Listor

Hot or not? – Maj 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Melek-Taus
ARTIST: Vampire
VALD AV: Robert

Martin: Det är inte svårt att gilla VAMPIRE. Här tycker jag dock de, i de hastigare partierna, påminner aningens för mycket om WATAIN. Desto mer smäktande och förträffliga är de långsammare partierna. Viss mersmak, men förväntar mig mer av plattan som helhet.
Amelie: VAMPIREs döds-thrash sitter precis som den ska. Här besjungs den yazidiska påfågelsbevingade ängeln Melek-Taus från en för åtminstone mig obekant mytologisfär. Snyggt är det och det enda som avviker och drar ner är det iofs vackra och stillsamt avslutande gitarrplocket. Men som engångsföreteelse och avslutandes hela albumet är det ändå ok. Som helhet hett och jag emotser förväntansfullt albumsläppet i juni.
Fredrik: Riffandet är oklanderligt. Det är elegant och rått samtidigt, kreativt men också effektivt. Hur snyggt som helst… så långt. Tyvärr har jag svårt för sången, som landar någonstans mitt emellan black metal-skrik och halvrent ”growl-prat” á la old school-thrash. Känns lite platt jämfört med resten, och drar ner intrycket. Synd, för låten som sådan hade som sagt annars kammat hem höga domarpoäng från mig.

LÅT: Væromslag
ARTIST: Dunderbeist
VALD AV: Fredrik

Amelie: Upphottad barnvisa, eller vad? Jamen det här funkar i alla fall, trevlig melodi och mysig sång. Typisk norsk koselighet. Jag har Væromslag i skallen och över hela linjen både bittida och sent denna lyssningsomgång – och det är helt okej.
Martin: En helt okej låt. Det som lyfter den från svag till just okej är att DUNDERBEIST sjunger på norska. I övrigt känns låten för svag för att jag ska bli sugen på att höra mer.
Robert: Udda stycke, men det har en groove och en charm som jag lockas av. Finner mig själv nynna på den här låten efteråt, och får ge DUNDERBEIST en svag tumme upp.

LÅT: From A Whisper To A Scream
ARTIST: Gathering Of Kings
VALD AV: Martin

Robert: GATHERING OF KINGS (eller ”GOK” som de brukar skriva om sig själva i sociala media) har antagligen de ostigaste texterna i universum. Klichébingo. De drar sig dessutom inte ett smack för att gå ”all in” vad gäller publikfriande AOR/hårdrock, och jag förstår att detta delar hårdrocksfansen. Jag diggar med och struntar i vad omgivningen tycker!
Fredrik: Eurovision Song Contest 1986 ringde och ville ha tilbaka sitt vinnar-bidrag… Nej, men skämt å sido, detta är oerhört polerat, kitchigt och smäktande trallvänligt. Ett guilty pleasure på steroider, iförd vit polyesterkostym. Det är inte utan att man önskar att man kunde låta bli att nynna med i refrängen samt spela luftgitarr till solot. Men det kan man förstås inte.
Amelie: ”Devil on your shoulder – tjohej!” Nej, det här kan jag inte ta på allvar och det ger mig noll och intet i musikaliskt hänseende.

LÅT: Part Ii: The Purple Heart
ARTIST: A Pregnant Light
VALD AV: Amelie

Fredrik: Det finns en riktigt bra låt gömd här. Stommen, harmonierna och desperationen är samtliga av gott snitt, och helheten är så där behagligt kultursvår Men produktionen kunde onekligen varit bättre, sången låter luddig och ligger för lågt. Och vad gäller trummorna lämnar jag ordet till min själv skinnpiskande kollega Martin här nedan, han är – tyvärr – mycket träffsäker i sitt omdöme… (Ledtråd: Det är ganska grundläggande att baskaggen är tight. Så kan vi säga.)
Robert: Min första kontakt med A PREGNANT LIGHT, och jag gillar panikkänskan och desperationen i sången. När den väl kommer. Det känns dock monotont och trist redan andra varvet, och vid tredje varvet är allt bara pretentiöst och jag tröttnar totalt.
Martin: Jag vill gilla A PREGNANT LIGHT mer än vad jag gör. Post-black metal brukar gå hem hos mig. Det som välter detta ner i diket är dels det verkligt fruktansvärda trumspelet, och dels den abysmalt usla produktionen av trummorna. Tyvärr är det omöjligt för mig att koncentrera mig på något annat när jag lyssnar på den här låten.

Skivor

Naglfar – Cerecloth

Lämna en kommentar

ARTIST: Naglfar
TITEL: Cerecloth
RELEASE: 8/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att NAGLFAR ger sin skiva namnet efter ett tyg som behandlades eller impregnerades med vax med syfte att paketera döda kroppar i känns helt rimligt.  I övrigt är sig mycket likt i NAGLFAR-land. Det är fortfarande trion Kristoffer W. Olivius på sång och gitarristerna Andreas Nilsson och Marcus E. Norman som utgör kärngänget i bandet, och som tidigare lägger Alex ”Impaler” Friberg bas och Efraim Juntunen på trummor som rundar ut bandet på skiva.

NAGLFAR har tagit god tid på sig att göra en skiva som låter som NAGLFAR brukar låta – och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Bandets forte har alltid varit gitarrspelet som lyckas låta både iskallt och inkännande på samma gång. I mångt och mycket låter gitarrspelet som rena fanfarerna, och det är oftast med majestätiskt resultat som följd.

Rent låtmässigt så är ”Cerecloth” en riktigt bra platta, här finns tillräckligt med mustighet och löd för att jag ska gå igång till och med på det lite folkmusikmässiga som kan dyka upp emellanåt i bandets låtar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hur skivan låter drar ner helhetsintrycket. Gitarrerna låter exakt som jag tycker att de ska låta på en NAGLFAR-skiva. Men basen hade hemskt gärna fått komma fram betydligt mer. ”Cerecloth” hade kunnat bli en helvetiskt mycket starkare upplevelse om detta hade korrigerats. Men det som sänker intrycket rejält är hur bastrummorna låter – absolut ingen kropp eller ton alls. De passar inte alls ihop med resten av instrumenten, och blir till ett irritationsmoment av faktiskt ganska stora mått.

Mitt intryck av ”Cerecloth” blir därför väldigt splittrat – här finns så mycket förtjänster som nu hamnar i skymundan av en liten detalj. Det är synd.

Skivor

Havok – V

Lämna en kommentar

ARTIST: Havok
TITEL: V
RELEASE: 1/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Thrash metal – genren där många var kallade, få var utvalda. Vid sidan om de verkligt stora banden inom genren som ju har ett rejält försprång hittar vi HAVOK från Denver som sannerligen inte låter sig nedslås att de kämpar i motvind.

Nya, rätt gissat, femte plattan från Coloradobandet – ”V” lyckas bandet ganska bra med att fånga min uppmärksamhet. Stundtals är det riktigt bra och nackmuskulaturen har fått slita rejält i takt med att låtar som Phantom Force, Merchants Of Death och Cosmetic Surgery har ljudit i hörlurarna. Som bäst är bandet när de låter vreden över sakernas tillstånd flöda genom låtarna, och när det går undan. Den eftertänksamma delen av HAVOKs musik funkar inte, och har aldrig gjort det, för mig. Bandets försök till breddning i avslutande låten Don’t do it är trots högtflygande ambitioner en låt som jag ställer mig ambivalent till. Vissa lyssningar har jag tokdyrkat, andra har jag tyckt att nä, det här flyger inte.

Vad som däremot flyger är den rent underbara produktionen. Varenda instrument hörs tydligt och produktionen sammansmälter dessa så att helheten blir större än de enskilda delarna. David Sanchez och Reece Scruggs gitarrer har en ton som är fantastisk, och Pete Webbers trummor – framför allt pukorna – låter som om de bor inne i mina hörselgångar.

”V” visar ett band som, likt tidigare material från bandet, är helt suveränt i sina bästa stunder, men som har ett antal stegpinnar kvar till de högre nivåerna. Betyget ska tolkas som en stark 6:a.

 

Worship the Riff!