ARTIST: Eshtadur TITEL: From The Abyss RELEASE: 4/9 2020 BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Martin Bensch
ESHTADUR från Colombia gör det mesta rätt på ”From The Abyss”. Att göra en cover på FIREHOUSEs ”All She Wrote” är inte en av de sakerna, men tack och lov väger resten av skivan upp för detta i mina ögon ganska monumentala klavertramp.
ESHTADUR spelar melodisk dödsmetall, och de gör detta bra. Det finns ett bra driv i nästan alla låtar, tvåtakten dyker upp med stor regelbundenhet, gitarrslingorna är oftast rykande bra, och det låter oerhört mäktigt om bandet.
Att bandets originalitet må vara liten kan vi skriva upp som en radanmärkning – det är svårt att komma med något nytt inom den melodiska dödsmetallen. Men i låtar som Lowborn Bastard, tvåtaktaren The Adverse Side och The Oathbreaker bjuder bandet upp till yster ringdans till stor förnöjsamhet.
Gillar man melodisk döds så funkar ”From The Abyss” helt utmärkt. Bra låtar, bra produktion och rätt stämning gör att jag förlåter det mesta, till och med en genomusel cover.
När jag såg bandnamnet CULT OF LILITH drog jag mig till minnes namnet Lilith från skolans religionsundervisning, men var tvungen att kolla upp namnet närmre.
Enligt bibeln så var Lilith Adams första fru, och enligt legenden så vägrade hon underkasta sig guds ordning att vara mannen underdånig. Hon sägs ha givit upphov till demonerna och som bandnamn betraktat så är det inte så konstigt att isländska och debuterande CULT OF LILITH har valt hennes namn. Bandet vägrar också att underkasta sig, kanske inte en gud, men väl genredefinitioner.
Necromechanical baroque benämner bandet sin stil – och ”Mara” innehåller en myriad av olika musikaliska inslag – death metal, klassisk musik, progressiv metal, och det vräks på något så in i helvete på ett rastlöst sätt mest hela tiden. Som debut är ”Mara” att betrakta som en ganska lyckad sådan. CULT OF LILITH känns som ett väldigt moget band som bemästrar sitt hantverk mycket bra – att medlemmarna kan lira på sina instrument bättre än många tar det inte många sekunder att inse. Här har jag inget att anmärka på.
Jag brukar inte heller ha något att invända mot band som kastar mig hit och dit i ystra musikaliska våldsamheter, och oftast har jag inget emot att islänningarna gör just detta. En låt som Profeta Paloma som med lätthet och ackuratess ställer DARKANE-mosh bredvid sväng och ett inslag av spansk gitarr njuter jag av sju dagar i veckan, och inledande Cosmic Maelstrom sammanfattar i en enda låt på ett ypperligt sätt hur bra bandets musik är när den fungerar fullt ut.
Ändå kan jag inte skaka av mig den skavande känslan att ”Mara” inte håller fullt ut. Att jag inte får känslan av att detta är på liv och död – mest ett ganska konstruerat sätt att stapla intryck ovanpå varandra på ett sätt som inte känns så innerligt det skulle kunna göra. Därför blir det godkänt, men jag känner att CULT OF LILITH kan göra musik som verkligen bränner till stundtals, så att kolla in ”Mara” tycker jag att ni ska göra likväl.
OCEANS OF SLUMBER är ett band som vi har följt på redaktionen sedan bandets andra skiva, ”Winter” kom ut 2016. Vi skrev också om förra skivan ”The Banished Heart” som kom 2018 och det är ett band som vi genomgående har gett höga betyg.
Med senaste självbetitlade skivan som släpps på fredag, var därför förväntningarna högt ställda, och som ni förstår på betyget är detta inte en skiva som gör mig besviken. Faktum är att detta är bandets bästa platta, hittills.
Att ett band ger ut självbetitlade skivor brukar även det betyda att det är något speciellt som vankas även ifrån bandets egen synvinkel, och jag tror att både de omständigheter som råder i världen och de förändringar som har skett inom bandet de senaste åren har påverkat hur skivan är och min uppfattning av den.
Sångerskan Cammie Gilbert och trummisen Dobber Beverly är kvar sedan gammalt, men nya i bandet är keyboardisten Mat V. Aleman, gitarristerna Jessie Santos och Alexander Lucian (även sång) samt basisten/sångaren Semir Özerkan. Samtliga nya medlemmar, upplever jag, har gjort att OCEANS OF SLUMBER har kunnat växla upp från en redan hög växel och lägga till ytterligare aspekter till sin progressiva metal. Att Lucian har ett fint growl gör att även detta inslag har tillkommit, vilket jag uppskattar inte minst som en fin kontrapunkt till Cammie Gilberts rensång. Har man lyssnat på bandet sedan innan så vet man att detta är inte ett gäng som håller igen, vare sig när det gäller de emotionella aspekterna eller olika musikaliska krumsprång. Fastän ”Oceans Of Slumber” är en skiva som ställer krav på att ge plattan tid så lyckas bandet hålla skutan på rätt köl.
Ofta samsas olika intryck i samma låt – The Adorned Fathomless Creation är ett bra exempel på detta. Growl, death metal mangel, sväng och episk rensång ryms utan minsta bekymmer inom låtens ramar. Eller To The Sea som har seglat upp som en favorit, och som mest kan beskrivas som en skruvad och vindlande shuffle med stor känslomässig pondus.
OCEANS OF SLUMBER som redan tidigare kändes som ett band som sannerligen hade mycket att komma med visar med ”Oceans Of Slumber” att det fanns ytterligare att ösa på med. Att låtskriveriet här tas till ytterligare en nivå där det slitna uttrycket att summan blir större än de enskilda delarna faktiskt känns helt adekvat att använda när det gäller den här skivan.
Jag vågar redan nu påstå att ”Oceans Of Slumber” kommer att finnas med på min årsbästalista över 2020. Kolla in den.
ARTIST: Eshtadur
