullo uppskatta denna låt som inleds med tjutande vindar och plågade ångestskrik. Temat är den totalt misslyckade ballongfärd till Nordpolen som tre svenska pionjärer ämnade företa i slutet av 1800-talet, läs gärna mer om Andrées polarexpedition. Inget gick som det var tänkt och det hela slutade med samtliga tre expeditionsmedlemmars död.

Den tredje låten, placerad mellan de båda andra, har en mer personlig text, ett stycke otidsbunden livsplåga betitlad Livsgnistor för dödens fyrbåk. Här känner jag mer igen lyricisten Nephente såsom vi vanligtvis möter honom i NETHERBIRD.

Går det då an med dödsmetall på svenska? Ja, alldeles utmärkt an går det i detta fall och även om jag inte hade gissat det innan fungerar det utomordentligt bra att bygga både rim och reson på ord som “pinaler” och plurala verbformer. Både soundet och Nephentes sång påminner emellanåt om avsomnade TORTURE DIVISION med vokalisten Jörgen Sandström, ett band som också emellanåt bjöd på texter på svenska. RIKET är en väl värdig och ganska ensam efterföljare i liknande anda.

Det är lite otillfredsställande med enbart en trespårs EP, bandets andra, när resultatet är så här bra. Jag hoppas att vi får höra mycket mer från RIKET vartefter och gärna då en fullängdare så en får tillbringa lite längre tid med bandet och musiken – gitarrist/låtskrivare Tobias Jakobsson säger också att tiotalet låtar redan finns under arbete – även om “Ofärder” duger gott att belyssna ytterligare ett varv när Mot polens märkligt dysterkäcka stämning klingat ut.

RIKET – Dödsdansen i månskensnatten

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga “Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med “Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med “Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s “Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER “Stay Hungry” eller DANZIG “How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det “Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.

 

C. B Murdoc – Here Be Dragons

Here Be DragonsARTIST: C. B Murdoc
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 2016
BOLAG: ViciSolum

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills för en vecka sedan var jag ovetandes om C. B MURDOCs existens. Direkt efter att jag fått promon så gick jag in på Metal Archives och såg då att ingen mindre än Thomas Haake från MESHUGGAH hade rekommenderat folk att kolla in bandet. Och, såklart, tänkte jag spontant att om Haake rekommenderar ett band så kan det inte vara helt genomuselt.

Och det är inte C. B MURDOC heller. Tvärtom är de riktigt bra. Gillar du rejält tjocka gitarrmattor och meckighet så är jag övertygad om att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Gitarristerna Christian Alsing, Kim Wennerström och Fredrik Boëthius Fjärem är helt suveräna på att sjuda upp en riffstorm av verkligt episka mått. När det görs så skickligt som i exempelvis The Green som har ett helvetiskt driv som fångar uppmärksamheten direkt, men också ett helt suveränt sväng, då är det inte svårt att imponeras av C. B MURDOC.

Den dova brutaliteten i produktionen signerad Sverker Widgren (DEMONICAL och DIABOLICAL bland annat) passar låtmaterialet som hand i handske. Bra att även basen trakterad av Thomas Hellgren går igenom.

Jag skulle också vilja säga något om Carl-Gustaf Bäckström på trummor. Hans spel finns att avnjuta på SECTUs bägge skivor, och jag blev rent lyrisk när jag såg att han även är medlem i C. B MURDOC då hans spel alltid har imponerat på mig. Distinkt spel, med tillräckligt mycket extramumma även ifall det alltid liras för låten, får mig ofta på fall.

Gillar du riffstinn metal med lite extra skruv och tyngd så vågar jag påstå att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Det minsta du kan göra är att kolla in skivan när den släpps officiellt den 24 juni.