Skivor

Spirit Adrift – Divided By Darkness

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.

Skivor

Children Of Bodom – Hexed

Lämna en kommentar

ARTIST: BCHILDREN OF BODOM
TITEL: Hexed
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag ska erkänna med en gång: jag gillar inte CHILDREN OF BODOM. Har inte lyssnat på någon av deras skivor mer än sporadiskt om jag tittar i backspegeln, och de erfarenheter jag har av bandet är grälla keyboardmattor som ekar över festivalbesökare på det mest gräsliga av sätt. Det är med andra ord med rätt stor förvåning jag konstaterar att jag faktiskt spelat nya skivan “Hexed” en hel massa gånger, och att jag finner bandets leverans välavvägd och snygg. Har de alltid låtit såhär utan att jag fattat det? Antagligen.

“Hexed” är förstås Alexi Laihos skapelse, han är bandets motor och driver allt framåt, det framgår tydligt även om man inte är ett långtida fan. Här finns drivna och snygga låtar som This Road, Under Grass And Clover, Plattitudes And Barren Words, och det är egentligen bara ett tag under titelspåret som jag tycker att man borde rycka strömsladden ur keyboarden då den tillåts ta över för mycket. I övrigt har detta vuxit ut till en träningskompis som får mig att reflektera över att den här skivan ger mig en hel del av det som IN FLAMES inte längre gör. “Mello-death” med snyggt gitarrspel. Hyggligt enkla refränger som sätter sig i skallen. Leende på läpparna.

Känns lite som om man är en surgubbe som yrvaket tittar upp och konstaterar att saker och ting inte är som man trodde. Exempelvis lyssnar jag på CHILDREN OF BODOM, och det är riktigt bra. Tur man vaknade i tid för att ha chansen att ta igen saker man missat… betyget har mersmak. Jag velar och ändrar mig fram och tillbaka mellan 7 och 8 mest hela tiden.

Skivor

Periphery – Periphery IV: Hail Stan

Lämna en kommentar

ARTIST: Periphery
TITEL: Periphery IV: Hail Stan
RELEASE: 2019-04-05
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

PERIPHERY är ett av de där banden som man ibland undrar om de kanske är för begåvade för sitt eget bästa. Att Washington-sönerna har musikalisk begåvning är liksom inte en diskussionsfråga, deras skuta seglar på oceaner av såväl teknisk färdighet som förmåga att bygga låtar på nyskapande och kreativa sätt. Ibland kan man dock nästan få känslan av att just själva låtarna spolas överbord av den där flodvågen av talang och aversion mot etablerade låtstrukturer.

“Periphery IV: Hail Stan” är namnet till trots, lite beroende på hur man räknar, bandets femte eller sjätte fullängdare. (Se där, apropå att bryta mot konventionerna!) Det är också den platta där man har lagt längst tid på att skriva materialet, ett helt år har skapandeprocessen tagit. Om slutresultatet kan väl sägas att det är värdigt ett band som räknas som djent-pionjärer. Det är oerhört tekniskt, delvis kaosartat, bitvis hårdare än något annat du lär höra i år, men ibland även med väldigt luftiga, lättillgängliga (ja, till och med P3-vänliga) partier som kontrast.

PERIPHERY handlar inte om att göra det lätt för sig, varken som musiker eller lyssnare. Inledande Reptile är därför ett monster på nästan 17 (!) minuter, en odyssé genom en vindlande musikalisk rumstidväv, som förvisso på sätt och vis imponerar med sin spännvidd och komplexitet, men som också blir väl mastig som startpunkt.

Resterande material är lite mer sansat förpackat, åtminstone i form av låtlängd. Meckiga käftsmällar är de förvisso fortfarande allihop, åtminstone som bestående helhetsintryck. Ett av de mest enhetligt brutalhårda numren, CHVRCH BVRNER, är faktiskt också skivans höjdpunkt med sitt ypperliga tech-mangel. De mer renodlat luftiga spåren, så som till exempel Garden In The Bones och It’s Only Smiles, är förvisso kliniskt snygga men känns åtminstone för mig aningen opersonliga. PERIPHERY är bäst när deras förmåga att skapa förkrossande tyngd tillåts ta plats och skina igenom, som i härligt maffiga inledningen på Follow Your Ghost.

Sammantaget landar jag ungefär där jag brukar avseende PERIPHERY: Det är galet begåvat, och tillika väldigt lekfullt och kreativt. Topparna avseende enskilda moment befinner sig på en höjd där du vanligtvis behöver checka in för att kunna spendera tid, men – det finns ett men – helheten kan ibland bli nästan lite väl överväldigande. Musikerporr mer än lyssnarporr, kanske, om den grovhuggna liknelsen tillåts…?

Worship the Riff!