Live: Baest på Copenhell

ARTIST: Baest
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

De har hyllats som det mest intressanta dödsmetallbandet i Danmark – BAEST från Århus – klarade de av att leverera?

Den danska metalscenen har de senaste åren verkligen växlat upp till en högst intressant scen med mängder av band som är redo att ta nästa steg och leverera på den internationella scenen. BAEST anses vara det absolut hetaste som Danmark har frambringat på senare år, och det är inte svårt att förstå varför när de kavlar ut sin dödsmetall över en minst sagt engagerad publik. Av de band jag såg igår så var crowdsurfingen som mest intensiv under Århusbandets konsert.

Det märks att BAEST är ett band som är fyllt av självförtroende – det finns en självklarhet i bandets scennärvaro som är påtaglig – och bandet har verkligen kul hela tiden. Det är en sak få höra att ditt band är bra, men att verkligen äga den tanken är ju en helt annan sak. För BAEST verkar detta inte vara något problem alls – de vet att de har låtarna som håller hög klass, och de älskar publikkontakt.

Simon Olsen på sång är född till att fronta ett band – det är helt underbart att inte bara få en krossarinsats på sång, utan också undervisning i hur man kan interagera med en publik. Resten av bandet är också helt lysande på det, och det märks att de verkligen trivs på Hades denna tidiga kväll. Gladast verkar Lasse Revsbech vara – han fyrar av stora leenden mest hela tiden.

BAEST visar med sån klarhet att dödsmetallen sannerligen inte har förlorat sin charm eller sin relevans. Det är helt enkelt en glimrande uppvisning från första till sista ton. Vågar vi säga att om två år så kommer bandet att lira på den största scenen på festivalen? Jag tror det.

Live: Tesseract på Copenhell

ARTIST: Tesseract
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Musik för musiknördar, eller något helt annat? TESSERACT förvånade Martin Bensch.

Jag hade glatt mig till att få se TESSERACT sedan Copenhell offentliggjorde bokningen, men ställde mig också tveksam till om britternas djent skulle funka på en festival som mest har en annan musikalisk inriktning. När TESSERACT går på scen kvart över tre på den mellanstora av Copenhells scener är detta inget som bandet funderar nämnvärt över. De vet att deras musik har bärkraft och kan påverka en publik.

Det hade också lätt kunnat bli hur trist som helst att se dessa bevisligen oerhört skickliga musiker stirra stint på sina instrument i den hela timme som TESSERACT har fått till förfogande – men är det något som verkligen sticker ut med eftermiddagens föreställning så är det publikkontakten.

Sångaren Daniel Tompkins är en gudabenådad frontman som totalt dominerar scenen och som sannerligen älskar att uppträda. Och det skadar verkligen inte, då bandet genom honom lyckas skapa en innerlighet som kanske inte alltid kommer fram på platta. Denna känsla lyfter TESSERACTs konsert till stratosfären på ett djupt intressant sätt. Visst finns det gott om tillfällen att imponeras av musikernas spelskicklighet, men TESSERACT visar med eftertryck att de är ett band som vill mer än att lira skjortan av publiken.

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!

Worship the Riff!