Etikettarkiv: Vicisolum

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga “Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med “Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med “Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s “Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER “Stay Hungry” eller DANZIG “How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det “Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.

 

C. B Murdoc – Here Be Dragons

Here Be DragonsARTIST: C. B Murdoc
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 2016
BOLAG: ViciSolum

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fram tills för en vecka sedan var jag ovetandes om C. B MURDOCs existens. Direkt efter att jag fått promon så gick jag in på Metal Archives och såg då att ingen mindre än Thomas Haake från MESHUGGAH hade rekommenderat folk att kolla in bandet. Och, såklart, tänkte jag spontant att om Haake rekommenderar ett band så kan det inte vara helt genomuselt.

Och det är inte C. B MURDOC heller. Tvärtom är de riktigt bra. Gillar du rejält tjocka gitarrmattor och meckighet så är jag övertygad om att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Gitarristerna Christian Alsing, Kim Wennerström och Fredrik Boëthius Fjärem är helt suveräna på att sjuda upp en riffstorm av verkligt episka mått. När det görs så skickligt som i exempelvis The Green som har ett helvetiskt driv som fångar uppmärksamheten direkt, men också ett helt suveränt sväng, då är det inte svårt att imponeras av C. B MURDOC.

Den dova brutaliteten i produktionen signerad Sverker Widgren (DEMONICAL och DIABOLICAL bland annat) passar låtmaterialet som hand i handske. Bra att även basen trakterad av Thomas Hellgren går igenom.

Jag skulle också vilja säga något om Carl-Gustaf Bäckström på trummor. Hans spel finns att avnjuta på SECTUs bägge skivor, och jag blev rent lyrisk när jag såg att han även är medlem i C. B MURDOC då hans spel alltid har imponerat på mig. Distinkt spel, med tillräckligt mycket extramumma även ifall det alltid liras för låten, får mig ofta på fall.

Gillar du riffstinn metal med lite extra skruv och tyngd så vågar jag påstå att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Det minsta du kan göra är att kolla in skivan när den släpps officiellt den 24 juni.

Persefone – Core


ARTIST
: Persefone
TITEL: Core
RELEASE: 2014 (re-release)
BOLAG: Vicisolum

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske kan verka märkligt att ta upp ett album som första gången släpptes 2006, men då albumet inte funnits tillgängligt på väldigt många år beslutade sig bandet för att återutge skivan med uppdaterad produktion tidigare i år.

Andorranska PERSEFONE är ett band som jag tidigare har höjt till skyarna. I min ringa mening var ”Spiritual Migration” årets skiva 2013 och jag gav betyget 8 av 10. Och visst, bandet är på en helt annan nivå nu än 2006, men det går så tydligt att höra att talangen för låtskriveri fanns där redan för 8 år sedan om jag säger så. ”Core” handlar rakt av om myten om Persephone och är ett tredelat album. Det går alldeles utmärkt att lyssna på skivan rakt igenom, tro mig och då få över en timmes obruten musik.

Det är minst sagt en svindlande upplevelse att lyssna på musik på detta vis, för precis som vid senare släpp är det en mängd intryck som väller över lyssnaren. Här finns de mer än lovligt brötiga passagerna som kontrasteras ljuvt mot de mer finstämda tongångarna. Det är oerhört vacker musik stundtals, fylld med en dysterhet som jag finner oerhört tilltalande. Bäst är mittenpartiet ”Underworld” där bandet minst sagt släpper loss. Här finns glödande gitarrspel – lyssna bara påUnderworld: The Fallen And The Butterfly – Act IV: Released så kommer ni fatta vad jag menar.

Det är bara att konstatera att även bandets bakkatalog är värd att kolla upp – PERSEFONE har med de fyra album de har hunnit med att släppa bevisat i alla fall för mig att de är ett band synnerligen förtjänt av uppmärksamhet, ja erkännande, för sin synnerligen imponerande tonkonst.