ARTIST: WINTERFYLLETH TITEL: The Reckoning Dawn RELEASE: 2020 BOLAG:Candlelight Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Brittiska WINTERFYLLETH gör alltid skivor som är rejält matiga. Långa, med spår på upp mot tio minuter, och att sätta i sig hela skivan på stört är lite som att leka pytonorm: sväljer man bytet helt får man liksom räkna med att det tar ett tag att smälta allt. Den här gången har bandet dessutom gett sig fanken på att ge oss en skiva som drar black metal-reglaget till max, så ”The Reckoning Dawn” är närmare en timme smisk då ska assimilera. För egen del har det tagit sedan i maj när plattan släpptes, men bättre sen recension än aldrig, eh?
Svepande naturromantisk black metal kan vara underbar och närmast hypnotiserande. En låt som Yielding the March Law går inte att hålla från sig, och lyckas man dessutom med ett avbrytande riff så är vinstlotten dragen. Denna gång sker det i låten Absolved In Fire, där riffet som dyker upp 6:19 in i låten endast kan kallas genialt.
Totalt sett är årets giv fin, men når inte upp till de svindlande höjder som bandet träffade under åren 2010 (”The Mercian Sphere”) till 2014 (”The Divination Of Antiquity”). I sann anda med bandets mastodontleveranser finns heller ingen officiell video på enstaka spår att tillgå… du får hela plattan här!
När Jonn Palmér Jeppsson för ett antal år sedan skrev om HIGH SPIRITS ”Motivator” blev jag lite förvånad över att han var i det närmaste lyrisk över skivan, då det oftast brukar diggas betydligt råare tongångar när det gäller honom. Men då jag har stort förtroende för Jonn, inte bara för blekingars allmänna trovärdighet, utan också för att jag har tappat räkningen på hur många band han har tipsat mig om så kollade jag in bandet.
Och det var då katten vad ”Motivator” fastnade. Det var medryckande, öldrickarmusik när den är som bäst. Och det är likadant med ”Hard To Stop”. Den här skivan känns så helvetiskt nödvändig just nu – det är musik att stampa foten till och känna att ja, det finns hopp trots allt.
I all sin enkelhet så är det just detta som gör ”Hard To Stop” så imponerande – den försöker inte göra sig till och konstra. Detta är rak och ärligt menad hård rock och det rena hantverket från Chris Black som står för hela baletten gör att skivan blir rakt igenom en ren triumfvandring. Den känns som att återse en kär gammal vän.
Behöver du en skiva som klarar av att muntra upp så är ”Hard To Stop” skivan för dig – kolla in den!
DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?
Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.
Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.
”The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren ”Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än ”Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.
”The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.
ARTIST: WINTERFYLLETH
